Utgångspunkter
Har vi ett jämställt samhälle? Ett samhälle där män och kvinnor värderas lika och där alla människors kunskaper, yrkeskunnande, omdöme, erfarenheter och sociala kompetens tas till vara?
Tyvärr kan nog svaret på frågan ännu inte bli ''ja''. Det är fortfarande kvinnor som ifrågasätts och som inte får sin kompetens värderad på samma sätt som mäns. Detta trots jämställdhetslag och ett aktivt politiskt arbete inte minst i riksdagen. Bristerna i jämställdheten går delvis att angripa genom lagstiftning och politiska beslut, men det viktigaste återstår -- att aktivt arbeta med att förändra attityder och värderingar. Långsiktigt och uthålligt måste politiker på alla plan visa att vi menar allvar med jämställdhetsdeklarationer och lagar och visa att vi menar vad vi säger.
Långsiktigt och målmedvetet arbete krävs
Vill vi förändra attityder och värderingar så skall vi starta ett aktivt målmedvetet arbete i förskolan och skolan och fortsätta genom högskolan. Det är i förskola och skola som grunden läggs för hur barnen, när de blir vuxna, ser på likheter och skillnader mellan könen. Möter t.ex. barnen i förskolan och skolan vuxna män och kvinnor som praktiskt visar att de tar jämställdheten på allvar? Möter de kvinnor som rektorer lika ofta som män? Möter de män som syokonsulenter och lågstadielärare? Har de läroböcker som ger exempel på att både kvinnor och män har präglat vår historia? Syns både kvinnor och män i läroböckernas illustrationer? Ser de flickor som arbetar med datorer och pojkar som tar hand om småbarn i sina läroböcker? Får flickor lika mycket av lärarens tid och uppmärksamhet som pojkar? Först när vi sanningsenligt kan svara ja på dessa frågor finns en chans att barnen som vuxna har självklara, jämställda värderingar och attityder.
I dag är det tyvärr inte så att vi kan svara ja på frågorna ovan. Men frågan som kvarstår är: Hur tar vi oss dit? Vägen är lång och mödosam, vunna erfarenheter fortlever inte av sig själva, varje generation måste uppmärksammas och vinnas för jämställdheten.
Tyvärr, könsskillnaderna består hos ungdomar
Institutet för framtidsstudier genomförde nyligen en intervju med ca 1000 tonåringar. Av resultatet framgår att könsskillnaderna i attityder och värderingar lever kvar, fortfarande skall pojkarna ägna sig åt teknik och flickorna åt vård.
Områden som fortfarande värderas olika är löner, arbetsvärdering och utbildning. Detta betyder att vi hittills konserverat de bestående attityderna. Folkpartiet liberalerna har lång tradition i arbetet med jämställdhet. Vår vision om ett jämställt samhälle innebär att män och kvinnor fritt kan utvecklas utan att hindras av ofta omedvetet diskriminerande attityder. Män som vill vara med sina barn eller vårda människor skall respekteras. Samma sak gäller för kvinnor som vill arbeta som poliser eller militärer.
Alla deltar vi i att konservera det bestående synsättet
Alla påverkar vi vägen mot ett jämställt samhälle. Som föräldrar, mor- och farföräldrar, dagispersonal, lärare, SYO- funktionärer deltar vi i en process som gör att flickor uppfostras lika traditionellt i dag som under förra seklet. Detta visar sig i att flickor generellt sett väljer samma yrke som mamma och mormor gjorde (om dessa hade ett yrkesarbete). Detta sker, trots att vi idag lever ett helt annat liv än förr.
En av de stora förändringarna som skett är att både män och kvinnor yrkesarbetar. De flesta är medvetna om att i dagens samhälle behövs både mäns och kvinnors yrkesinsatser för familjens ekonomi, för hemmets vård och för att utveckla ett bra samhälle. Vi vet också att både mäns och kvinnors insatser behövs för att ge barnen en bra uppfostran och trygg identitet. Detta innebär att flickornas yrkesval och yrkesliv är lika viktigt som pojkarnas.
Om vi vill bryta gamla traditioner och uppnå stabila förändringar ska vi inte tro att enstaka kampanjer räcker. Insatser måste göras i alla led: våra attityder till pojkar resp flickor i hemmet, i skolan, i högre utbildning och på arbetsmarknaden.
Pojkar gynnas i skolan på flickornas bekostnad
Dale Spender, forskare i England, har visat genom omfattande bandade lektioner att pojkarna aldrig fick mindre än 58 % av lärarens tid och uppmärksamhet, flickorna fick i genomsnitt 38 %. Svenska undersökningar visar på samma resultat.
Inga Wernersson, pedagogisk forskare i Göteborg som undersökt könsdifferentieringen i svenska skolor, säger: ''Det förefaller som flickor får frågor som går ut på att fylla i vad alla redan vet medan pojkar möts med större utmaningar. Pojkar får därför kvalitativt bättre undervisning.''
