Sedan decennier har befolkningen på Nordkalotten närt
förhoppningar om avspänning, nedrustning, ökat kulturellt
och ekonomiskt utbyte. I de fem nordligaste nordiska
fylkeskommunerna eller länen bor cirka 1 miljon invånare. I
Murmansk och Arkangelsk-oblast bor tillsammans omkring
2,8 miljoner människor. I Ryssland gränsar också den
karelska republiken med nära 800 000 invånare till regionen.
I detta område lever också den samiska befolkningen.
Sovjetunionens fall reste förhoppningar om militär
nedrustning och nya möjligheter för samarbete mellan folken
i denna Europas nordvästra region. Den gamla hotbilden är
dock ännu inte helt försvunnen. Man kan också resa frågan
om de gamla motsättningarna mellan Ryssland och
västeuropeiska stormakter redan nu helt kan avföras från
dagordningen. Dessa motsättningar har ju funnits långt före
den bolsjevikiska revolutionen 1917. Det är möjligt att de
motsättningar mellan stormakter som satt sin prägel på
Nordkalotten har mindre att göra med vilket politiskt system
eller vilken politisk ledning som har makten i olika
stormakter, och mer att göra med de ekonomiska intressen
dessa stormakter anser sig ha. Fortfarande finns problemet
att om de ryska möjligheterna att nå Atlanten begränsas i
Östersjön, ökar Kolahalvöns strategiska betydelse. Vissa
ryska förband som tidigare varit placerade i Centraleuropa
har flyttat till Kolahalvön, vilket får anses som uttryck för
Rysslands sätt att värna sina stormaktsintressen. Rysslands
stormaktsintressen kan också anses ha manifesterats i det nu
pågående kriget i Tjetjenien.
Folkens samarbete i Barentsregionen
Den 11 januari 1993 hölls en viktig konferens i Kirkenes,
som kan bli en ny startpunkt för samarbetet i det område som
konferensen valde att benämna Barentsregionen, den euro-
arktiska regionen. Konferensen i Kirkenes hade föregåtts av
ett expertmöte den 25--27 september 1992, ett möte i oktober
om sjöfart i den arktiska regionen och ett miljöministermöte
om miljön i Barentsregionen. Konferensen den 11 januari
enades dels om att bilda ett råd för Barentsregionen, dels om
vissa övergripande målsättningar som lades till grund för det
regionala samarbetet.
I deklarationen från konferensen betonas vikten av att
arbeta för en hållbar utveckling i regionen i enlighet med de
principer och deklarationer som fastlagts på Riokonferensen
1992. Barentsrådet verkar som ett forum för samarbete på
en rad olika områden inom ekonomi, handel, forskning och
teknik, turism, infrastruktur, utbildning och kulturellt utbyte.
Inom rådet har bildats arbetsgrupper för bl.a. miljö, turism,
kultur och kommunikationer. Samarbete om projekt för att
förbättra urbefolkningens villkor skall också kunna upptas
till behandling i rådet.
För Sveriges del undertecknades en plan för samarbetet
mellan Norrbottens län och Murmansk 1993. Denna plan är
en fortsättning på det samarbete som pågått sedan 1988.
Samarbete sker i utbildningsfrågor, kulturfrågor,
kommunikationsfrågor, ungdomsfrågor m.m. Stor vikt läggs
också vid medverkan i utvecklingen av affärsförbindelser. En
fastare samverkan på miljöområdet har kommit i gång. Det
samnordiska miljöfinansieringsbolaget NEFCO har fått i
uppdrag att göra en kartläggning av konkreta miljöprojekt,
som skulle lämpa sig väl för nordiska insatser. NEFCO:s
arbete väntas kunna genomföras under 1994--95. Sverige har
utfäst ett bidrag till NEFCO på cirka 23 miljoner kronor per
år under en sexårsperiod. I Norrbottens län har flera
kommuner vänortsavtal med ryska motsvarigheter och
bedriver ett aktivt vänortsutbyte. För det länsvisa samarbetet
som inledningsvis nämnts, spelar givetvis miljösamarbetet
en stor roll. Det starka svenska intresset för miljösamarbetet
beror till avsevärd del på att miljösituationen på Kolahalvön
upplevs som ett hot mot norra Skandinavien. Men det är
också viktigt att detta samarbete utgår från ryska
miljöintressen, så att båda parter upplever sig ha ordentlig
nytta av samarbetet.
Ekonomiskt samarbete
Det bör understrykas att handelsutbytet som nu utvecklas
i regionen måste karakteriseras av ömsesidighet.
