Ungefär tio procent av barnen i en normal, svensk skola har i varierande grad specifika problem med läsning och skrivning. Utan särskild undervisning och träning halkar dessa barn efter i skolarbetet redan under de första skolåren, inte bara i ämnena läsning och skrivning utan i alla ämnen där förmågan att läsa och skriva är en viktig förutsättning. Det skall därvid uppmärksammas att dessa barn inte ligger lägre än andra barn i övriga begåvningsfaktorer. Snarare visar undersökningar på ett överskott av begåvningar inom gruppen dyslektiker.
Ett barn med läs- och skrivsvårigheter hamnar tidigt i underläge i skolarbetet, får lätt uppfattningen att han eller hon är ''dum'' jämfört med kamraterna, självförtroendet sviktar, tryggheten falnar och skolarbetet upplevs som en plåga.
Läs- och skrivsvårigheter är dessbättre möjliga att övervinna. Genom att tidigt sätta in extra träning och undervisning under ledning av speciallärare med särskild kompetens inom området kan de flesta barn med läs- och skrivsvårigheter med en rimlig arbetsinsats lära sig att läsa och skriva. Senare forskning visar att träning i språklig medvetenhet i förskolan ger mycket positiva resultat. Åtgärder i förskolan har förebyggande effekter av stort värde.
Den enskildes rättighet och samhällets gagn
Ur samhällets synpunkt är det en stor vinst om gruppen med specifika läs- och skrivsvårigheter kan få samma möjligheter som andra att utvecklas till trygga och kunniga medborgare med god självkänsla, personer som känner glädje inför kunskapssökande. Samhället har inte råd att tappa dessa resurser.
Allvarliga brister i skolans undervisning
Trots att problemet med specifika läs- och skrivsvårigheter är väl känt sedan länge och metoder att hjälpa likaså, har den svenska skolan tyvärr inte haft tillräckliga kunskaper och insikter för att orka genomföra en förändring som löst problemet. Det har i de flesta fall stannat vid punktinsatser under kortare tidsperioder, insatser som bara i undantagsfall fått växa till ett obligatoriskt inslag i skolarbetet. De nedskärningar i grundskolan som skett 1992--94 på grund av kommunernas sviktande ekonomi har bl.a. medfört att tillgången på speciallärare med kunskaper om dyslexi snarast minskat. Samtidigt har klasstorlekarna ökat, och det finns många tecken på att barn med läs- och skrivsvårigheter har fått det sämre under de senaste åren.
Den förebyggande språkträningen i förskolorna med fokus på senare läs- och skrivinlärning har inte förekommit i någon större utsträckning. Metodiken är relativt ny och okänd för de flesta förskollärare.
Genom att skolan har brustit i sitt ansvar och inte har gett en adekvat under-visning och hjälp till barn med specifika läs- och skrivsvårigheter har vi idag en stor grupp vuxna som inte kan läsa och skriva. För dessa människor har den obehandlade dyslexin ofta medfört många negativa psykosociala effekter.
Nödvändiga insatser från samhällets sida
Det råder ingen tvekan om att dyslexi idag är ett stort problem i det svenska samhället. Metoderna för att komma till rätta med problemet finns lätt tillgängliga inom landet. Kostnaderna för åtgärder i form av specialundervisning är relativt ringa och åtgärderna bör, även ur rent ekonomisk synpunkt, leda till avsevärda vinster för samhället. De åtgärder som krävs i motionen behandlas i det följande under rubrikerna Specialundervisning, Sökprocesser och diagnos, Pedagogiska hjälpmedel och lärarutbildning samt Samordning och ansvarsfördelning.
Specialundervisning
Behovet av speciell läs- och skrivundervisning finns alltså dels för elever i skolans alla stadier och dels för vuxna som sedan länge lämnat skolan bakom sig. För att komma tillrätta med problemet krävs fyra delvis olika typer av åtgärder i form av specialundervisning:
1. Förebyggande insatser i form av speciella, systematiska språklekar i förskolan och sexårsverksamheten. Dessa förberedande övningar kan ledas av förskollärare med utbildning inom området.
2. Undervisning och träning i ett tidigt skede för att snabbt få med dyslexibarnen i det normala skolarbetet. Denna undervisning bör ske under ledning av speciallärare med hjälp från klasslärare och hemmet redan i grundskolans låg- och mellanstadium.
3. Undervisning och träning, under ledning av kompetent speciallärare, speciellt anpassad för de elever med dyslexi som nu går i grundskolans högstadium och i gymnasier.
