Det senaste årtiondet har inneburit stora förändringar för
skolan. Skälen till detta är flera: den snabba förändringen i
skolans omvärld, den snabba tekniska utvecklingen i
arbetslivet, förändrad arbetsorganisation, den växande
betydelsen av kunskap och kompetens, både för individen
och samhället, ökad omsättningshastighet av kunskap och
information -- framförallt tack vare den moderna
informationsteknologin. Allt detta ställer krav på ny
kunskap. Detta är grunden för individens behov av ett
livslångt lärande. Den kunskap som skolan förmedlar skall
vara grunden för Sveriges utveckling till en ledande
industrination och är en förutsättning för social- och
ekonomisk välfärd och hög sysselsättning.
Skolan skall föra vidare vårt kulturarv, ge unga människor
en gedigen grund av faktiska kunskaper, självförtroende och
nyfikenhet att söka ny kunskap. Förmågan att praktiskt
tillämpa kunskap är central. Om skolan skall kunna
förbereda eleverna för en värld där kunskapssökandet,
kompetensen, förmågan till förnyelse och den ständiga
strävan efter förbättringar är honnörsbegrepp, måste skolan
också präglas av samma anda.
I detta perspektiv spelar lärarna en nyckelroll. Vårt mål är
att Sverige skall ha Europas bästa skola. Det är en signal till
kommuner, skolor, universitet och högskolor om betydelsen
av hög kvalitet i utbildningen. Det är en signal till lärare,
föräldrar, elever och studenter om nödvändigheten av att nå
ännu bättre studieresultat. Det är ett högt satt mål och
Sverige har hård konkurrens från många andra länder.
Lärarutbildning inför 2000-talet
Knappast någon verksamhet är så långsiktig som skolans.
Från det att en kunskap förvärvas av en lärare,
vidarebefordras till en elev och till dess att den sista gången
används i den före detta elevens gärning har åtskilliga
decennier förflutit. Det ställer speciellt höga krav på en
öppen och förutsättningslös belysning av frågan om vilken
kunskap och kompetens som krävs i framtidens samhälle och
därmed av framtidens lärare.
De krav som vi förväntar oss att framtiden ställer på skolan
innebär behov av förändringar inte bara av undervisningen.
Därmed berörs också i hög grad lärarrollen. Läraren bör ses
mer som en kvalificerad ledare av undervisningen än som
enbart förmedlare av kunskap och där eleven är aktiv
kunskapssökare. Förutom gedigna teoretiska och praktiska
kunskaper i sina ämnen måste läraren ha förmåga att
stimulera och entusiasmera, att leda, vägleda och att
samverka med hemmen, skolan och arbetslivet.
-- fler vägar till läraryrket
Det är av stor vikt att ny kompetens kan tillföras skolan
genom olika vägar till läraryrket. Skolan måste i detta
hänseende bli mer öppen. Det gäller att skapa olika ingångar
till läraryrket. Den så kallade Unckel-utbildningen är ett
utmärkt exempel på detta. Den innebär bl.a. att studenterna
som ett alternativ till en sammanhållen lärarutbildning själva
kan välja att först läsa in ämneskunskaperna, för att sedan
läsa den praktisk-pedagogiska delen om 40 poäng. Men det
behövs fler okonventionella lösningar.
-- skärpta antagningskrav
Läraren brukar betraktas som behörig att utöva läraryrket
efter det att han/hon har genomgått en lärarutbildning.
Övervakningen av i vilken utsträckning lärare håller måttet
som yrkesutövare är dålig. Det är sällan som lärare blir
avstängda från yrkesverksamhet med hänvisning till att de
har visat brist på yrkesmässiga kvaliteter. Det finns lärare
som undervisar i skolan och som inte passar för yrket.
