Har vi ett jämställt samhälle? Ett samhälle där män och
kvinnor värderas lika och där alla människors kunskaper,
yrkeskunnande, omdöme, erfarenheter och sociala
kompetens tas till vara?
Tyvärr kan nog svaret på frågan ännu inte bli ''ja''. Det
är fortfarande kvinnor som ifrågasätts och som inte får sin
kompetens värderad på samma sätt som mäns. Detta trots
jämställdhetslag och ett aktivt politiskt arbete inte minst i
riksdagen. Bristerna i jämställdheten går delvis att angripa
genom lagstiftning och politiska beslut, men det viktigaste
återstår -- att aktivt arbeta med att förändra attityder och
värderingar. Långsiktigt och uthålligt måste politiker på alla
plan visa att vi menar allvar med jämställdhetsdeklarationer
och lagar och visa att vi menar vad vi säger.
Långsiktigt och målmedvetet arbete krävs
Vill vi förändra attityder och värderingar så skall vi starta
ett aktivt målmedvetet arbete i förskolan och skolan och
fortsätta genom högskolan. Det är i förskola och skola som
grunden läggs för hur barnen, när de blir vuxna, ser på
likheter och skillnader mellan könen. Möter t.ex. barnen i
förskolan och skolan vuxna män och kvinnor som praktiskt
visar att de tar jämställdheten på allvar? Möter de kvinnor
som rektorer lika ofta som män? Möter de män som
syokonsulenter och lågstadielärare? Har de läroböcker som
ger exempel på att både kvinnor och män har präglat vår
historia? Syns både kvinnor och män i läroböckernas
illustrationer? Ser de flickor som arbetar med datorer och
pojkar som tar hand om småbarn i sina läroböcker? Får
flickor lika mycket av lärarens tid och uppmärksamhet som
pojkar? Först när vi sanningsenligt kan svara ja på dessa
frågor finns en chans att barnen som vuxna har självklara,
jämställda värderingar och attityder.
I dag är det tyvärr inte så att vi kan svara ja på frågorna
ovan. Men frågan som kvarstår är: Hur tar vi oss dit? Vägen
är lång och mödosam, vunna erfarenheter fortlever inte av
sig själva, varje generation måste uppmärksammas och
vinnas för jämställdheten.
Tyvärr, könsskillnaderna består hos ungdomar
Institutet för framtidsstudier genomförde nyligen en
intervju med ca 1000 tonåringar. Av resultatet framgår att
könsskillnaderna i attityder och värderingar lever kvar,
fortfarande skall pojkarna ägna sig åt teknik och flickorna åt
vård.
Områden som fortfarande värderas olika är löner,
arbetsvärdering och utbildning. Detta betyder att vi hittills
konserverat de bestående attityderna. Folkpartiet liberalerna
har lång tradition i arbetet med jämställdhet. Vår vision om
ett jämställt samhälle innebär att män och kvinnor fritt kan
utvecklas utan att hindras av ofta omedvetet diskriminerande
attityder. Män som vill vara med sina barn eller vårda
människor skall respekteras. Samma sak gäller för kvinnor
som vill arbeta som poliser eller militärer.
Alla deltar vi i att konservera det bestående synsättet
Alla påverkar vi vägen mot ett jämställt samhälle. Som
föräldrar, mor- och farföräldrar, dagispersonal, lärare, SYO-
funktionärer deltar vi i en process som gör att flickor
uppfostras lika traditionellt i dag som under förra seklet.
Detta visar sig i att flickor generellt sett väljer samma yrke
som mamma och mormor gjorde (om dessa hade ett
yrkesarbete). Detta sker, trots att vi idag lever ett helt annat
liv än förr.
En av de stora förändringarna som skett är att både män
och kvinnor yrkesarbetar. De flesta är medvetna om att i
dagens samhälle behövs både mäns och kvinnors
yrkesinsatser för familjens ekonomi, för hemmets vård och
för att utveckla ett bra samhälle. Vi vet också att både mäns
och kvinnors insatser behövs för att ge barnen en bra
uppfostran och trygg identitet. Detta innebär att flickornas
yrkesval och yrkesliv är lika viktigt som pojkarnas.
Om vi vill bryta gamla traditioner och uppnå stabila
förändringar ska vi inte tro att enstaka kampanjer räcker.
Insatser måste göras i alla led: våra attityder till pojkar resp
flickor i hemmet, i skolan, i högre utbildning och på
arbetsmarknaden.
Pojkar gynnas i skolan på flickornas bekostnad
Dale Spender, forskare i England, har visat genom
omfattande bandade lektioner att pojkarna aldrig fick mindre
än 58 % av lärarens tid och uppmärksamhet, flickorna fick i
genomsnitt 38 %. Svenska undersökningar visar på samma
resultat.
Inga Wernersson, pedagogisk forskare i Göteborg som
undersökt könsdifferentieringen i svenska skolor, säger:
''Det förefaller som flickor får frågor som går ut på att fylla i
vad alla redan vet medan pojkar möts med större utmaningar.
