Läs- och skrivsvårigheter är ett samlingsbegrepp för de problem som uppskattningsvis 15--20 % av alla barn kan ha. Dessutom beräknas en relativt stor grupp vuxna lida av samma problem. En mindre andel av alla dessa lider av den mer allvarliga formen ''dyslexi''. Dyslexi blev erkänt som handikapp så sent som år 1990. Dessa allvarliga läs- och skrivproblem går inte att förklara med svåra brister i miljön, begåvning eller skolans pedagogik enligt vissa forskare, medan andra hävdar att detta är fallet. Man är dock överens om att detta handikapp leder till andra djupa problem: dåligt självförtroende, svårigheter att följa med i undervisningssituationer, disciplinproblem m m.
Helt klart är att det snarast behövs speciella insatser för att lösa de akuta problemen, särskilt för barn och ungdomar med dyslexi. När 5--10 % av alla barn beräknas ha allvarliga läs- och skrivsvårigheter är det allvarligt att kanske hälften av landets blivande lärare inte får någon undervisning alls om dyslexi, enligt en färsk undersökning.
En obligatorisk kurs i specialpedagogik som specifikt tar upp dessa problem brådskar.
Även om dyslexi är ett livslångt handikapp kan alla med dessa problem, både barn och vuxna, bli hjälpta och utvecklas på olika sätt. Förutom speciella läroböcker inlästa på band är datorer med ordbehandling och stavningsprogram till stor hjälp för många. Ytterligare ansträngningar fordras för att alla dyslektiker ska få tillgång till dessa läromedel.
Det finns idag ett tiotal s k dyslexicentra, eller läspedagogiska centra, som på olika sätt kan bistå med kunskap och råd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av specialpedagogisk utbildning för lärarpersonal kring dyslexiproblem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läromedel för dyslektiker.
Stockholm den 25 januari 1995 Ulf Björklund (kds)