Den nya programbaserade gymnasieskolan är det första
steget mot en kursutformad gymnasieskola. De förändringar
som genomfördes i samband med riksdagens beslut om en
ny läroplan för det frivilliga skolväsendet innebar att hinder
för utveckling mot en mer kursutformad gymnasieskola
avvecklades. Grunden för kursutformning lades emellertid
redan i samband med de första besluten om att reformera
gymnasieskolan.
Att avveckla hinder, inte förorda en enda bestämd lösning
för kursutformning, var en viktig princip för den borgerliga
regeringen. De förslag som lades byggde på önskemål från
skolor som redan arbetade med den nya gymnasieskolan. Det
ansågs viktigt att också det fortsatta utvecklingsarbetet fick
bygga på erfarenheter och önskemål från gymnasieskolorna
själva.
För att följa utvecklingen och för att sprida idéer och
erfarenheter utsågs en arbetsgrupp med representanter från
engagerade kommuner, Svenska Kommunförbundet och
Utbildningsdepartementet. Därefter har en parlamentarisk
grupp med liknande syfte utsetts.
Kursutformning är inte en enda lösning
Begreppet kursutformad gymnasieskola används för en rad
skilda företeelser. Den mest utpräglade formen skulle
innebära att eleverna helt efter egna önskemål sätter samman
sin utbildning genom att välja kurser. I ett sådant system
skulle sammanhållna program knappast erbjudas.
Andra tänker på koncentrationsläsning, periodindelning av
läsåret och samläsning med den kommunala
vuxenutbildningen när de talar om kursutformning. Detta är
dock sådant som redan idag är möjligt, utan att skolorna
behöver ha utvecklat kursutformningen särskilt långt.
Den modell för en mer kursutformad gymnasieskola som
vi har i Sverige utvecklas inom ramen för program. Ämnena
är numera indelade i en eller flera kurser. Alla elever måste
ha en kärna av ämnen i sin utbildning. Däremot är det
numera möjligt att göra tillval från olika program och
kommunerna har möjlighet att erbjuda egna, lokalt
utvecklade utbildningsgrenar och specialutformade
program. Flexibiliteten underlättas av att undervisningen ges
i kurser som motsvarar poäng och att utbildningens volym
anges med poäng som mått. En viktig del av reformen är att
eleverna kan genomföra gymnasiestudierna i sin egen takt,
dvs. på kortare eller längre tid än de normala tre åren. Även
det nya betygssystemet för gymnasieskolan bygger på
kursutformningen. Betyg sätts efter avslutad kurs, inte varje
termin eller efter ett läsår. Elevens slutbetyg är en
redovisning av de kurser han eller hon läst samt det betyg
som getts efter varje avslutad kurs. Det förklarar bl a varför
antalet steg är begränsat till fyra och orsaken till att det inte
är rimligt att dra direkta paralleller mellan betygssystemen i
grundskolan respektive gymnasieskolan.
Kursutformningen ger många fördelar
Den kursutformade gymnasieskolan har många fördelar
jämfört med en organisation byggd på fasta linjer eller
program.Eleverna ges större inflytande över sin
utbildning.Möjligheterna att successivt anpassa
utbildningen efter arbetslivets behov ökar.Det är lättare att
stimulera ämneskombinationer över traditionella gränser.
Eleverna kan påbörja sin utbildning i nivå med de egna
förkunskaperna.Samläsning med elever från olika
årskurser och den kommunala vuxenutbildningen kan
genomföras.
Hindren är ofta rent praktiska
Att utveckla gymnasieskolans kursutformning handlar i
mycket hög grad om att hitta praktiska lösningar. Av den
anledningen är det viktigt att idéer och erfarenheter från olika
skolor sprids. Det nätverk som därmed skapas mellan
gymnasieskolorna har också andra fördelar. Kontakterna
mellan lärare innebär en stimulans för den pedagogiska
debatten, ämneskunnande sprids, liksom idéer om hur
kontakterna med högskolan och arbetslivet kan utvecklas.
Vår förhoppning är att ett bättre fungerande nätverk också
skall innebära att lärarresurser bättre kan tillvaratas bl.a. i
skolornas fortbildningsprogram.
I det arbete som arbetsgruppen för en mer kursutformad
gymnasieskola bedrivit har det emellertid också dykt upp
frågor som inte är enbart praktiska, utan måste lösas genom
politiska initiativ och beslut. Några av dessa frågor redovisas
i en rapport, Ds 1994:139, som nyligen skickats ut på remiss.
Utan att föregripa remissarbetet, vill vi markera vikten av att
regeringen arbetar aktivt för att avveckla regler etc. som
motverkar den utveckling som gymnasiereformerna lagt
grunden till.
Elevens rättigheter
Den nya gymnasieskolan betonar elevernas inflytande och
ansvar för sin utbildning. I takt med att kursutformningen
utvecklas väcks också frågor som rör elevens rätt att gå olika
kurser och utbildningsvägar. Principer för urval och
antagning aktualiseras, liksom vilka möjligheter som skall
finnas när det gäller att välja kurser utanför hemkommunens
gränser.
Vi delar den utgångspunkt som anges i Ds-rapporten när
det gäller frågor om urval. Kommunerna skall ha medvetna
principer för urval när antalet sökande överstiger antalet
platser och kommunens urvalsprinciper skall vara väl kända
av eleverna.
Elever har idag rätt att söka och få gå utbildning i en annan
kommun än hemkommunen om utbildningen (programmet
eller grenen) saknas i hemkommunen eller i ett
samverkansområde som kommunen ingår i. Den sökande
kan vidare ha personliga skäl för att studera i en annan
kommun, även om utbildningen finns på hemorten.
