Riksdagens majoritet beslöt under riksmötet 1991/92 att
garantera samtliga fristående skolor, vars verksamhet
godkänts av Skolverket, lägst 85 % av kommunernas
genomsnittskostnad för en elev i grundskolan.
Beslutet fattades trots massiv kritik från bl.a. Svenska
Kommunförbundet.
Från flera kommuner, såväl borgerliga som
socialdemokratiska, har framförts att ersättningsnivån till de
fristående skolorna i många fall kommit att överstiga
kostnaden för kommunalt drivna skolor. I många fall har
kostnaderna för de fristående skolorna blivit så höga, att
kommunerna tvingats dra ner på resurserna till barn med
särskilda behov.
Riksdagsbeslutet innebär en garanterad rätt för alla
fristående skolor, som uppfyller av Skolverket stipulerade
formella krav, att uppbära kommunal ersättning. Kommunen
har inga möjligheter att pröva behov eller skälighet av
etableringen.
Det finns en bred enighet i riksdagen om att föräldrar och
barn skall ha möjlighet att välja skola med särskild
pedagogisk eller konfessionell inriktning. Skolverkets
tillämpning av lagstiftningen beträffande de fristående
skolorna har resulterat i att kommunerna fråntagits
möjligheterna att kontrollera ekonomin i planeringen för
skolan.
Det mycket svåra ekonomiska läget för många kommuner
tvingar fram en översyn av den kommunala
skolorganisationen. För att hålla uppe kvalitén på
undervisningen (lärartäthet, bra läromedel, fortbildning av
lärare och inte minst stödet till handikappade elever) har
många kommuner känt sig nödsakade att lägga ner enstaka
mindre skolor med litet elevunderlag. Genom att ta till vara
kapacitet i närliggande skolor kan såväl personalresurser
som lokaler utnyttjas bättre än tidigare.
Denna form av skolnedläggningar strider många gånger
mot föräldrarnas önskemål. Tidigare har skolstyrelserna fört
dialog med föräldrarna, där argument prövats mot varandra.
I några fall har det kunnat leda till att skolorna behållits,
sedan man gemensamt sett att nackdelarna med nedläggning
övervägt. I andra har kommunerna fullföljt sina planer på en
förändrad organisation, då de ekonomiska och
organisatoriska skälen vägt tyngst.
Genom bestämmelserna om fristående skolor kan starka
föräldrar desavouera de kommunala besluten genom att med
hänvisning till lagstiftningen och Skolverkets tillämpning
driva skolan vidare, nu i privat regi, men fortfarande med
kommunala pengar. Staten ålägger kommunerna kraftiga
besparingar, men ställer sedan krav på att de fristående
skolorna skall finansieras, att kommunernas möjligheter till
besparingar omintetgörs. Förlorare blir ytterst de barn, som
har störst behov av stöd.
Vi anser det nödvändigt att skollagen ses över så att
kommunerna ges ett starkare inflytande över etableringen av
fristående skolor. Tidsplanen för ansökan och inrättande av
sådana skolor behöver också ses över.
Det kan inte anses rimligt att en kommun åläggs att betala
ut statsbidrag till en skola, som ansöker om godkännande
under senvåren och startar sin verksamhet på hösten
innevarande år. Sådana krav omöjliggör varje form av
omprioritering och långsiktig budgetering i en kommun.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett ökat inflytande för kommunerna
vad gäller godkännande av fristående skolor.
Stockholm den 18 januari 1995
Maud Björnemalm (s)
Håkan Strömberg (s)
Inger Lundberg (s)
Hans Karlsson (s)
Nils-Göran Holmqvist (s)
Helena Frisk (s)