med anledning av prop. 1994/95:157 Ändring av bidragsbestämmelserna för fristående skolor godkända för vanlig skolplikt m.m.
Friskolor en förutsättning för valfrihet och mångfald
Folkpartiet liberalerna har i skolpolitiken under många år
hävdat friskolornas rätt. Vi anser att de berikar den svenska
skolan med ökad valfrihet och mångfald. Att tillåta
människor starta friskolor är inte detsamma som att
nedvärdera den ordinarie kommunala skolan. Det är i stället
så, att friskolor oftast blir en stimulans till den kommunala
skolans organisatoriska utveckling och pedagogiska
förnyelse.
Mot denna bakgrund är signalerna från
socialdemokraterna och den nya regeringen oroande. Stark
kritik har uttalats mot system, bl a den s k skolpengen, som
syftar till att garantera friskolornas rättvisa bidrag. Det är
därför angeläget att, inför den parlamentariska utredning
som aviseras både i den nu aktuella propositionen och i
budgetpropositionen, slå fast vår liberala syn på behovet av
och villkoren för fristående skolor.
Vi måste dock först framhålla att vi finner det mycket
anmärkningsvärt att regeringen först aviserar en
parlamentarisk utredning men sedan omedelbart föregriper
denna utrednings arbete genom att föreslå nedskärning av
stödet till de fristående skolorna. Vi avvisar därför
regeringens förslag om lagändring och välkomnar den
parlamentariska utredningen. Vi går in i arbetet i den
parlamentariska utredningen i avsikt att skapa långsiktiga
och politiskt brett förankrade ekonomiska förutsättningar för
fristående skolor.
En medborgerlig rättighet
Vi anser att möjligheten att starta och på rättvisa villkor
driva en fristående skola är en medborgerlig rättighet.
Förutsättningen är att skolans utbildning svarar mot de
kunskaper och färdigheter som grundskolan förmedlar och
att skolan även i övrigt väsentligen uppfyller grundskolans
mål. Vi menar dessutom att skolan bör ha ett tillräckligt
elevunderlag för att driva en god pedagogisk verksamhet för
att godkännas av Skolverket.
Avknoppning av skolor
En hitintills ofta förbisedd potential utgörs av kreativa,
entusiastiska lärare som tillsammans vill pröva nya idéer
inom utbildningsområdet och föredrar att göra det utanför
den kommunala skolan. De vill vara mer självstyrande än
vad som är möjigt med det kommunala regelverket och
tillsammans med föräldrar utveckla den egna skolan på bästa
sätt. Enligt folkpartiets mening finns det inga skäl att bromsa
en sådan utveckling. Tvärtom är det en utveckling och
stimulans som kommer föräldrar och elever till godo.
Måhända kan ''konkurrensen'' också fungera som en
katalysator när det gäller att förmå kommunpolitikerna att
släppa mer beslutsrätt till de lokalt verksamma i de
kommunala skolorna.
Samhällets stöd en förutsättning
Rätten att starta en skola måste åtföljas av ekonomiska
möjligheter. Risken blir annars överhängande, att skolan blir
beroende av föräldrarnas ekonomiska stöd och därmed i
praktiken förbehållen barn till föräldrar med god ekonomi.
Därför anser Folkpartiet liberalerna att det offentliga,
kommunen, också fortsättningsvis ekonomiskt ska stödja
fristående skolor som godkänts av Skolverket. Att staten
ställer detta krav på kommunerna kan enligt vår mening inte
anses vara att inkräkta på den kommunala självstyrelsen.
Pengar till skolverksamheten ligger i det generella
statsbidraget och ska omfatta kommunens alla barn, oavsett
om de väljer att gå i kommunal eller fristående skola.
Nej till terminsavgifter
Målet med det kommunala stödet måste vara att skapa
kostnadsneutralitet mellan de kommunala skolorna och
friskolorna. Därför måste ersättningen även i fortsättningen
i avvaktan på utredningens resultat, vara minst 85 % av den
motsvarande kommunala kostnaden. Bakgrunden till detta är
inte minst vårt krav att den fristående skolan i princip ska
vara avgiftsfri och på detta sätt vara en reell valmöjlighet för
alla föräldrar och elever.