Orsakerna till problemen kan variera. Skolan kan ha brustit
i sitt fortbildningsansvar. Lärare kan ha getts arbetsuppgifter
som han eller hon inte har utbildning för. Elevgrupperna kan
vara ovanligt arbetskrävande eller personkemin mellan
läraren och elevgruppen fungerar inte. Åtgärderna måste
relateras till den aktuella situationen. Rektor har ett mycket
stort ansvar gentemot såväl eleverna som lärare och annan
personal för att snabbt uppmärksamma och åtgärda den
typen av problem. Vi är väl medvetna om de svårigheter detta
innebär, men menar att alla skulle vinna på en öppen
diskussion om problematiken som inte bygger på vilja att
leta syndabockar, utan mer inriktar sig på att lösa
samarbetsproblem och skapa bästa möjliga förutsättningar
för undervisningen.
Det lokala ansvaret måste emellertid bygga på att
statsmakterna, i detta fall universitet och högskolor, tar sitt
ansvar för att lärarutbildningen ger duktiga, kunniga och
kompetenta lärare. Det är endast då som undervisning av god
kvalitet kan tillhandahållas. Det finns alldeles för många
exempel på studenter som antagits till en lärarutbildning och
fått fullfölja utbildningen, trots att de inte är lämpliga för
yrket. Därför anser vi att lärarutbildningarna skall ha någon
form av antagnings-, anlags- eller lämplighetstest vid
antagning till lärarutbildning.
-- mer teknik i lärarutbildningen
Alla lärare, även de som inte undervisar i tekniska och
naturvetenskapliga ämnen, behöver en god teknisk
allmänbildning. Denna består i att ha insikt om teknikens
betydelse och användbarhet i vardagslivet. En ökad
verklighetsanknytning kan stimulera till nya arbetssätt i
undervisningen. Därmed kan elevernas spontana intresse för
ämnesområdet tillvaratas och bibehållas. Detta är speciellt
viktigt för lärare på grundskolans lägre stadier eftersom man
redan i tidig ålder måste väcka och kunna vidmakthålla
barnens intresse.
-- höjda kompetenskrav för gymnasielärare i yrkesämnen
Den dåvarande regeringen tillsatte i juni 1993 en utredning
för att göra en översyn av kompetenskraven för
gymnasielärare i yrkesämnen. Förslaget om behovet av en
översyn framfördes av läroplanskommittén i betänkandet
Skola för bildning (SOU 1992:94).
Utredaren presenterade i augusti 1994 sitt betänkande Höj
ribban! Lärarkompetens för yrkesutbildning (SOU
1994:101). Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande i Utbildningsdepartementet. Så långt är allt väl.
Det som är förvånande är att regeringen inte avser att lägga
någon proposition till riksdagen under våren. Någon sådan
återfinns inte i propositionsförteckningen.
Utredningen tar upp och lägger förslag inom tre centrala
områden:
1. Vilken kunskap och kompetens gymnasielärare i
yrkesämnen skall ha.
2. Hur adekvat fortbildning och yrkespraktik skall
genomföras.
3. Hur samverkan skola--arbetsliv skall fungera.
Under de senaste åren har kraven på de anställdas
kompetens ökat kraftigt i arbetslivet -- inte minst i fråga om
teoretisk kompetens. Detta beror bl.a. på den tekniska
utvecklingen och övergången till en förändrad och mer
kundorienterad produktionsteknik. Innehållet i arbetet och
den förändrade arbetsorganisationen med arbetslag kräver
högre och bredare kompetens. Av bl.a. denna anledning har
yrkesutbildningen i den reformerade gymnasieskolan
betydligt större teoretiskt inslag i yrkesämnena än vad man
hade i det gamla tvååriga linjesystemet. Mot denna bakgrund
är det nödvändigt att höja kraven på teoretisk kompetens för
blivande gymnasielärare i yrkesämnen.
För antagning till samtliga lärarutbildningar för
gymnasielärare i yrkesämnen gäller i dag dels att de sökande
skall ha genomgått en minst tvåårig yrkesinriktad
gymnasielinje eller ha motsvarande kompetens, dels att ha
arbetat ett antal år i yrket. Detta innebär att många sökande
till lärarutbildningen har en lägre teoretisk kompetens än den
som deras elever får i den treåriga gymnasieskolan.