Därutöver finns s.k. riksrekryterande utbildningar. Det är
utbildningar som endera getts denna status genom ett särskilt
regeringsbeslut samt alla lokala grenar. Hemkommunen har
idag inga möjligheter att hindra elever som uppfyller de
kriterier som finns i de ovan angivna fallen.
Den intressanta fråga som kursutformningen aktualiserar
är om elevens rättighet skall utvidgas till att också gälla val
av kurs. Det finns många skäl som talar för det. En avgränsad
kurs, exempelvis i ett yrkesämne kan vara mycket
betydelsefull i elevens studieprogram. Möjligheterna för
kommunerna att anordna intressanta och smala kurser ökar
också om elever kan rekryteras från flera kommuner.
Problemet är emellertid de kostnader och de praktiska
effekter/svårigheter som kan uppstå för skolorna och
kommunerna. Dessutom anser vi att erfarenheterna av den
rätt som idag finns att välja lokal gren utanför
hemkommunen tyder på att fri rekrytering inte enbart leder
till ökad kvalitet. Mycket tyder på att en del lokala grenar
egentligen inte är särskilt ''lokala'', utan endast innebär
smärre avvikelser från de nationella grenarna i syfte att
kunna rekrytera elever från andra kommuner. Det är
bakgrunden till att arbetsgruppen för en mer kursutformad
gymnasieskola nu aktualiserar frågan om tydligare krav för
att en utbildning skall kunna kallas lokal gren.
Vår uppfattning är att frågan om att utvidga elevens
rättigheter till att även gälla val av kurs skall prövas i positiv
anda och att ett förslag med denna inriktning bör föreläggas
riksdagen. Regeringen bör i beredningen av frågan ta hänsyn
till remissinstansernas synpunkter för att göra ev.
preciseringar, exempelvis att den utvidgade rätten till en
början skall gälla en viss typ av kurser. Vi vill understryka
att kommunerna genom frivilliga samverkansavtal kan nå
många fördelar.
Läsårsindelning kan liberaliseras
Vi menar att det är hög tid att ifrågasätta reglerna för
läsårsindelning när det gäller det frivilliga skolväsendet. Nu
finns föreskrifter om hur många timmars undervisning
eleverna är garanterade, hur många veckor läsåret skall
omfatta, uppdelningen i en höst- och vårtermin, minsta
antalet skoldagar, antal lovdagar, läsårsstart och avslutning.
En avreglering på detta område skulle underlätta frivillig
samverkan över kommungränserna och dessutom skapa
utrymme för ett bätttre resursutnyttjande i kommunerna. För
många ungdomar, och i många fall myndiga medborgare
torde det vara betydligt viktigare att kunna få önskad
utbildning än att ha traditionellt sommarlov. Vi anser att
regeringen bör ta initiativ till en avreglering på detta område.
Den bör dock inte innebära förändringar vad gäller den
garanterade undervisningstiden för eleverna. Vi utgår
givetvis från att frågan bereds genom samråd med berörda
institutioner och näringslivet.
Studiemedelssystemet måste ta hänsyn till
kursutformningen
De nu gällande reglerna för studiehjälp och studiemedel
behöver anpassas efter den nya gymnasieskolan. Att
utbildningars volym numera mäts i poäng istället för
terminer måste få konsekvenser för studiemedelssystemet,
om de avsedda effekterna skall kunna uppnås. Den översyn
av studiemedelssystemet som skall genomföras bör innefatta
även de frågor detta aktualiserar.
Kärnans omfattning och innehåll kan ifrågasättas
Vi delar uppfattningen att det är bra med en gemensam
kärna av ämnen i alla gymnasieprogram. Det underlättar
övergångar mellan olika program och ger alla en gemensam
referensram. Frågan är emellertid om kärnan behöver ha den
omfattning som idag gäller och i vilken utsträckning
undervisningen i vissa ämnen skall anpassas efter vald
utbildningsväg.
Mot bakgrund av att det från många håll framförts kritik
mot den gemensamma kärnan inom de yrkesinriktade
programmen anser vi att en översyn i denna del måste göras.
Den ursprungliga tanke som framfördes som argument för
en relativt omfattande kärna i alla program var att all
gymnasieutbildning skulle ge allmän behörighet till
högskolan. Begreppet allmän behörighet finns inte längre,
och principen att all utbildning skall vara direkt
högskoleförberedande måste ifrågasättas. Vår uppfattning är
att alla gymnasieprogram skall ge de studerande en god
grund att stå på bl.a. i de teoretiska basämnena. Om kärnans
omfattning och undervisningens inriktning inte motiverar
alla elever i studiearbetet trots förändrade
undervisningsformer, är en översyn nödvändig. Vi vill
betona att sådana förändringar inte behöver innebära sänkta
ambitioner vad gäller undervisningens kvalitet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av arbetet för att
utveckla en mer kursutformad gymnasieskola,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att utöka elevens
rättigheter till att gälla också val av kurs,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglerna för lokala grenar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en liberalisering när
det gäller reglerna för läsårsindelning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att studiemedelssystemet måste
ses över med hänsyn till den kursutformade
gymnasieskolan,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av antalet kärnämnen och
omfattningen i gymnasieskolan.
Stockholm den 25 januari 1995
Beatrice Ask (m)
Rune Rydén (m)
Ulf Melin (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Ulf Kristersson (m)
Chris Heister (m)
Per Unckel (m)
Birgitta Wistrand (m)