4. Specialkurser för vuxna med läs- och skrivsvårigheter anpassade efter olika behov och med hänsyn till den studerandes arbetssituation, familjeförhållande och ekonomiska villkor. Denna vuxenutbildning bör ledas av lärare med speciell kompetens inom området.
Sökprocesser och diagnos
En viktig förutsättning för att nå ett gott resultat med specialundervisning är naturligtvis att man så tidigt som möjligt kan upptäcka att barn är dyslektiker. Diagnostiska prov för barn redan i de två första årskurserna i grundskolan skall användas rutinmässigt. Hanteringen skall ledas av ansvarig speciallärare och skötas i samarbete med klassläraren. Det skall åligga skolan att tillse att sådana undersökningar görs, och att varje barn som behöver hjälp också får det.
När det gäller äldre elever så får under en övergångsperiod speciella insatser göras för att korrigera tidigare brister i skolans undervisning. Säkert är behoven mycket olika i olika skolor och metoden att i efterhand kompensera drabbade elever får väljas med hänsyn till elevens situation och läggning. Det skall emellertid även här åligga skolan att tillse att tillräcklig hjälp når alla elever som har kvarstående läs- och skrivsvårigheter.
Vuxenutbildningen kräver naturligtvis helt andra kanaler framför allt när det gäller att finna dyslektiker och på ett riktigt sätt erbjuda hjälp. Studieförbund, speciella dyslexicentra, komvux och olika enheter som arbetar med fortbildning, t.ex. i samband med insatser mot arbetslöshet, skall alla utnyttjas. Inte minst viktigt blir i detta sammanhang information till allmänheten om de möjligheter som kan erbjudas. Reglering av bidragsmöjligheter via t.ex. försäkringskassa, riksförsäkringsverket, arbetsförmedlingar och Statens institut för handikappade i skolan (SIH) skall utformas i syfte att undanröja ekonomiska hinder för dyslektikers läs- och skrivträning, tillgång till nödvändiga hjälpmedel etc.
Pedagogiska hjälpmedel och lärarutbildning
Utbildning av speciallärare för arbete med dyslektiker måste organiseras och genomföras snabbt. Kunskap om dyslexi och speciell metodik vid läs- och skrivträning måste ingå i lärarutbildningen, speciellt då i utbildning av förskollärare och lärare på årskurs 1 till 3 i grundskolan. Denna utbildning skall ges dels i form av fortbildning av redan verksamma lärare och dels som obligatoriskt moment i lärarutbildningen.
Samordning och ansvarsfördelning
Kunskapen om dyslexi och lämpliga träningsmetoder finns inom landet, vid vissa universitetsinstitutioner i psykologi och lingvistik, vid några specialkliniker, hos vissa speciallärare samt vid t.ex. Svenska dyslexistiftelsen, Svenska dyslexiföreningen och Förbundet mot läs- och skrivsvårigheter. Pedagogiska hjälpmedel finns framtagna och används i liten skala vid vissa skolor och privata kliniker (datorprogrammerade träningsuppgifter, talböcker med varierad läshastighet etc.). Ansvaret för att samordna tillgången på dylika material och att nödvändig nyproduktion stimuleras bör läggas på någon central myndighet (t.ex. Skolverket), ansvarigt företag (t.ex. Psykologiförlaget) eller några av de stiftelser och föreningar som arbetar med dyslexiproblemet.
Skolorna måste få centrala anvisningar för hur elever med specifika läs- och skrivsvårigheter skall behandlas, t.ex. vid betygssättning, i provsituationer och vid antagning till högre utbildningar.
Skolverket bör ha det övergripande ansvaret för organisationen av hela den pedagogiska verksamheten och också svara för information till kommunala och enskilda skolor. Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter enligt t.ex. Skollagen, 1 kap, 2 par, och gällande läroplan (1994) skall tydliggöras och efterföljnaden skall kontrolleras. Skolverket skall ha det yttersta ansvaret för tillsynen av att verksamheten verkligen genomförs vid samtliga skolor i Sverige. Verksamheten skall följas upp och resultaten under den inledande perioden redovisas i en återkommande årsrapport från Skolverket.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om organisation av och ansvar för specialundervisning, hjälpmedel m.m. för barn och vuxna med specifika läs- och skrivsvårigheter (dyslexi),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning av såväl speciallärare som andra lärare i metodik för diagnos, undervisning och träning av dyslektiker i läsning och skrivning.
Stockholm den 25 januari 1995 Gunnar Goude (mp) Kia Andreasson (mp) Eva Goe s (mp) Barbro Johansson (mp) Per Lager (mp) Gudrun Lindvall (mp) Annika Nordgren (mp) Roy Ottosson (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Yvonne Ruwaida (mp)