med anledning av prop. 1994/95:157 Ändring av bidragsbestämmelserna för fristående skolor godkända för vanlig skolplikt m.m.

De viktigaste förutsättningarna när det gäller att driva en
verksamhet är att spelreglerna är rättvisa, lätt överblickbara
och långsiktiga. För fristående skolor i Sverige gäller tyvärr
ingen av dessa förutsättningar. Nu senast är det grunderna
för bidragsgivningen som kommer att förändras igen om
regeringens proposition vinner gehör.

Enligt de regler som gäller idag och som varit ikraft under
mycket kort tid får kommunen göra ett avdrag som uppgår
till högst 15 procent av den framräknade
genomsnittskostnaden per elev i kommunen vid tilldelningen
av medel till fristående skolor. Innan denna regel infördes
varierade de kommunala bidragen från kommun till
kommun, beroende på hur välvilligt inställd den politiska
majoriteten i kommunen var till fristående skolor. Det var ett
effektivt medel att hindra nya fristående skolor att växa fram.
Osäkerheten med varierande bidrag från läsår till läsår efter
segslitna förhandlingar med kommunen avskräckte alla utom
de verkliga eldsjälarna från att överhuvudtaget försöka. Att
den ekonomiska tryggheten har stor betydelse visas av det
stora antal nya fristående skolor som tillkom sedan de nya
reglerna införts.

Även med det nya systemet varierar bidragen mellan olika
kommuner. Det finns kommuner som behandlar fristående
skolor likadant som kommunala och som alltså ersätter alla
faktiska kostnader skolan har. Andra kommuner räknar bort
vissa kostnader redan när genomsnittskostnaden räknas fram
och ersätter inte heller de fristående skolorna för de
extraåtaganden de har i form av till exempel skolmåltider och
skolhälsovård.

Regeringen föreslår nu i proposition 1994/95:157 att
kommunerna vid tilldelningen av bidrag till fristående skolor
skall få göra avdrag med högst 25% av den framräknade
genomsnittskostnaden per elev för den årskurs som eleven
tillhör. Någon reglering för de särskilda åtaganden som
respektive skola har föreslås inte. Ingenting sägs heller om
rätt till kompensation för moms, pensioner och ökade
arbetsgivaravgifter, vilket fristående skolor inte har rätt till.

Som skäl för sitt förslag hänvisar regeringen till den
utredning som gjorts angående fristående skolor av Sven-
Åke Johansson och som resulterade i betänkandet Fristående
skolor. Bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38). I
betänkandet gjordes bedömningen att en generell lägsta
bidragsnivå inte borde överstiga 75 procent av kommunens
genomsnittskostnad, om konkurrensen mellan fristående
skolor och kommunala skolor skulle ske på lika villkor.
Utredaren förutsatte då, vilket står i närmast efterföljande
mening i betänkandet, följande: ''För extra åtaganden som
inte täcks av det offentliga bidraget skall fristående skolor
av kommunen erhålla ytterligare bidrag efter exakt samma
principer som gäller för de bidrag som utgår till kommunala
skolor.'' Detta har dock regeringen valt att blunda för, vilket
är mycket anmärkningsvärt.

Konsekvenserna av detta snabbt framarbetade förslag blir
katastrofala framförallt för många nystartade fristående
skolor. Förändringen föreslås genomföras från och med den
första juli i år vilket innebär att inte ens den planering som
gjorts för nästa läsår håller. För de skolor som redan idag
behandlas med njugghet av kommunen innebär sänkningen
till 75% en faktisk sänkning ända ned mot 50% av
genomsnittskostnaden i kommunen. Det säger sig självt att
det måste påverka faktorer som till exempel lärartäthet och
tillgång till läromedel i förhållande till de kommunala
skolorna.

Samtidigt som denna proposition lades fram presenterades
också direktiven till en ny parlamentarisk utredning om
fristående skolor. Enligt direktiven ska kommittén bl.a. lämna
förslag till nya regler för bidragsgivning. Kommittén ska
redovisa sitt uppdrag senast 1 november 1995. Nu väljer
regeringen att införa nya regler från den 1 juli trots att det då
bara återstår fyra månader tills kommittén är färdig, trots att
det omöjliggör en vettig planering för skolorna och trots att
det råder mycket delade meningar om förslaget. Det är ingen
särskilt bra utgångspunkt om man vill uppnå det man säger
sig vilja med den parlamentariska utredningen, nämligen en
bred uppgörelse som kan hålla under lång tid framöver.

Fristående skolor är ett viktigt komplement till den
offentliga skolan. Den rätt att välja skola som barn och
föräldrar nu fått stöds också av flera internationella
konventioner som Sverige skrivit under. Regler för
godkännande och bidrag får därför inte utformas så att de i
praktiken stryper möjligheten att starta och driva en
fristående skola.

Det är ingen tvekan om att regelsystemet för bidrag till de
fristående skolorna kan bli tydligare och mer likvärdigt både
i förhållande till de kommunala skolorna och mellan olika
kommuner. I Sven-Åke Johanssons betänkande finns
åtskilliga förslag som skulle leda till större jämlikhet mellan
skolor med olika huvudman. Vilken procentsats som sätts
som lägsta nivå är avhängigt av hur övriga villkor ser ut.
Därför är det enligt vår mening oacceptabelt att lyfta ut och
förändra endast en del. Hela regelsystemet bör ses över i ett
sammanhang och med en så anständig framförhållning som
den som ansvarar för verksamheten har rätt att kräva.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1994/95:157.

Stockholm den 13 mars 1995

Inger Davidson (kds)

Rose-Marie Frebran (kds)

Chatrine Pålsson (kds)

Fanny Rizell (kds)

Tuve Skånberg (kds)