Dale Spender visade också att lärare med elever av båda könen visste mera om pojkarna än om flickorna. Om läraren hade svårt att känna igen en elev var det alltid en flicka. Det var vanligt, enligt Dale Spenders undersökningar, att läraren vände sig till pojkar som individer och till flickorna som grupp. Det kan antas att undersökningens resultat även gäller i Sverige.
Jan Einarsson, språkforskare vid lärarhögskolan i Malmö, har visat att lärarkandidater i blindtester bedömer pojkars prov som mera trovärdiga och kompetenta än flickors prov. Resultatet visar att flickor och pojkar får olika behandling i skolan, att deras resultat mäts på olika sätt och att flickors lika rätt till undervisning inte fungerar i verkligheten. Det finns många, många undersökningar och forskningsresultat som visar i princip samma sak.
Flickors och pojkars identitetsutveckling
Vi vet idag mer om hur pojkar och flickor utvecklar sin identitet och att det sker på olika sätt. En beskrivning tagen ur tidningen Skolvärlden nr 19/1992 låter så här i korthet:
Man kan säga att flickor blir flickor genom närhet och likhet. Pojkar blir pojkar genom olikhet och självständighet. Detta märks redan på lågstadiet. Flickor vill bli och göra som fröken/mamma, de lyder, sitter tysta och väntar på uppgifter, följer skolans regler och hjälper fröken att hålla ordning på de ''bråkiga'' pojkarna. Pojkar bråkar, är högljudda, ifrågasätter, tar för sig och ''mopsar'', tänjer gränser från första stunden.
När flickorna sedan når gymnasiet premieras inte längre deras ''duktighet'', tysthet och snällhet. Där premieras andra kvaliteter. Där uppskattas de som diskuterar och deltar i debatten, utmärker sig, tar ordet, tar initiativ, kalla det gärna att bråka konstruktivt. Allt är sådant som pojkarna övat sig på från skolstarten (även om de fick skäll för det i grundskolan).
Om flickor redan från grundskolan hade med sig en stabilare identitet skulle gymnasieåren för deras del inte bli så tysta. Om klassrummet redan i grundskolan kunde förvandlas till en arena där flickor tränas till att ''ta för sig'' och lägga av sin duktighet/snällhet skulle mycket vara vunnet för framtiden. Men en sådan träning är svår att lyckas med om pojkar finns med samtidigt.
För pojkarna kan å andra sidan lektioner utan flickor vara en stor tillgång. De slipper flickornas duktighet och kan våga visa sina andra, kanske mjukare sidor. Allt under förutsättning att läraren har en medveten pedagogisk hållning och insikt i problematiken.
Det beskrivna är väl känt men det finns inga självklara lösningar. Det finns stort utrymme för olika initiativ från skolornas sida. Ett exempel vore att skolor tog initiativ till att undervisa flickor och pojkar var för sig i vissa delar av olika ämnen/kurser. Syftet ska vara att stärka flickornas identitet och självuppfattning och samtidigt låta pojkarna visa och släppa fram sina ömsinta sidor. För säkerhets skull vill vi betona att detta inte betyder att vi önskar införa pojk- och flickskolor.
Det finns lärare som arbetar för att ändra på det
Självklart finns det lärare som är väl medvetna om att pojkar tar för sig av deras tid och intresse, och att flickorna sitter tysta och väntar på sin tur (en ''tur'' som lektionstiden inte räcker till). Vissa lärare har bestämt sig för att ändra på detta och arbetar aktivt och målmedvetet med sig själva för att stärka flickorna. Men det är inte så lätt i stora klasser. Och närmar det sig att flickor får 50 % av lärarens tid och uppmärksamhet så protesterar pojkarna.
Framtidens strategi
För närvarande remissbehandlas betänkandet från arbetsgruppen om Kvinnligt och manligt i skolan. Det finns all anledning att se mycket noga på de förslag som därvid kan tänkas komma, för att tillsammans med skolorna göra nödvändiga insatser. I budget anmäls att skolministern avser att koncentrera sig på skolans inre arbete. Detta anser folkpartiet liberalerna vara en utomordentlig strategi under förutsättning att det sker i samråd och samförstånd med skolor och lärare. Statens ansvar för fortbildning av lärare är ett styrinstrument. Därvidlag borde man beakta ovan nämnda arbetsgrupps förslag om att jämställdhet borde vara ett eget kunskapsområde inom lärarutbildningarna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av ökad jämställdhet i förskola och skola,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet som eget kunskapsområde i lärarutbildningarna.
Stockholm den 25 januari 1995 Margitta Edgren (fp) Conny Sandholm (fp) Ola Ström (fp)