Individualisering eller privatisering är en trend i samhället
i dag som innebär att vår tids människa blir alltmer privat,
dvs. ju yngre desto mera individualiserad gentemot dels
samhället i sig som en institution, dels dess institutioner.
Om det önskvärda eller hotfulla i denna utveckling har
människor olika uppfattning. Ett är dock klart; i dag växer
många unga upp med upplevelsen av att det saknas en
självklar mening med livet och av att det saknas en absolut
grund för värderingar och normer.
För att möta denna brist på auktoritativa värden har
människor sökt sig fram efter två huvudvägar.
Den första vägen, som brukar förordas av konservativa
krafter, handlar om att väcka tidigare förhärskande
värderingar, ideal och förhållningssätt till liv. Att införa
någon form av regellära på skolschemat har framförts som
ett förslag. Det har dock mötts av invändningar. Problemet
med bl.a. ''regelundervisning'' är att den inte är särskilt
verkningsfull då det inte finns något samband mellan bl.a.
kunskap om moral och människors beteende; brottslingar vet
att de bryter mot lagen.
Den andra vägen innebär att man, i stället för att införa
''regellära'', integrerar ett ämne på skolschemat som ger ett
instrument åt de unga. Det kan handla om människors
livsvillkor, om meningen och innehållet i det egna livet,
människans behov av tillit och emapatins betydelse för att nå
förståelse mellan människor.
Vår tids stora pedagogiska utmaning är trots att samhället
är givet för oss alla -- vi föds till en viss specifik verklighet --
så finner vi inte meningen och uppgiften i livet utanför oss
själva som de tidigare generationerna. Människans bild av
sig själv förändras med nödvändighet ifrån att se sig själv
som meningssökande till att se sig själv som den som skapar
mening i sitt eget liv. Det är en besvärlig uppgift, särskilt för
de unga, och bör stödjas från samhällets håll för att det skall
kunna göras på ett framgångsrikt sätt.
Lärarna har en mycket viktig uppgift i
samhällsutvecklingen. De har ett stort samhällsansvar. De
har också de viktiga redskapen, pedagogiken och metodiken.
Lärarna är förebilder och har oerhört stora möjligheter att
påverka och förändra barns och ungdomars attityder och
värderingar. Våra barn och ungdomar bör få värderingar och
attityder som främjar vårt demokratiska samhälle.
nSkolans uppgift är att stärka elevens förmågaatt forma en
existentiell karta, en livsåskådningatt förstå
''vardagspolitik'', beslut som påverkar individens liv, för att
främja demokratin i samhälletatt skapa tillitatt träna
kommunikation, förståelse som en väg till empati.
I norska, finska och isländska skolor finns ämnet
livskunskap. Där ges mer tid för det strukturerade
existentiella samtalet. Dialogen är ett viktigt redskap.
Elevernas egna resonerande och sökande ger insikter och
kunskaper samtidigt som det ger färdigheter i att lösa
problem och hantera konflikter. Eleverna får en uppfattning
om hur samhällets värderingar påverkar människors liv och
val.
Ämnet livskunskap bör även införas i den svenska skolan.
Det är av central betydelse att snarast integrera ämnet i
lärarutbildningen och den lokala fortbildningen i Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om integrering av ämnet livskunskap i den
pedagogiska verksamheten från förskola till högskola.
Stockholm den 25 januari 1995
Eva Arvidsson (s)
Carina Moberg (s)
Åsa Stenberg (s)
Christina Pettersson (s)