Jag föreslår i denna motion att gymnasieskolor erbjuds
möjlighet att anordna lokalt anpassade kurser i Matematik
Kurs A, Svenska Kurs A och Engelska Kurs A, vilka inte
behöver ge allmän behörighet för högskolestudier.
Denna motion skrivs efter kontakt med erfarna lärare på
gymnasieskolan. Jag har uppfattat, att det bland
gymnasielärare råder stor besvikelse över att den nya
läroplanen inte är anpassad till elevernas behov. ''Tyvärr är
det nog så att man -- för att kunna ha de stora visionerna --
måste vara riktigt långt från verkligheten'', kan jag läsa i ett
brev från en gymnasieskola.
Jag anser, att vi måste anpassa gymnasieskolans studier till
den verklighet i vilken eleverna lever. Förväntar vi oss att
alla gymnasieelever direkt efter sin gymnasieutbildning skall
vara beredda och intresserade av högskolestudier, är vår
uppfattning idealiserad. Vi måste acceptera, att elever har
olika närmål för sina studier och att förutsättningarna för
studier varierar -- både mellan personer och för olika skeden
i livet. Därför är det angeläget dels att gymnasieskolans
grundkurser anpassas till elevernas behov, dels att nya
studiechanser erbjuds eleverna senare i livet.
Jag exemplifierar mitt förslag med matematikämnet, men
jag förutsätter att mina slutsatser är relevanta även för
ämnena svenska och engelska.
Alla elever som börjar den nya gymnasieskolan måste läsa
en matematikkurs på 110 poäng (= 165 st 40-
minuterslektioner). Denna kurs skall ge formell behörighet
till vissa högskolestudier. Matematiktrötta och skoltrötta
elever, som egentligen inte vill plugga utan vill arbeta med
händerna -- och kanske hellre slutar skolan om de får ett
jobb -- uppfattar lätt sådana studiekrav som exempel på
förtryck från samhällets sida. De 165 lektionerna i
matematik blir under sådana förutsättningar inte enbart
bortkastade, utan än värre: de befäster elevens ofta negativa
uppfattning om skolan. De förstärker också elevens
uppfattning om sig själv som en person för vilken utbildning
är meningslös. Det finns också en grupp elever med grava
matematikproblem -- kanske matematikens motsvarighet till
dyslexi. Också de eleverna får stora problem med gymnasiets
krav på kurs A i matematik.
Tanken att alla gymnasieelever skall erbjudas samma
förutsättningar för eftergymnasiala studier är förvisso god.
Den, som tror att de matematikointresserade eleverna efter
en Matematik Kurs A skall våga/vilja söka in på en
högskolelinje, där goda matematikkunskaper är nödvändiga,
torde kunna uppfattas som orealistiskt visionär. Kan man
däremot få sådana elever att öka sitt självförtroende genom
att de inte föreläggs studiekrav, som de uppfattar onödiga,
ointressanta eller för svåra, kan de mycket väl längre fram i
livet vilja komplettera sina kunskaper genom vuxenstudier.
På Brinellskolan -- gymnasieskola -- i Nässjö kommun har
ambitiösa matematiklärare planerat en matematikkurs för
''matematikointresserade'' elever, som ger dem redskap för
deras verkliga liv. Kursen omfattar lika många timmar som
Matematik A, men innehåller sådana rubriker som behandlar
vardagsnära situationer; ''Vad kostar det att äga en bil?'',
''Vad kostar det att flytta hemifrån?'', ''Hur deklarerar
man?'', ''Vad innebär kontokort/avbetalning respektive att
spara på banken?'' osv. Jag anser att en alternativ
matematikkurs enligt denna ''Brinell-modell'' bör erbjudas
de gymnasieelever, som inte är intresserade av Matematik A.
På motsvarande sätt bör alternativa kurser erbjudas elever i
svenska och engelska. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Jag föreslår att försöksverksamhet genomförs med
alternativa kurser i matematik, svenska och engelska. Det
borde gå att organisera sådan försöksverksamhet inom
ramen för individuella program.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alternativa gymnasiekurser.
Stockholm den 23 januari 1995
Carl-Johan Wilson (fp)