Effekterna av detta blir, om inga åtgärder vidtas, en
trovärdighetskris för utbildningen och yrkeslärarna, och
svårigheter att nå de nya högre ambitionerna för
gymnasieutbildningen.
För antagning till lärarutbildningar inom
gymnasieprogrammen Naturbruk och Omvårdnad krävs det,
förutom nämnda gymnasieutbildning eller motsvarande,
högskoleutbildning av olika längd. Dessa lärare har den
ämnesteoretiska kunskap som den reformerade
gymnasieskolan kräver.
I de resterande elva yrkesinriktade gymnasieprogrammen
finns det däremot inga krav på högskoleutbildning för att
antas till lärarutbildning. Det krävs enligt vår mening att den
blivande läraren, förutom ett antal år i yrket, har genomgått
en adekvat högskoleutbildning.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns flera
skäl som talar för detta:utvecklingen inom arbetslivet under
de senaste åren visar att kraven på teoretisk kompetens inom
alla områden ständigt ökar,eleverna i den reformerade
gymnasieskolan -- med bl.a. åtta kärnämnen och ett nytt
betygssystem -- får en god teoretisk kompetens,det är
orimligt att vissa lärargrupper i gymnasieskolan skall ha en
betydligt lägre teoretisk kompetens än andra grupper. Detta
gäller såväl förhållandet mellan den ämnesteoretiska
kompetensen för gymnasielärare i allmänna ämnen och
gymnasielärare i yrkesämnen som mellan olika grupper av
gymnasielärare i yrkesämnen,en internationell jämförelse
visar att kraven på teoretisk kompetens ökar för lärare i
yrkesämnen,den mer kursutformade gymnasieskolan
ställer högre krav vad avser lärarens ämnesteoretiska
kunskap i yrkesämnet.
Mot denna bakgrund anser vi det befogat att införa krav på
högskoleutbildning om 80 poäng eller motsvarande även för
gymnasielärare i yrkesämnen.
För många av de tekniskt inriktade programmen finns det
ingenjörsutbildningar om minst 80 poäng som är en lämplig
ämnesteoretisk grund för lärarutbildning. Med tanke på att
arbete i lärarlag är önskvärt och blir allt vanligare är det en
fördel att det i en gymnasieskola finns gymnasielärare i
yrkesämnen med olika utbildning och yrkesbakgrund.
De yrkestekniska högskoleutbildningarna (YTH) erbjuder
kurser som innebär en förstärkt teoretisk utbildning. Dessa
utbildningar omfattar f.n. 60 poäng. Enligt vår mening finns
det skäl att förlänga dessa till 80 poäng. Det utökade
utrymmet skulle kunna användas för valbara kurser inom
olika kunskapsområden.
För lärare inom Hantverksprogrammet bör erhållet
mästarbrev kunna ersätta kravet på genomgången
högskoleutbildning.
En bred majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag om skärpta förkunskapskrav för
blivande lärare i yrkesämnen.
Jämnare könsfördelning på alla stadier
Andelen manliga lärare minskar. Utvecklingen går
dessutom fort. Enligt SCB var 64 procent av samtliga lärare i
grund- och gymnasieskolan kvinnor 1993. Den könsmässiga
snedrekryteringen är ännu större i lärarutbildningen. Av dem
som 1993 antogs till 1--7 lärarutbildningen med fördjupning
inom ämnena matematik och naturorienterande ämnen var
75 procent kvinnor. Av dem som antogs till fördjupning i
svenska och samhällsorienterande ämnen var andelen
kvinnor ännu högre, nämligen 83 procent. Totalt utgjorde
den kvinnliga andelen antagna 80 procent.
Om ingenting görs kommer vi inom en snar framtid att ha
en i det närmaste enkönad lärarkår! Denna utveckling
innebär negativa konsekvenser både för skolan och dess
elever. De behöver både kvinnliga och manliga förebilder i
skolan. Därför måste läraryrket och därmed
lärarutbildningen bli mer attraktiv också för manliga
studenter.
