Ungefär tio procent av barnen i en normal, svensk skola
har i varierande grad specifika problem med läsning och
skrivning. Utan särskild undervisning och träning halkar
dessa barn efter i skolarbetet redan under de första skolåren,
inte bara i ämnena läsning och skrivning utan i alla ämnen
där förmågan att läsa och skriva är en viktig förutsättning.
Det skall därvid uppmärksammas att dessa barn inte ligger
lägre än andra barn i övriga begåvningsfaktorer. Snarare
visar undersökningar på ett överskott av begåvningar inom
gruppen dyslektiker.
Ett barn med läs- och skrivsvårigheter hamnar tidigt i
underläge i skolarbetet, får lätt uppfattningen att han eller
hon är ''dum'' jämfört med kamraterna, självförtroendet
sviktar, tryggheten falnar och skolarbetet upplevs som en
plåga.
Läs- och skrivsvårigheter är dessbättre möjliga att
övervinna. Genom att tidigt sätta in extra träning och
undervisning under ledning av speciallärare med särskild
kompetens inom området kan de flesta barn med läs- och
skrivsvårigheter med en rimlig arbetsinsats lära sig att läsa
och skriva. Senare forskning visar att träning i språklig
medvetenhet i förskolan ger mycket positiva resultat.
Åtgärder i förskolan har förebyggande effekter av stort
värde.
Den enskildes rättighet och samhällets gagn
Ur samhällets synpunkt är det en stor vinst om gruppen
med specifika läs- och skrivsvårigheter kan få samma
möjligheter som andra att utvecklas till trygga och kunniga
medborgare med god självkänsla, personer som känner
glädje inför kunskapssökande. Samhället har inte råd att
tappa dessa resurser.
Allvarliga brister i skolans undervisning
Trots att problemet med specifika läs- och skrivsvårigheter
är väl känt sedan länge och metoder att hjälpa likaså, har den
svenska skolan tyvärr inte haft tillräckliga kunskaper och
insikter för att orka genomföra en förändring som löst
problemet. Det har i de flesta fall stannat vid punktinsatser
under kortare tidsperioder, insatser som bara i undantagsfall
fått växa till ett obligatoriskt inslag i skolarbetet. De
nedskärningar i grundskolan som skett 1992--94 på grund av
kommunernas sviktande ekonomi har bl.a. medfört att
tillgången på speciallärare med kunskaper om dyslexi
snarast minskat. Samtidigt har klasstorlekarna ökat, och det
finns många tecken på att barn med läs- och skrivsvårigheter
har fått det sämre under de senaste åren.
Den förebyggande språkträningen i förskolorna med fokus
på senare läs- och skrivinlärning har inte förekommit i någon
större utsträckning. Metodiken är relativt ny och okänd för
de flesta förskollärare.
Genom att skolan har brustit i sitt ansvar och inte har gett
en adekvat under-visning och hjälp till barn med specifika
läs- och skrivsvårigheter har vi idag en stor grupp vuxna som
inte kan läsa och skriva. För dessa människor har den
obehandlade dyslexin ofta medfört många negativa
psykosociala effekter.
Nödvändiga insatser från samhällets sida
Det råder ingen tvekan om att dyslexi idag är ett stort
problem i det svenska samhället. Metoderna för att komma
till rätta med problemet finns lätt tillgängliga inom landet.
Kostnaderna för åtgärder i form av specialundervisning är
relativt ringa och åtgärderna bör, även ur rent ekonomisk
synpunkt, leda till avsevärda vinster för samhället. De
åtgärder som krävs i motionen behandlas i det följande under
rubrikerna Specialundervisning, Sökprocesser och diagnos,
Pedagogiska hjälpmedel och lärarutbildning samt
Samordning och ansvarsfördelning.
Specialundervisning
Behovet av speciell läs- och skrivundervisning finns alltså
dels för elever i skolans alla stadier och dels för vuxna som
sedan länge lämnat skolan bakom sig. För att komma tillrätta
med problemet krävs fyra delvis olika typer av åtgärder i
form av specialundervisning:
1. Förebyggande insatser i form av speciella, systematiska
språklekar i förskolan och sexårsverksamheten. Dessa
förberedande övningar kan ledas av förskollärare med
utbildning inom området.
2. Undervisning och träning i ett tidigt skede för att snabbt
få med dyslexibarnen i det normala skolarbetet. Denna
undervisning bör ske under ledning av speciallärare med
hjälp från klasslärare och hemmet redan i grundskolans låg-
och mellanstadium.
3. Undervisning och träning, under ledning av kompetent
speciallärare, speciellt anpassad för de elever med dyslexi
som nu går i grundskolans högstadium och i gymnasier.
