Riksdagens majoritet beslöt under riksmötet 1991/92 att garantera samtliga fristående skolor, vars verksamhet godkänts av Skolverket, lägst 85 % av kommunernas genomsnittskostnad för en elev i grundskolan.
Beslutet fattades trots massiv kritik från bl.a. Svenska Kommunförbundet.
Från flera kommuner, såväl borgerliga som socialdemokratiska, har framförts att ersättningsnivån till de fristående skolorna i många fall kommit att överstiga kostnaden för kommunalt drivna skolor. I många fall har kostnaderna för de fristående skolorna blivit så höga, att kommunerna tvingats dra ner på resurserna till barn med särskilda behov.
Riksdagsbeslutet innebär en garanterad rätt för alla fristående skolor, som uppfyller av Skolverket stipulerade formella krav, att uppbära kommunal ersättning. Kommunen har inga möjligheter att pröva behov eller skälighet av etableringen.
Det finns en bred enighet i riksdagen om att föräldrar och barn skall ha möjlighet att välja skola med särskild pedagogisk eller konfessionell inriktning. Skolverkets tillämpning av lagstiftningen beträffande de fristående skolorna har resulterat i att kommunerna fråntagits möjligheterna att kontrollera ekonomin i planeringen för skolan.
Det mycket svåra ekonomiska läget för många kommuner tvingar fram en översyn av den kommunala skolorganisationen. För att hålla uppe kvalitén på undervisningen (lärartäthet, bra läromedel, fortbildning av lärare och inte minst stödet till handikappade elever) har många kommuner känt sig nödsakade att lägga ner enstaka mindre skolor med litet elevunderlag. Genom att ta till vara kapacitet i närliggande skolor kan såväl personalresurser som lokaler utnyttjas bättre än tidigare.
Denna form av skolnedläggningar strider många gånger mot föräldrarnas önskemål. Tidigare har skolstyrelserna fört dialog med föräldrarna, där argument prövats mot varandra. I några fall har det kunnat leda till att skolorna behållits, sedan man gemensamt sett att nackdelarna med nedläggning övervägt. I andra har kommunerna fullföljt sina planer på en förändrad organisation, då de ekonomiska och organisatoriska skälen vägt tyngst.
Genom bestämmelserna om fristående skolor kan starka föräldrar desavouera de kommunala besluten genom att med hänvisning till lagstiftningen och Skolverkets tillämpning driva skolan vidare, nu i privat regi, men fortfarande med kommunala pengar. Staten ålägger kommunerna kraftiga besparingar, men ställer sedan krav på att de fristående skolorna skall finansieras, att kommunernas möjligheter till besparingar omintetgörs. Förlorare blir ytterst de barn, som har störst behov av stöd.
Vi anser det nödvändigt att skollagen ses över så att kommunerna ges ett starkare inflytande över etableringen av fristående skolor. Tidsplanen för ansökan och inrättande av sådana skolor behöver också ses över.
Det kan inte anses rimligt att en kommun åläggs att betala ut statsbidrag till en skola, som ansöker om godkännande under senvåren och startar sin verksamhet på hösten innevarande år. Sådana krav omöjliggör varje form av omprioritering och långsiktig budgetering i en kommun.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett ökat inflytande för kommunerna vad gäller godkännande av fristående skolor.
Stockholm den 18 januari 1995 Maud Björnemalm (s) Håkan Strömberg (s) Inger Lundberg (s) Hans Karlsson (s) Nils-Göran Holmqvist (s) Helena Frisk (s)