Det finns flera åtgärder som vi anser viktiga att genomföra
för att en mer positiv utveckling skall komma till stånd: olika
ingångsvägar till läraryrket, alternativa karriärvägar,
individuell lönesättning, lärarcertifikat etc. Dessa förslag
behandlar vi utförligare i andra avsnitt av motionen.
Lärarfortbildning
Kommunerna har numera det fulla arbetsgivaransvaret för
lärare och övrig skolpersonal. Det innebär bl.a. ett mer
entydigt ansvar för kommunerna att prioritera
fortbildningsinsatserna. Det innebär också att den statliga
detaljregleringen beträffande angelägna fortbildningsbehov
har upphört. Däremot innebär det inte att staten skall avstå
från att vara med och styra fortbildningens inriktning. Staten
har fortfarande intresse av att utöva inflytande på
fortbildningen. Detta behov snarare ökar med övergången till
en mål- och resultatorienterad styrning av hela skolväsendet.
Den erfarenhet och kunskap vi har av fortbildningen när
staten hade det övergripande ansvaret är att det gjordes
prioriteringar av olika ämnesområden. Om skolan hade
problem inom något område så var fortbildning vägen att
lösa problemet. Den svenska skolan har ca 150 000 lärare
och ett stort antal ämnen. Sammantaget finns det i skolan
närmast ett oändligt antal problemområden. Behovet av
ökade ämneskunskaper borde föreligga i varje ämne i skolan.
De listor på prioriterad fortbildning som statsmakterna
fastställde under större delen av 1980-talet visar att praktiskt
taget varje ämnesområde fanns med.
I det gamla regelstyrda systemet gjorde staten
prioriteringarna av fortbildningen och tog då samma hänsyn
till alla behov vilket fick till följd att prioriteringarna
upphävde sig själva. I ett mål- och resultatorienterat
styrsystem bör målen och resultaten tillmätas större
betydelse både när det gäller att använda statliga och
kommunala resurser. Det innebär att det väsentliga vid
planering och utvärdering måste vara att fortbildning
relateras till resultat i en utveckling av skolarbetet och
därmed bättre undervisningsresultat.
Enligt vår mening har inte fortbildningen utvecklats i den
riktning som är önskvärd. Det har inte skett några
förändringar eller förbättringar sedan kommunerna övertog
huvudansvaret för fortbildningen. Den är fortfarande
generell och slentrianmässig. Det vanliga förfaringssättet är
fortfarande att den som har ansvaret för fortbildningen inom
skolan frågar lärarna vilken fortbildning de önskar. Efter
detta lämnar man in uppgifterna till olika
fortbildningsavdelningar som sedan producerar en
kurskatalog. Kurskatalogen kommer till skolan och den
läggs i bästa fall ut i lärarrummet och läraren får fylla i vilken
kurs som han/hon önskar. Utifrån detta gör sedan den som är
ansvarig en prioritering och ser hur långt resurserna räcker...
Frågan är om läraren får den fortbildning som han/hon
behöver? Samma fråga gäller även om skolan via
fortbildningen får ut det den behöver? Det troliga svaret är
nej på båda frågorna.
Fortbildningsanordnarna, kommunerna och staten måste
bli betydligt aktivare när det gäller att välja ut var
fortbildningsinsatser skall göras. Det gäller också att anpassa
verksamheten till de lokala behoven och det förutsätter
dialog mellan anordnare, kommun och skola. Fortbildningen
skall ingå som en del av den utvecklingsstrategi som
fastställs för den enskilda skolan.
Områden som är viktiga enligt vår uppfattning är:att
lärarna får ämnesteoretisk och pedagogisk
kompetensutveckling,gymnasielärare i yrkesämnen måste
ges uppdatering av sina kunskaper genom såväl ämnesteori
som yrkespraktik,den tekniska ''allmänbildningen'' på de
lägre stadierna bör öka för att bl.a. åstadkomma en positiv
attitydförändring när det gäller NO-ämnen.
Fortbildning och kompetensutveckling skall också ha
ekonomiska incitament för läraren och ingå i en karriärstege.