Förutsättningarna för ekonomiskt stöd genom lån och bidrag
måste beaktas. Utvecklingen av ett allsidigt näringsliv på den
ryska sidan måste var ett gemensamt ansvar. Det finns en risk
att Rysslands rika naturtillgångar nu blir föremål för en av
västkapital styrd exploatering som präglas av jakt på billiga
råvaror, kortsiktighet och fortsatt nonchalans mot den
känsliga arktiska miljön. Västlig politik får inte ta ryska
finansintressens villighet att medverka i en sådan
exploatering som intäkt för att exploateringen är ett allryskt
intresse. Västliga aktörer måste också ha klart för sig att
Kolahalvön från den ryska centralmaktens sida betraktas
som en viktig tillgång för hela Ryssland vad avser de isfria
hamnarna och naturtillgångar som mineraler, olja, gas och
fisk. Ökad osäkerhet om Rysslands kontroll över
tillgångarna i Kaukasien kan öka det ryska intresset för att
säkra sina nationella tillgångar i Barentsregionen. Vidare
finns givetvis ryska miljöintressen som i jakten på industriell
rekonstruktion och ekonomisk tillväxt ibland har svårt att
komma till tals. En viktig bakgrund till Barentssamarbetet är
också att Norge har sina konflikter med Ryssland vad avser
gränsdragning, oljeutvinning och fiske. Norge är
initiativtagare till Barentssamarbetet som också kopplats till
EU:s intressen. EG-kommissionen var också med och
undertecknade Kirkenesfördraget.
När Sverige arbetar för att upprätta en riskkapitalfond för
nordvästra Ryssland i samarbete med den Europeiska
utvecklingsbanken (EBRD) sker detta med det huvudsakliga
syftet att stödja det privata näringslivet.
Ryssland kommer under överskådlig tid att stå utanför EU.
Det norska valet att också stå utanför EU har lett till att en
lång yttre gräns för EU skär igenom Barentsregionen. Den
svenska regeringen måste ta som en av sina uppgifter att
bevaka att Barentssamarbetet inte skadas av den nya
gränssituationen i regionen.
Det är bara om man beaktar verkligt existerande nationella
intressen som Barentssamarbetet kan utvecklas till ett
mellanfolkligt samarbete som stärker sammanhållningen på
Storkalotten och minskar risken för framtida konflikter.
Miljösamarbetet
De miljöföroreningar som sprids från Murmanskregionen
drabbar givetvis i första hand den egna befolkningen, men
avsevärd påverkan på de nordiska länderna sker också. Oron
för utsläpp av radioaktivitet från dumpat avfall är stor.
Samarbetet i miljöfrågor måste ges högsta prioritet. Som
ovan nämnts pågår kartläggningen av miljöstörningar i
regionen, och kraftfulla insatser för reduktion av utsläpp
måste komma till stånd med ekonomiskt stöd från olika
länder och internationella organ. En del av de medel på 856
miljoner kronor som regeringen vill anslå på anslaget G1 för
samarbete med Central- och Östeuropa måste tillföras
miljösamarbetet i Barentsregionen. Tre miljoner kronor av
dessa medel bör ställas till förfogande för länsstyrelsen i
Norrbotten för förstärkning av miljösamarbetet i
Barentsregionen. Problemen med kärnkraftssäkerhet och
strålskydd i Barentsregionen uppmärksammas i
internationella sammanhang. Kärnkraftssäkerhets- och
strålskyddssamarbetet samordnas främst inom
Internationella atomenergiorganet (IAEA) men också inom
G24-gruppen och EU:s Östeuropaprogram. Inom ramen för
EBRD har upprättats en multilateral kärnsäkerhetsfond.
Sveriges samarbete med Ryssland och de baltiska länderna
har lagt större tyngdpunkt på kärnkraftverket i Ignalina i
Litauen än på Barentsregionens problem. Problemen med
strålskydd och kärnkraftssäkerhet i Barentsregionen är på
lång sikt av sådan omfattning att en internationell
samordning av resurser från såväl Ryssland som EU, USA
och Japan krävs. Problemen med hur de stora avfallslagren
av radioaktivt material skall hanteras och vilka åtgärder som
måste vidtas, när det gäller redan dumpat radioaktivt avfall,
måste lösas. Sverige måste i olika internationella fora verka
för en stor samlad internationell insats för att lösa dessa
problem.
Infrastruktur i Barentsregionen
För att övrigt utbyte skall kunna utvecklas mellan de
områden som ingår i Barentsregionen måste hållbar
infrastruktur byggas upp. Det handlar om att skapa
inspirerande livsmiljöer för människorna i regionen. Det
existerande järnvägsnätet måste förstärkas och byggas ut så
att godstrafik mellan norra Skandinavien och Murmansk och
Arkangelsk kan ske. I ett sådant utvecklingsprojekt kan
också ingå den s.k. Botniabanan och Norr-Botniabanan
liksom omaxlingsstation i Haparanda. Den nya
malmhamnen i Luleå kan även bli en resurs för
exportindustrier på Kolahalvön. För att öppna
vägförbindelser från Murmansk till Narvik via Rovaniemi
och Kiruna är den s.k. Sallavägen en flaskhals. Denna väg är
nu föremål för upprustning.
