I dagens mycket textbaserade samhälle är det viktigt att
uppmärksamma alla de människor som har svårt att lära sig
läsa och skriva. De skall ges undervisning i de former som
deras svårigheter kräver. Modern lärarutbildning måste
uppmärksamma detta och ge blivande lärare verktyg för att
både bedöma och hantera elevers svårigheter redan från
skolstarten. Det finns många, många människor som präglats
hela sitt liv av att deras svårigheter inte beaktades. På samma
sätt måste modern vidare- och fortbildning för lärare ge dem
möjligheter att uppdatera sina kunskaper utifrån aktuell
forskning och aktuella lärarerfarenheter.
Det finns en begreppsförvirring inom området eftersom
termen/ordet dyslexi i sig innehåller en förklaring och den
medför en sammanblandning av fenomen och förklaring.
Ordet dyslexi skapar missförstånd, och vi använder därför
här begreppet läs- och skrivsvårigheter.
Det går inte att blunda för att det samtidigt pågår en något
inflammerad diskussion mellan forskare och skolmänniskor
som har olika förklaringar till barns svårigheter att lära sig
skriva och läsa. För vissa forskare och skolmänniskor är s.k.
dyslexi en ärftlig och biologisk hjärnskada som kan
jämställas med andra handikapp, och därmed måste man
söka behandlingsmodeller utifrån den grundläggande
skadan. För andra forskare och skolmänniskor är läs- och
skrivsvårigheter i huvudsak en annorlunda och kanske
försenad läsinlärning som måste angripas med pedagogiska
metoder och som kräver stor flexibilitet av lärarna.
Inom läsforskningen råder en relativ samstämmighet om
att det existerar ett starkt samband mellan barns läs- och
skrivutveckling och innehållet i den undervisning de
genomgår, t.ex. de texter de förväntas läsa. Läsning är en
kulturprodukt, som handlar om att hjälpa eleven över de
barriärer som en ond cirkel skapat.
Det kräver också att man teoretiskt är överens om vad
läsning är och det är man inte, varken i Sverige eller
internationellt.
Det finns många exempel på att tidigare
specialundervisning, där elever urskiljdes i specialklasser
eller kliniker inte haft avsedd effekt på läsförmågan.
Ungdomar har stigmatiserats för hela livet genom att de fått
både sin identitet och självkänsla tryckt i botten.
Som politiker har vi svårt att ta ställning i forskarstrider
men vårt ansvar är att inga barn förblir ohjälpta. Det bästa
sättet är att alla lärare ges möjlighet att följa med i
utvecklingen av modern läsforskning och tar del av praktiskt
verkande lärares erfarenheter.
Till det kommer att lärare måste både våga och kunna se
barns svårigheter och på ett flexibelt sätt angripa dem
individuellt.
Riksdagen fattade i dec 1993 beslut om ny läroplan. Den
tvingar skolan att ta vidgat ansvar för att eleverna lär sig
skriva och läsa. Detta ingår i grundskolans pedagogiska
resultatansvar och var en betydande skärpning. Det kommer
i fortsättningen att bli svårare att skylla bristande läs- och
skrivförmåga på brister hos den enskilde eleven. Metoder
som inte leder till läsförmåga kommer att gallras ut och
lärarnas kunnande skärpas.
Lärarutbildningarna måste ägna mera tid åt att ge
kunskaper om fenomenet läsning eftersom det är skolans
viktigaste verktyg. Vi behöver också mera av analyser,
utvärderingar och uppföljningar av genomförda insatser och
spridning av resultat till skolans lärare.
I den parlamentariska kommission som anmäls i årets
budgetproposition måste det beaktas hur man sprider och
förändrar kunskaperna om läs- och skrivsvårigheter. Detta
bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den parlamentariska
kommissionen om skolans inre arbete får i uppgift att hantera
hur spridning av kunskaperna om läs- och skrivsvårigheter
skall systematiseras till skolornas lärare.
Stockholm 25 januari 1995
Margitta Edgren (fp)
Conny Sandholm (fp)