Individuell fortbildnings- och uppdateringsplan
Varje lärare har skilda behov av fortbildning och
kompetensutveckling för att utöva läraryrket. På samma sätt
kan man säga att även skolan har samma behov av att
tillgodose att skolan sammantaget har den kunskap och
kompetens som krävs för att se till att eleverna får en
undervisning av hög kvalitet.
Vi har tidigare pekat på att det finns stora brister i den
fortbildning som ges. Den är för generell och för kortsiktig.
Dagens fortbildning tillfredsställer inte de behov som
skolan, läraren och eleven har. För att lösa problemet måste
man se till att det finns en individuell fortbildnings- och
uppdateringsplan för varje lärare.
Rektor har ansvaret för att se till att lärarna på skolan har
den kompetens som behövs för undervisningen. En analys av
kursplanerna visar för vilken planerad undervisning skolans
lärare har kompetens. Detta är självfallet också ett ansvar för
den enskilde läraren att se till att han/hon har den kompetens
som krävs för att undervisa i ett ämne. I det sammanhanget
är det angeläget att påpeka att läraren som är en utbildad
pedagog mycket väl kan sköta en hel del av sin fortbildning--
uppdatering genom självstudier.
Vi anser att rektor årligen efter utvecklingssamtal skall
upprätta en individuell utvecklingsplan för varje lärare som
redovisar inom vilka områden läraren behöver fortbildning
i.
De behovsanalyser som görs skall fungera som
beslutsunderlag för genomförande av fortbildning. Därmed
kan de kurser som erbjuds svara mot lokala behov.
-- individuell lönesättning
I dagens skola har läraren lön efter antal år i yrket oavsett
kompetens, intresse och deltagande i fortbildning. Det är en
stor brist i nuvarande lönesystem att vi har så få möjligheter
att premiera den skickliga och ambitiösa läraren. För att
klara framtidens utmaningar och höja kvalitén på
undervisningen måste lärarlönesystemet ändras. Detta är i
detaljerna inte en politisk fråga, men det bör ligga i allas
intresse att åstadkomma ett lönesystem som ger lön efter
kompetens och prestation. Med ett individuellt lönesystem
kan den framstående pedagogen/utvecklaren premieras.
-- årsarbetstid
I Sverige har av tradition lärarlönerna inom det offentliga
skolväsendet baserats på undervisningsskyldighet uttryckt i
antalet veckotimmar. Det senaste avtalet om lärarlöner utgår
från årsundervisningstid vilket vi anser vara ett steg i rätt
riktning -- men ett alltför litet steg. En alltför långt driven
timfixering stämmer illa med de nya krav skolan och
arbetslivet nu ställs inför.
Lärarnas nuvarande lönesystem utgör ett hinder för en
utveckling av lärarnas yrkesroll och skolans
arbetsorganisation. Professionalism och produktivitet är två
nyckelord i detta sammanhang. För att klara detta behövs det
en öppen debatt om hur lärarens årsarbetstid skall användas.
Det finns stora fördelar för lärare att ha ett lönesystem som
är baserat på årsarbetstid. Genom detta system definieras
värdet av undervisning, förberedelse och fortbildning.
Lärarlaget kan därigenom utnyttjas flexibelt. En god
pedagog kan t.ex. undervisa mer men få mindre av andra
uppgifter och vice versa. Systemet innebär att en lärare som
behöver mer fortbildning också har utrymme för detta i sin
lärarresurs för läsåret. Vidare skapas utrymme för deltagande
i utvecklingsarbete, kursplanering m.m.
En förändring -- eller snarare avreglering -- av löne- och
arbetstidssystemet behövs som incitament för att stärka
lärarnas professionalism och möjliggöra en utveckling av
skolans arbetsorganisation. Det är i sin tur en nödvändighet
om skolan ska kunna anta framtidens utmaningar. På köpet
kan lärarna komma att få arbetsmarknadens kanske mest
moderna och flexibla löne- och arbetstidssystem.
-- lärarcertifikat
Det är nödvändigt att varje lärare genom fortbildning och
(yrkes)praktik följer utvecklingen inom sitt ämne/område.