Inom ramen för Barentsregionsamarbetet har redan
genomförts en förstudie av möjliga järnvägsförbindelser.
Svenska vägverket har gjort en studie och ställt förslag
angående vägnätet. Detta arbete bör kraftfullt drivas vidare.
Telekommunikationerna måste utvecklas så att
datakommunikation och faxkommunikation lätt kan
användas.
Kommunikationsministrarna i de länder som ingår i
Barentsregionen måste snarast genomföra en analys av
nödvändiga kommunikationer på Storkalotten, utarbeta en
gemensam plan och prioritetsordning för hur
kommunikationerna skall förbättras inom regionen.
Förutom järnvägar, vägar, tele- och datakommunikation
handlar det om att också stärka den sociala och kulturella
infrastrukturen.
Konsulat i Murmansk
Det ökande samarbetet mellan Sverige och
Murmanskregionen reser frågan om behovet av en mer
permanent statlig representation i Murmansk i form av ett
konsulat. Ett sådant konsulat bör givetvis ha tillgång till
kompetens på miljöområdet. Det bör också kunna medverka
vid utveckling av ekonomiska förbindelser och
utbildningssamarbete. Det bör snarast utredas om ett sådant
konsulat bör inrättas. Såväl Finland som Norge har konsulat.
Det norska konsulatet skall tills vidare ansvara för viseringar
till Sverige. I längden är denna lösning inte tillräcklig utan
full konsulatkapacitet bör uppnås. Med hänsyn till de
åtstramningsprogram som utrikesdepartementet nu
genomför är det inte rimligt att i årets budget föreslå pengar
till konsulat i Murmansk. Ett öppnande av ett sådant konsulat
bör emellertid prioriteras.
Samerna på Storkalotten
I målsättningen för Storkalottssamarbetet ingår att
medverka till en utveckling som tar hänsyn till
urbefolkningens intresse och gör det möjligt för dem att
delta. I Barentssamarbetet är det viktigt att hörsamma
urbefolkningens rättmätiga krav om hur samarbetet skall
bedrivas. Den lilla samiska befolkningen på Kolahalvön har
ett intresse av att utbyta erfarenheter med svenska samer.
Ryska samer kan tänkas erbjudas utbildning i språk, samisk
slöjd och hantverk i Sverige och också organisera försäljning
av sådana produkter på sunda kommersiella grunder. Svensk
samisk erfarenhet av turism kan också vara värdefull för
ryska samer. Sverige bör medverka till att stimulera samiskt
samarbete inom Storkalotten.
Kvinnors liv, arbete och utbildning i Barentsregionen
Barentsregionen har likartade problem när det gäller
demografisk utveckling: ett växande antal män och ett
minskande antal kvinnor, samtidigt som den kvarvarande
befolkningens medelålder ökar. Det innebär att kvinnors
möjligheter till utbildning, arbete och fritid kraftigt måste
utvecklas, om kvinnor skall förmås att stanna. Det ökande
kvinnounderskottet minskar ju männens möjlighet att leva
kvar, arbeta och verka inom regionen. Det handlar om att
förändra kvinnors -- och därmed mäns -- villkor så att denna
del av Europa förblir en befolkad och vital region.
Länsstyrelsen i Norrbotten arbetar med att utveckla
Barentsregionens möjligheter. Ett flertal
arbetsgrupper/utskott har bildats och representationen är till
största delen män. Kommer Barentsregionen att få den stora
betydelse som många tror, är det av yttersta vikt att större
ansträngningar görs för att få en jämn könsfördelning i dessa
arbetsgrupper/utskott. I de tio arbetsgrupper som ingår i
Barentssamarbetet har varje land en representant. För
Sveriges del är representationen 9 män och 1 kvinna. Sverige
bör ta initiativ till en särskild arbetsgrupp som arbetar med
kvinnors liv, arbete och utbildning i pågående
Barentssamarbete. När det gäller könsrepresentationen bör
Sverige verka för att samma förhållningssätt genomsyrar
Barentssamarbetet som finns i jämställdhetspropositionen
''Delad makt delat ansvar'' 1993/1994:147 samt
rekommendationen om jämn könsfördelning i statliga
styrelser och kommittéer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningar för ekonomiskt
samarbete och handel med Ryssland i Barentsregionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevakning av att samarbetet i
Barentsregionen inte skadas av den nya gränssituationen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medel till Länsstyrelsen i
Norrbotten för genomförande av miljösamarbete i
Barentsregionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationella insatser för miljön
särskilt vad gäller strålskydd och radioaktivt avfall i
Barentsregionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en gemensam plan för
kommunikationerna på Storkalotten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av ett svenskt
konsulat i Murmansk,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stimulans av samiskt samarbete
på Storkalotten,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors liv, arbete och utbildning
i Barentsregionen.
Stockholm den 25 januari 1995
Siv Holma (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Lennart Beijer (v)
Jan Jennehag (v)
Eva Zetterberg (v)