I prop. 1994/95:100 bil. 5 Utbildningsdepartementet
betonas bl.a. vikten av en behovsstyrd resursfördelning.
Skolans ansvar för de elever som av olika anledningar har
svårigheter att nå målen för utbildningen gör att
undervisningen aldrig kan göras lika för alla eller att
resurserna kan fördelas schablonmässigt. För att kunna ge
elever en likvärdig utbildning måste resursfördelningen ske
utifrån elevernas behov.
Utvecklingen inom grundskolan har under den senaste
treårsperioden tyvärr gått i motsatt riktning. Ett flertal
utvärderingar visar att den svenska grundskolan fått
minskade resurser under perioden 1991--94. De största
besparingarna har drabbat speciallärare, kuratorer,
skolpsykologer, talpedagoger, lärarvikarier och
skolmåltidspersonal. Nedskärningarna har på många håll
också inneburit större klasser. Den s.k. skolpengen, som inte
tar hänsyn till att barn och ungdomar är olika och har olika
behov, har i hög grad bidragit till att barnen med de särskilda
behoven av stöd och hjälp står som de stora förlorarna på
grund av den förda politiken.
Samtidigt som den allmänna skolan drabbats av ofta
besvärande ekonomiska problem, har efter beslut av den
förra regeringen och riksdagsmajoriteten kommunerna
tvingats betala ett kommunalt bidrag till fristående skolor på
85 %
av genomsnittskostnaden för en grundskoleelev i
kommunens egna skolor. Detta schablonbelopp gäller
oavsett vilket ansvar dessa skolor åtagit sig vad gäller t.ex.
barn med särskilda behov, skolskjutsning m.m. Genom
denna centralstyrning har stora belopp överförts från de
offentliga skolorna till de privata. Merkostnaden för
kommunerna kan uppskattas till omkring 200 miljoner
kronor. Samtidigt har denna systemförändring visat sig vara
inledningen på en utveckling i riktning mot ett starkt
uppdelat skolsystem, det som brukar kallas en segregerad
skola.
Ett system där flera kommuner måste ta resurser från redan
hårt ansträngda kommunala skolor med stora klasser för att
kunna tillgodose behoven hos nytillkommande privata skolor
måste betecknas som absurt. Lägg därtill att flera skolor med
extrem religiös inriktning inom den s.k. Trosrörelsen (Livets
ord) genom detta system med skattemedel kunnat bedriva
ren indoktrinering av elever.
Rätten att välja skola infördes av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen våren 1991. Denna rätt är det
viktigt att värna. För att återskapa en skola där man tar
gemensamt ansvar, där resurserna fördelas efter behov, och
dit man kommer oberoende av vilken social, etnisk eller
religiös grupp den egna familjen tillhör, måste alla former av
skolpeng och av staten reglerade schablonersättningar
utmönstras ur det svenska skolsystemet.
Fristående skolor som uppfyller läroplanens krav bör
kunna få ekonomiska bidrag även i fortsättningen. Dessa
bidrag måste dock grundas på de behov som finns i den
enskilda skolan efter en lokal bedömning av deras
utbildningsåtagande i förhållande till kommunens egna
skolor. Kommunen har den bästa överblicken över behoven
i de olika skolorna. Därför är det också rimligt att
kommunernas ansvar för fördelningen av resurserna ökar.
Kommunerna måste också få rätt och skyldighet att
inspektera de enskilda skolorna på samma sätt som de
hanterar sina egna skolor. Rätten för privata skolor som
erhåller bidrag att ta ut avgifter måste upphävas.
Kraven på en allsidig och saklig undervisning måste
skärpas när det gäller tillstånd att starta fristående skolor.
Samtidigt måste Skolverkets tillsyn över dessa skolor i
väsentlig grad förstärkas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bidrag, tillstånd och tillsyn vad gäller
fristående skolor.
Stockholm den 24 januari 1995
Birthe Sörestedt (s)
Marianne Jönsson (s)