Den individuella utvecklingsplanen innebär en rättighet och
en skyldighet för såväl skolledningen som för läraren. För att
få systemet att fungera och för att höja läraryrkets status bör
ett system med lärarcertifikat inrättas.
Ett lärarcertifikat skall innehålla flera delar. En del skall
vara examensbevis från föreskriven högskoleutbildning. En
annan del skall visa genomgången fortbildning och eventuell
yrkespraktik. På grundval av ett sådant underlag kan beslut
om utfärdande av certifikat fattas. Beslutet, som skall vara
möjligt att överklaga, kan fattas av rektor eller en fristående
nämnd.
Lärarcertifikatet bör tidsbegränsas, förslagsvis till fem år,
och medföra en skyldighet för skolan att se till att läraren
under perioden får fort- och vidareutbildning enligt den
individuella utvecklingsplan som uppgjorts. På samma sätt
är det en skyldighet för läraren att skaffa sig den fortbildning
och uppdatering som höjer hans/hennes kompetens. Med
införande av lärarcertifikat skapas ett system för kontinuerlig
kvalitetskontroll och kompetenshöjning samtidigt som
läraryrkets status höjs.
Regeringen bör få i uppdrag att närmare utreda och
återkomma till riksdagen om innehåll och förutsättningar för
ett införande av lärarcertifikat.
-- fler alternativa karriärvägar
I dagens skola är de enda karriärvägarna för lärare att bli
skolledare eller möjligtvis skolchef. Det är angeläget att det
skapas fler karriärvägar för de olika lärarkategorierna. Det
gäller att se till att framstående lärare är kvar i sin
lärargärning. Det kan ske genom att den duktige pedagogen
leder det pedagogiska utvecklingsarbetet på skolan och även
på andra skolor. Andra områden som bör utvecklas är
metodarbete och läromedelsutveckling. Med tanke på de nya
läroplanerna och de nya kursplaner som har införts eller
kommer att införas inom såväl grundskolan som
gymnasieskolan måste lärare framgent också ägna mer tid
åt kursutveckling. Den nya gymnasieskolan behöver också
programansvariga lärare, vilket innebär att en lärare har som
särskild uppgift att hålla samman ett program både
innehållsmässigt och ämnesövergripande samt
organisatoriskt och pedagogiskt. Öppnar man för fler
ingångar till läraryrket som vi förordat tidigare i motionen,
kommer skolan att tillföras lärare med bredare och djupare
kompetenser än i dag. En sådan utveckling kommer också
att underlätta alternativa karriärvägar för lärare.
Lektorer och forskning
I gymnasieskolan fanns det under läsåret 1992/93 ca 1 100
tjänstgörande lektorer, exklusive korttidsanställda och
tjänstlediga. Detta är en nedgång med ca 100 lektorer från
läsåret innan. De senaste två åren har det således skett en
kraftig minskning av antalet lektorer. Trenden är under de
senaste tio åren nedåtgående. Nära 30 procent av lektorerna
är 60 år eller äldre. Mindre än 20 procent är yngre än 50 år.
Andelen forskarutbildade av dem som innehade en tjänst
som lektor har inte förändrats nämnvärt de senaste två åren.
De forskarutbildade lärarna utgör ca 60 procent av dem som
innehar en tjänst som lektor. En bidragande orsak till den
negativa trenden är att många lektorer från gymnasieskolan
har sökt sig till högskolan. En annan orsak är att många
kommuner i allmänhet inte varit benägna att utlysa eller
tillsätta vakanta lektorstjänster. Skälen till detta är dels att
man saknar sökande, dels att man får övertalighetsproblem
på adjunktssidan.
Den här utvecklingen är inte acceptabel. Det är av mycket
stor vikt att det finns forskarutbildade lärare i
gymnasieskolan. Den forskningsanknytning för ämnet som
fler lektorer innebär ökar givetvis kvaliteten i
undervisningen. Ett annat viktigt skäl är att vi skapar fler
karriärvägar för lärarna i skolan. Detta får i sin tur positiva
effekter på rekryteringen till läraryrket.
