Motion till riksdagen
1994/95:Ub347
av Catarina Rönnung m.fl. (s)

Dyslexi


Under senare år har konsekvenserna av läs- och
skrivsvårigheter/dyslexi i allt högre grad uppmärksammats.
En anledning är att kraven på goda läs- och skrivfärdigheter
ökat i samhället. I skolan där grunden till sådana färdigheter
skall läggas har undervisningen i många fall inte lett till
målet -- nöjaktiga läs- och skrivfärdigheter. Lärarna är inte
dåliga lärare, men kunskapen om läs- och skrivsvårigheter
har under de senaste decennierna minskat i oroväckande
grad. I många skolor har man sett ett diagnostiskt
förfaringssätt som ett sätt att stämpla individen och i stället
betrakta läs- och skrivsvårigheter/dyslexi som en följd av
omognad. Av dessa anledningar har kunskapen om utredning
och behandling gått förlorad.
Både nationell och internationell forskning visar att läs-
och skrivsvårigheter kan behandlas med positiva resultat,
särskilt om hjälpen sätts in tidigt. För att nå dessa positiva
resultat behöver emellertid lärare kunskap om orsaker till
läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, och eleverna utredas och
behandlas helst i tvärvetenskapligt samarbete med
psykologer, logopeder, barnpsykiatrer, neurologer och
ortoptister. Den tidigare speciallärarutbildningen och den
nuvarande specialpedagogutbildningen har inte i tillräcklig
grad tillfört de studerande sådana kunskaper.
Det är av stor vikt att en på läs- och
skrivsvårigheter/dyslexi specialinriktad utbildning kommer
till stånd och att den i fråga om utredning och behandling
vilar på vetenskaplig grund. Kunskaper om orsaker till läs-
och skrivsvårigheter/dyslexi, hantering av instrument i
utredningssyfte och framkomliga behandlingsstrategier bör
även tillföras lärare verksamma inom grundskolor och
gymnasier.
För att på ett adekvat sätt kunna hjälpa barn och vuxna med
nämnda problem behövs instrument, vilka inte enbart
urskiljer de läs- och skrivsvaga utan även visar på styrka och
svaghet hos den drabbade. Under sådana förhållanden kan
fruktbärande åtgärdsprogram upprättas. Förutom utveckling
av instrument krävs också utveckling av metoder för att
övervinna läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Något som för
samhället framåt är forskning!
Regeringar har uppmärksammat konsekvenserna av läs-
och skrivsvårigheter/dyslexi. År 1990 klassades läs- och
skrivsvårigheter som ett handikapp genom att den
socialdemokratiska regeringen tilldelade Förbundet Mot
Läs- och Skrivsvårigheter (FMLS) medel som
handikapporganisation. Följande borgerliga regering beslöt i
juni 1992 på initiativ av socialminister Bengt Westerberg att
ur Arvsfonden ställa medel till förfogande för projektet
Läspedagogiska Institutet i Norrköping och i februari 1993
till försöksverksamheten Läspedagogiskt Centrum i
Östersund. Skolverket har senare anslagit medel för att
initiera uppbyggnaden av verksamhet rörande läs- och
skrivsvårigheter eller stöd till pågående verksamhet.
Exempelvis har Stockholms skolor tilldelats en miljon
kronor vilket bl.a. går till fortbildning av lärare.
Med tanke på de ökande kraven på goda läs- och
skrivfärdigheter och den nämnda utarmningen på kunskaper
om utredning och behandling inom grundskola och
gymnasium är det önskvärt med en stor satsning på
utbildning, utveckling och forskning inom området. I Norge
där problemen är likartade de i Sverige, har ett statligt
specialpedagogiskt kompetenscentrum för dyslexi inrättats.
Förutom utredning av läs- och skrivsvårigheter/dyslexi
bedrivs där utvecklingsarbeten och forskning av hög klass
samt ges fortbildning.
Läspedagogiska Institutet i Norrköping och
Läspedagogiskt Centrum i Östersund skulle båda kunna
utgöra en grund för en liknande verksamhet. Institutet i
Norrköping är knutet till Linköpings universitet.
Verksamheten omfattar utredning och behandling av barn
och vuxna med läs- och skrivsvårigheter, utbildning om
orsaker till och behandling av läs- och skrivsvårigheter
omfattande 20 poäng inom området 21--40 poäng, kortare
kurser, rådgivning samt forskning. Institutet har eget
bibliotek och läromedelsutställning. Dessutom har institutet
goda internationella kontakter.
Centrumet i Östersund arbetar med att bygga upp en
samverkan med Mitthögskolan. Verksamheten omfattar
utredning av grundskole- och gymnasieelever liksom vuxna
från högskola och näringsliv. Man driver kortare kurser för
skolpersonal, logopeder m.fl. om läs- och
skrivsvårigheter/dyslexi och arbetar med utveckling av
instrument för utredning samt rådgivning. Man har också
goda nordiska kontakter. I forskningshänseende är institutet
knutet till Umeå universitet.
Verksamheten både i Norrköping och Östersund har
utfallit mycket positivt. De har startats genom
regeringsbeslut om arvsfondsmedel under en period av tre år.
De utgör goda förutsättningar för att bygga upp den
kompetens som är nödvändig inom området läs- och
skrivsvårigheter för att på sikt minska personliga lidanden på
grund av nämnda svårigheter och kostnadskrävande utgifter
för stat och kommun.
Ett särskilt problem är dessutom personlig rådgivning. Till
såväl centrumet i Norrköping som det i Östersund vänder sig
personer från hela landet. Skälet till detta är att de flesta
kommuner inte byggt upp kompetens inom området.
Kostnaderna för detta viktiga och ofta tidskrävande arbete
får därför bäras av några få kommuner. Rådgivning
efterfrågas för såväl barns räkning som för vuxnas. Under ett
uppbyggnadsskede borde särskilt stöd utgå till detta arbete.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om forskning och utveckling beträffande
läs- och skrivsvårigheter/dyslexi.

Stockholm den 25 januari 1995

Catarina Rönnung (s)

Maj-Inger Klingvall (s)

Berit Andnor (s)

Sigrid Bolkéus (s)

Margareta Sandgren (s)