Kostadsneutralitet = 100 %
Det förtjänar att påpekas att utgångspunkten borde vara att
ersättningen till friskolorna ska uppgå till 100 % av den
kostnaden för motsvarande kommunala skolor, d.v.s. en reell
kostnadsneutralitet där kostnadsjämförelsen omfattar
helheten. I den helheten ingår många olika delar som är
relevanta i detta sammanhang: friskolan betalar hyra --
kommunen sätter hyran själv, friskolan betalar full
arbetsgivaravgift -- kommunala skolor får återbetalning i
statsbidraget, friskolan betalar full moms -- kommunala
skolor är momsbefriade. Således måste en reell
kostnadsjämförelse även omfatta dessa kostnader.
Dubbelt rationaliseringstryck
Även om 85-procentsregeln ska vara ett golv har det i
praktiken blivit så att nästan alla kommuner beräknar
friskolornas verksamhetsbidrag till 85 % av den kommunala
skolan. I detta finns alltså redan inbyggt ett
rationaliseringstryck på friskolorna, om de har ambitionen
att klara samma kvalitet i verksamheten. Det är inte ovanligt
att denna kostnadsminskning klaras genom lägre lönenivåer
till lärarna i dessa skolor. Genom att bidraget är baserat på
den kommunala skolans kostnader får varje rationalisering i
de kommunala skolorna direkt genomslag i friskolans
budget. Mot denna bakgrund är det fel att säga att de nu
lagstadgade 85-procentiga ersättningen innebär en
överkompensation. Vår bedömning är att det knappast går
att hitta några sådana exempel men att motsatsen däremot är
vanlig.
Det finns också anledning att understryka att friskolorna,
trots att lagstiftningen sökt garantera dem rimliga resurser,
är utsatta för ett betydande kommunalt godtycke genom att
kommunerna har så stora möjligheter att redovisa sina
skolkostnader så att friskolebidragen minimeras. Det är
därför viktigt att den parlamentariska utredningen som nu
ska starta sitt arbete har inriktningen att friskolor ska få
finnas och att det nu gäller att hitta ett långsiktigt hållbart
finansieringssystem. Den grundsynen är i varje fall en
förutsättning för att vi ska kunna medverka till en lösning av
denna fråga som är brett parlamentariskt förankrad.
Barn med särskilda behov
Vi vill avslutningsvis återigen understryka att
bidragssystemet till friskolorna bör vara sådant att
friskolorna i så hög utsträckning som möjligt får samma
resurser som motsvarande kommunala skolor. Det innebär
att friskolorna som exempelvis tar emot elever med särskilda
behov ska ges extra resurser. De kan behövas till extra
personal, anpassning av lokaler m m.
Tvärtemot vad som framgår i debattinlägg från
socialdemokrater och vänsterpartister, där friskolorna ofta
framställs som segregerande, tyder mycket på att friskolor,
kanske beroende på sin annorlunda pedagogik, ofta gör
betydande insatser för barn med särskilda behov. Flera
friskolor har t o m inriktningen att särskilt specialisera sig på
barn med särskilda behov, t ex dyslektiska elever. Hoten mot
friskolorna är alltså också hot mot dessa elever, som i
friskolorna hittat en skolmiljö som passar dem.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår propositionens förslag om ändring
i bidragsbestämmelserna för fristående skolor godkända för
vanlig skolplikt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den medborgerliga rättigheten att
starta och driva fristående skola,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fristående skolor i princip skall
vara avgiftsfria,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av den
parlamentariska utredningens arbete och om kommunernas
sätt att göra beräkningar av kostnaderna för den kommunala
skolan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till barn med särskilda behov.
Stockholm den 9 mars 1995
Margitta Edgren (fp)
Conny Sandholm (fp)