4. Specialkurser för vuxna med läs- och skrivsvårigheter
anpassade efter olika behov och med hänsyn till den
studerandes arbetssituation, familjeförhållande och
ekonomiska villkor. Denna vuxenutbildning bör ledas av
lärare med speciell kompetens inom området.
Sökprocesser och diagnos
En viktig förutsättning för att nå ett gott resultat med
specialundervisning är naturligtvis att man så tidigt som
möjligt kan upptäcka att barn är dyslektiker. Diagnostiska
prov för barn redan i de två första årskurserna i grundskolan
skall användas rutinmässigt. Hanteringen skall ledas av
ansvarig speciallärare och skötas i samarbete med
klassläraren. Det skall åligga skolan att tillse att sådana
undersökningar görs, och att varje barn som behöver hjälp
också får det.
När det gäller äldre elever så får under en övergångsperiod
speciella insatser göras för att korrigera tidigare brister i
skolans undervisning. Säkert är behoven mycket olika i olika
skolor och metoden att i efterhand kompensera drabbade
elever får väljas med hänsyn till elevens situation och
läggning. Det skall emellertid även här åligga skolan att tillse
att tillräcklig hjälp når alla elever som har kvarstående läs-
och skrivsvårigheter.
Vuxenutbildningen kräver naturligtvis helt andra kanaler
framför allt när det gäller att finna dyslektiker och på ett
riktigt sätt erbjuda hjälp. Studieförbund, speciella
dyslexicentra, komvux och olika enheter som arbetar med
fortbildning, t.ex. i samband med insatser mot arbetslöshet,
skall alla utnyttjas. Inte minst viktigt blir i detta sammanhang
information till allmänheten om de möjligheter som kan
erbjudas. Reglering av bidragsmöjligheter via t.ex.
försäkringskassa, riksförsäkringsverket, arbetsförmedlingar
och Statens institut för handikappade i skolan (SIH) skall
utformas i syfte att undanröja ekonomiska hinder för
dyslektikers läs- och skrivträning, tillgång till nödvändiga
hjälpmedel etc.
Pedagogiska hjälpmedel och lärarutbildning
Utbildning av speciallärare för arbete med dyslektiker
måste organiseras och genomföras snabbt. Kunskap om
dyslexi och speciell metodik vid läs- och skrivträning måste
ingå i lärarutbildningen, speciellt då i utbildning av
förskollärare och lärare på årskurs 1 till 3 i grundskolan.
Denna utbildning skall ges dels i form av fortbildning av
redan verksamma lärare och dels som obligatoriskt moment
i lärarutbildningen.
Samordning och ansvarsfördelning
Kunskapen om dyslexi och lämpliga träningsmetoder finns
inom landet, vid vissa universitetsinstitutioner i psykologi
och lingvistik, vid några specialkliniker, hos vissa
speciallärare samt vid t.ex. Svenska dyslexistiftelsen,
Svenska dyslexiföreningen och Förbundet mot läs- och
skrivsvårigheter. Pedagogiska hjälpmedel finns framtagna
och används i liten skala vid vissa skolor och privata kliniker
(datorprogrammerade träningsuppgifter, talböcker med
varierad läshastighet etc.). Ansvaret för att samordna
tillgången på dylika material och att nödvändig
nyproduktion stimuleras bör läggas på någon central
myndighet (t.ex. Skolverket), ansvarigt företag (t.ex.
Psykologiförlaget) eller några av de stiftelser och föreningar
som arbetar med dyslexiproblemet.
Skolorna måste få centrala anvisningar för hur elever med
specifika läs- och skrivsvårigheter skall behandlas, t.ex. vid
betygssättning, i provsituationer och vid antagning till högre
utbildningar.
Skolverket bör ha det övergripande ansvaret för
organisationen av hela den pedagogiska verksamheten och
också svara för information till kommunala och enskilda
skolor. Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter
enligt t.ex. Skollagen, 1 kap, 2 par, och gällande läroplan
(1994) skall tydliggöras och efterföljnaden skall
kontrolleras. Skolverket skall ha det yttersta ansvaret för
tillsynen av att verksamheten verkligen genomförs vid
samtliga skolor i Sverige. Verksamheten skall följas upp och
resultaten under den inledande perioden redovisas i en
återkommande årsrapport från Skolverket.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om organisation av och ansvar för
specialundervisning, hjälpmedel m.m. för barn och vuxna
med specifika läs- och skrivsvårigheter (dyslexi),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning av såväl speciallärare
som andra lärare i metodik för diagnos, undervisning och
träning av dyslektiker i läsning och skrivning.
Stockholm den 25 januari 1995
Gunnar Goude (mp)
Kia Andreasson (mp)
Eva Goe s (mp)
Barbro Johansson (mp)
Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Annika Nordgren (mp)
Roy Ottosson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)