Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev att kunna känna sig trygg i skolan och slippa bli föremål för övergrepp och förnedrande behandling. Ingen elev skall vara rädd för att gå till skolan på grund av mobbning och ingen förälder skall behöva oroa sig för att hans eller hennes barn skall utsättas för något sådant.
Ändå är det så att mobboffren är en stor och av många skolor försummad elevgrupp, som genomlever sin skoltid med ständig ångest, otrygghet och dålig självkänsla. Nedvärderingen av det egna jaget blir ibland så fullständig att självmord upplevs som enda utvägen.
Alla vet men ingen ser
En rad undersökningar har gjorts för att kartlägga förekomsten av mobbning i den svenska grundskolan. Resultaten är entydiga. 9--10 procent av barnen är mobboffer under någon period och ca 7 procent är mobbare. Det finns ca 100.000 elever i svenska skolor som är mobboffer. Undersökningarna visar också att i de flesta fall så vet varken mobboffrets klasslärare eller föräldrar om att barnet är utsatt för mobbning.
Mobbare är lika vanliga i alla åldersklasser i grundskolan med en stark överrepresentation av pojkar. På grund av att mobbare ofta mobbar yngre elever så finner vi de flesta mobbade eleverna i lägre årskurser men ändå så många som ca fyra procent i årskurs 9. I gruppen mobboffer är ungefär lika många pojkar som flickor. (Data från Dan Olweus: Mobbning i skolan, Almqvist & Wiksell, 1992.)
Mobbare och mobboffer
Mobbaren karakteriseras av aggressivitet och våldsbenägenhet, har relativt liten medkänsla med andra och har ett större behov av att dominera över andra. De få longitudinella undersökningar som följt upp den fortsatta utvecklingen av mobbare visar en kraftig överrepresentation av f.d. mobbare i kriminalregistret.
Den bild av de typiska mobboffren som forskningen ger är relativt entydig. Mobboffren är mer ängsliga och osäkra än elever i allmänhet. De är ofta för-siktiga, känsliga och tystlåtna. De har ofta en negativ värdering av sig själva. De känner sig ensamma och övergivna och har i regel inte en enda god vän i klassen. De är negativt inställda till våld och användning av våldsmetoder. De är ofta fysiskt svagare än sina kamrater (pojkar). Mycket tyder på att mobboffrens upplevelser ofta medför psykiska svårigheter långt in i vuxenåldern.
Åtgärdsprogram
Det har funnits många idéer om hur mobbning skall hanteras och en av svårigheterna med att kräva åtgärder har varit bristen på kunskap om vilka metoder som verkligen ger resultat. Några metoder har också inneburit mycket stora kostnader för anlitande av specialister utanför skolan. Idag finns vetenskapligt prövade metoder som med rätt information kan användas av klassläraren, tillsammans med föräldrar och elever. De kräver inga stora ekonomiska resurser. Men det krävs information och samordning.
Genom ett systematiskt forsknings- och utvecklingsarbete vid universitetet i Bergen har under professor Dan Olweus ledning utarbetats ett program för att komma till rätta med problemet med mobbning i skolan. Programmet omfattar förebyggande åtgärder, metodik för upptäckt av mobbning, åtgärder vid mobbning och uppföljning. Det har använts under lång tid, är vetenskapligt utvärderat och har visat mycket goda resultat. Programmet har använts i Norge under flera år och används vid några svenska skolor. Det används i flera andra europeiska länder samt i Kanada och Australien.
De enskilda kommunerna kan inte förväntas välja och genomföra ett antimobbningsprogram utan hjälp utifrån. Skolverket är den lämpliga instansen för att informera kommunerna om lämpliga program mot mobbning. Skolverket skall också ansvara för att programinformation, vägledning, arbetsmaterial (t.ex. artiklar, videoband etc.), frågeformulär, instruktioner finns att tillgå. Varje skola skall åläggas att ha ett program mot mobbning, resultaten skall redovisas till kommunen. Skolverket skall under de första åren sammanställa kommunrapporterna så att en öppen redovisning finns tillgänglig för en årlig utvärdering. Problemet är av sådan betydelse att kraftfulla åtgärder måste sättas in i de fall man brister i åtgärder för att komma till rätta med mobbning vid våra skolor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett rikstäckande program för effektiva åtgärder mot mobbning i skolan.
Stockholm den 25 januari 1995 Gunnar Goude (mp) Kia Andreasson (mp) Barbro Johansson (mp) Per Lager (mp) Gudrun Lindvall (mp) Annika Nordgren (mp) Roy Ottosson (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Yvonne Ruwaida (mp) Birger Schlaug (mp)