Pojkar får därför kvalitativt bättre undervisning.''
Dale Spender visade också att lärare med elever av båda
könen visste mera om pojkarna än om flickorna. Om läraren
hade svårt att känna igen en elev var det alltid en flicka. Det
var vanligt, enligt Dale Spenders undersökningar, att läraren
vände sig till pojkar som individer och till flickorna som
grupp. Det kan antas att undersökningens resultat även gäller
i Sverige.
Jan Einarsson, språkforskare vid lärarhögskolan i Malmö,
har visat att lärarkandidater i blindtester bedömer pojkars
prov som mera trovärdiga och kompetenta än flickors prov.
Resultatet visar att flickor och pojkar får olika behandling i
skolan, att deras resultat mäts på olika sätt och att flickors
lika rätt till undervisning inte fungerar i verkligheten. Det
finns många, många undersökningar och forskningsresultat
som visar i princip samma sak.
Flickors och pojkars identitetsutveckling
Vi vet idag mer om hur pojkar och flickor utvecklar sin
identitet och att det sker på olika sätt. En beskrivning tagen
ur tidningen Skolvärlden nr 19/1992 låter så här i korthet:
Man kan säga att flickor blir flickor genom närhet och
likhet. Pojkar blir pojkar genom olikhet och självständighet.
Detta märks redan på lågstadiet. Flickor vill bli och göra som
fröken/mamma, de lyder, sitter tysta och väntar på uppgifter,
följer skolans regler och hjälper fröken att hålla ordning på
de ''bråkiga'' pojkarna. Pojkar bråkar, är högljudda,
ifrågasätter, tar för sig och ''mopsar'', tänjer gränser från
första stunden.
När flickorna sedan når gymnasiet premieras inte längre
deras ''duktighet'', tysthet och snällhet. Där premieras andra
kvaliteter. Där uppskattas de som diskuterar och deltar i
debatten, utmärker sig, tar ordet, tar initiativ, kalla det gärna
att bråka konstruktivt. Allt är sådant som pojkarna övat sig på
från skolstarten (även om de fick skäll för det i grundskolan).
Om flickor redan från grundskolan hade med sig en
stabilare identitet skulle gymnasieåren för deras del inte bli
så tysta. Om klassrummet redan i grundskolan kunde
förvandlas till en arena där flickor tränas till att ''ta för sig''
och lägga av sin duktighet/snällhet skulle mycket vara
vunnet för framtiden. Men en sådan träning är svår att lyckas
med om pojkar finns med samtidigt.
För pojkarna kan å andra sidan lektioner utan flickor vara
en stor tillgång. De slipper flickornas duktighet och kan våga
visa sina andra, kanske mjukare sidor. Allt under
förutsättning att läraren har en medveten pedagogisk
hållning och insikt i problematiken.
Det beskrivna är väl känt men det finns inga självklara
lösningar. Det finns stort utrymme för olika initiativ från
skolornas sida. Ett exempel vore att skolor tog initiativ till
att undervisa flickor och pojkar var för sig i vissa delar av
olika ämnen/kurser. Syftet ska vara att stärka flickornas
identitet och självuppfattning och samtidigt låta pojkarna
visa och släppa fram sina ömsinta sidor. För säkerhets skull
vill vi betona att detta inte betyder att vi önskar införa pojk-
och flickskolor.
Det finns lärare som arbetar för att ändra på det
Självklart finns det lärare som är väl medvetna om att
pojkar tar för sig av deras tid och intresse, och att flickorna
sitter tysta och väntar på sin tur (en ''tur'' som lektionstiden
inte räcker till). Vissa lärare har bestämt sig för att ändra på
detta och arbetar aktivt och målmedvetet med sig själva för
att stärka flickorna. Men det är inte så lätt i stora klasser. Och
närmar det sig att flickor får 50 % av lärarens tid och
uppmärksamhet så protesterar pojkarna.
Framtidens strategi
För närvarande remissbehandlas betänkandet från
arbetsgruppen om Kvinnligt och manligt i skolan. Det finns
all anledning att se mycket noga på de förslag som därvid
kan tänkas komma, för att tillsammans med skolorna göra
nödvändiga insatser. I budget anmäls att skolministern avser
att koncentrera sig på skolans inre arbete. Detta anser
folkpartiet liberalerna vara en utomordentlig strategi under
förutsättning att det sker i samråd och samförstånd med
skolor och lärare. Statens ansvar för fortbildning av lärare är
ett styrinstrument. Därvidlag borde man beakta ovan nämnda
arbetsgrupps förslag om att jämställdhet borde vara ett eget
kunskapsområde inom lärarutbildningarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av ökad jämställdhet
i förskola och skola,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhet som eget
kunskapsområde i lärarutbildningarna.
Stockholm den 25 januari 1995
Margitta Edgren (fp)
Conny Sandholm (fp)
Ola Ström (fp)