Individualisering eller privatisering är en trend i samhället i dag som innebär att vår tids människa blir alltmer privat, dvs. ju yngre desto mera individualiserad gentemot dels samhället i sig som en institution, dels dess institutioner.
Om det önskvärda eller hotfulla i denna utveckling har människor olika uppfattning. Ett är dock klart; i dag växer många unga upp med upplevelsen av att det saknas en självklar mening med livet och av att det saknas en absolut grund för värderingar och normer.
För att möta denna brist på auktoritativa värden har människor sökt sig fram efter två huvudvägar.
Den första vägen, som brukar förordas av konservativa krafter, handlar om att väcka tidigare förhärskande värderingar, ideal och förhållningssätt till liv. Att införa någon form av regellära på skolschemat har framförts som ett förslag. Det har dock mötts av invändningar. Problemet med bl.a. ''regelundervisning'' är att den inte är särskilt verkningsfull då det inte finns något samband mellan bl.a. kunskap om moral och människors beteende; brottslingar vet att de bryter mot lagen.
Den andra vägen innebär att man, i stället för att införa ''regellära'', integrerar ett ämne på skolschemat som ger ett instrument åt de unga. Det kan handla om människors livsvillkor, om meningen och innehållet i det egna livet, människans behov av tillit och emapatins betydelse för att nå förståelse mellan människor.
Vår tids stora pedagogiska utmaning är trots att samhället är givet för oss alla -- vi föds till en viss specifik verklighet -- så finner vi inte meningen och uppgiften i livet utanför oss själva som de tidigare generationerna. Människans bild av sig själv förändras med nödvändighet ifrån att se sig själv som meningssökande till att se sig själv som den som skapar mening i sitt eget liv. Det är en besvärlig uppgift, särskilt för de unga, och bör stödjas från samhällets håll för att det skall kunna göras på ett framgångsrikt sätt.
Lärarna har en mycket viktig uppgift i samhällsutvecklingen. De har ett stort samhällsansvar. De har också de viktiga redskapen, pedagogiken och metodiken. Lärarna är förebilder och har oerhört stora möjligheter att påverka och förändra barns och ungdomars attityder och värderingar. Våra barn och ungdomar bör få värderingar och attityder som främjar vårt demokratiska samhälle.
nSkolans uppgift är att stärka elevens förmågaatt forma en existentiell karta, en livsåskådningatt förstå ''vardagspolitik'', beslut som påverkar individens liv, för att främja demokratin i samhälletatt skapa tillitatt träna kommunikation, förståelse som en väg till empati.
I norska, finska och isländska skolor finns ämnet livskunskap. Där ges mer tid för det strukturerade existentiella samtalet. Dialogen är ett viktigt redskap. Elevernas egna resonerande och sökande ger insikter och kunskaper samtidigt som det ger färdigheter i att lösa problem och hantera konflikter. Eleverna får en uppfattning om hur samhällets värderingar påverkar människors liv och val.
Ämnet livskunskap bör även införas i den svenska skolan. Det är av central betydelse att snarast integrera ämnet i lärarutbildningen och den lokala fortbildningen i Sverige.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om integrering av ämnet livskunskap i den pedagogiska verksamheten från förskola till högskola.
Stockholm den 25 januari 1995 Eva Arvidsson (s) Carina Moberg (s) Åsa Stenberg (s) Christina Pettersson (s)