Den borgerliga regeringen satte upp målet att antalet
doktorsexamina skall fördubblas fram till år 2000. Det
innebär att gymnasieskolan kan få fler lektorer. Riksdagen
har, på initiativ av den borgerliga regeringen, fattat beslut om
att ta in en bestämmelse i skollagen som innebär att
kommuner och landsting skall sträva efter att för
undervisning i gymnasieskolan, gymnasial vuxenutbildning
och påbyggnadsutbildning anställa lärare som har
forskarutbildning. I det sammanhanget är det oroväckande
att den socialdemokratiska regeringen inte har insett
sambandet mellan ekonomiskt och socialt välstånd och en
väl utbyggd forskningsmiljö, eftersom man kraftigt minskar
anslagen till forskningen.
Vi konstaterar att riksdagen vid flera tillfällen framfört
synpunkter på behovet av fler lektorer i gymnasieskolorna,
utan att någon markant förändring skett. Av detta kan man
dra olika slutsatser, men vi anser att det är hög tid att frågan
genomgående analyseras. Regeringen bör av den
anledningen i samarbete med Kommunförbundet utreda
orsakerna till att kommunerna respektive skolorna inte
agerar mer kraftfullt för att få fler forskarutbildade lärare.
Resultatet bör redovisas för riksdagen.
En allt mindre andel av den pedagogiska forskningen
ägnas åt den pedagogiska processen i klassrummet och själva
inlärningsprocessen.
Enligt professor Henning Johansson vid Högskolan i Luleå
har endast 5--6 procent av de senaste tio årens pedagogiska
avhandlingar rört dessa viktiga områden.
En viktig förutsättning för att kunna fördjupa och utveckla
lärar- och fortbildningen är att ett ökat intresse för denna
forskning måste komma till stånd.
Utredning -- översyn av lärarutbildningarna
I budgetproposition 1994/95:100 bil. 9 skriver regeringen
att man ämnar göra en översyn av lärarutbildningen, som
bl.a. skall ta upp rekryteringen till läraryrket,
lärarutbildningens förhållande till utvecklingen i skolan,
''seminarietraditionen'' kontra ''universitetstraditionen'' och
den didaktiska forskningen. Det är bra att den
socialdemokratiska regeringen sent omsider tar tag i frågan.
Dessa åtgärder är enligt vår mening inte tillräckliga.
Det hade varit ännu bättre om regeringen fullföljt
initiativet som den borgerliga regeringen förberett och tillsatt
den särskilde utredaren med de direktiv som redan förelåg.
Mot bakgrund av de stora förändringar som har skett inom
skolans område och de förändrade omvärldskraven anser vi
att regeringen snarast bör tillsätta en utredning/utredare med
uppgift att analysera vilka krav som bör ställas på kunskap
och kompetens hos morgondagens lärare. Områden som
särskilt bör belysas är:Hur undervisningssituationen i
skolan kan komma att utvecklas mot bakgrund av
förändringarna i omvärlden, informationsteknologins
utveckling och det ökade kunskapsflödet,vilka krav på
kunskap och kompetens som kommer att ställas på
morgondagens lärare, såväl när det gäller generell
kompetens som de specifika kompetenser som kan behövas
för olika skolformer,vilka åtgärder som kan vidtas för att
öppna läraryrket för flera än dem som redan i ungdomsåren
valt lärarbanan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om olika vägar till läraryrket,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta antagningskrav för
läraryrket,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om teknisk utbildning inom
lärarutbildningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om höjda kunskaps- och
kompetenskrav för gymnasielärare i yrkesämnen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämnare könsfördelning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärarfortbildning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individuell fortbildnings- och
utvecklingsplan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fler karriärvägar,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande
lärarcertifikat i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
åtgärder för att få fler lektorer i skolan i enlighet med vad
som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning/översyn av
lärarutbildningarna.
Stockholm den 24 januari 1995
Beatrice Ask (m)
Rune Rydén (m)
Ulf Melin (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Ulf Kristersson (m)
Chris Heister (m)
Per Unckel (m)
Birgitta Wistrand (m)