Motion till riksdagen
1994/95:U808
av Göran Lennmarker m.fl. (m)

Samarbete med Central- och Östeuropa


Att ena hela Europa är en historisk uppgift för denna
generations europeiska politiker.
Den djupa klyfta som går mellan ett välmående och
demokratiskt Västeuropa och ett fattigt och instabilt
Östeuropa måste snarast överbryggas.
Det handlar om att snabbt och målmedvetet ge de nya
demokratierna i Central- och Östeuropa möjligheten att
integreras i det alleuropeiska samarbetet. Det handlar om
samarbete mellan länder som i grunden är lika europeiska
som medlemsländerna i dagens EU.
Östsamarbete -- inte bistånd
Det finns en felsyn som går ut på att samarbetet med
Central- och Östeuropa på något sätt skulle vara en
parallellitet i biståndssamarbetet med u-länder.
När det gäller u-länder handlar det om ett långsiktigt
utvecklingssamarbete för att länder som ligger efter i den
ekonomiska utvecklingen skall ges möjlighet att successivt
växa ikapp.
När det gäller de central- och östeuropeiska länderna
handlar det om felutvecklade länder. Länder som gå grund
av en felaktig ideologi och ett hårt förtryck kom att bli djupt
vanskötta med rovdrift på såväl människor som miljö.
Därför är det olyckligt att den nya socialdemokratiska
regeringen valde att flytta ansvaret för relationerna till
Central- och Östeuropa -- vilket är en kärnfråga i svensk
utrikespolitik -- till biståndsministern. Det har lett till såväl
protester som höjda ögonbryn. Integrationen av
samarbetsfrågorna i ett tänkt nytt centralt biståndsverk får
förmodas vara uttryck för samma tänkande.
Flera av länderna i östra Europa tillhörde för 5--6
årtionden sedan världens rikaste länder -- Tjeckoslovakien
var 1930-talets Schweiz, Estland och Lettland stod inte
Finland efter i välstånd.
Östra Europas förmåga har fjättrats av kommunismen och
socialismen. Inte bara vad gäller förtryck och diktatur, utan
också ekonomiskt. Fem årtionden av socialistiskt
fullskaleförsök har fört åtskilliga av dem många årtionden
tillbaka i ekonomisk utveckling. Priset för genomförande av
Marx och Lenins idéer var högt inte bara i människoliv och
mänskligt lidande; priset var ofattbart högt också
ekonomiskt och ekologiskt.
Dagens östra Europa präglas av blandningen av ofta hög
bildning, rika erfarenheter och traditioner, men låg
ekonomisk nivå. Bokhyllorna ''står på stampade jordgolv''.
Det finns länder i tredje världen med liknande bakgrund,
men om det normala samarbetet med ett utvecklingsland
innebär bekämpande av t ex analfabetism, livsmedelsbrist,
höga födelsetal eller obefintlig vattenförsörjning, så handlar
samarbetet med östra Europa om att hjälpa dem att så snabbt
som möjligt göra sig fria från socialistiska strukturer och
maktmönster. Det gäller att frigöra de tillväxtskapande
resurser som östra Europa besitter.
Att omvandlingen i östra Europa förändrat vår
säkerhetspolitiska omvärld är relativt välkänt. Att den
innebär att vår ekonomiska omvärld på ett avgörande sätt
förändrats är mindre erkänt. Men våra ekonomiska realiteter
är nu annorlunda.
Å ena sidan skapar östra Europas återkomst till den fria
världen fantastiska möjligheter. Nya marknader, nya
produktionsmöjligheter, nya kombinationsmöjligheter. Å
andra sidan innebär det ökad konkurrens och anpassning
också i väst.
Den allra största prövostenen för vårt samarbete med östra
Europa är vår förmåga att öppna våra marknader för östra
Europas varor och tjänster. Protektionistiska tendenser från
olika intressegrupper syns redan. Allt ifrån
sjöfolksförbundets bittra motstånd mot estniska sjömän till
EU:s importhinder för jordbruksprodukter.
Om inte länderna i östra Europa får exportera till väst, så
kan de inte heller köpa avancerade industrivaror eller
miljövänlig teknik. Då konserverar vi ett tudelat Europa, ett
Europa där ena halvan från sin rikedom emellanåt ger
allmosor åt den fattigare halvan. En fattigare halva som
riskerar att i sitt missnöje bli prisgivet åt populistiska och
extrema frälsningsläror ofta med röd-brun anknytning.
I så fall hindrar vi också vår egen utveckling. Vi utnyttjar
inte de möjligheter som östra Europa kan erbjuda; vår egen
samlade välfärd blir lägre än vad den skulle kunna bli.
Den borgerliga regeringens snabbt genomförda
frihandelsavtal med de baltiska staterna, liksom agerandet
för att få EU att ingå frihandel med Baltikum, var det
viktigaste inslaget i östsamarbetet. Nu är det viktigt att
Sverige fullföljer denna linje i EU, inte bara vad gäller
Baltikum utan driver på för frihandel i hela Europa.
Myterna
Okunskap om det kommunistiska förtryckets och den
socialistiska samhällsstrukturens verklighet, liksom
svårigheterna att skapa sig en bild av förändringsprocesssen
i östra Europa, har gett upphov till några myter som riskerar
att felaktigt påverka förståelsen av förändringsarbetet.
Det är en myt att produktionen i östra Europa minskat
sedan reformerna inletts. Det påståendet bygger på ett antal
felaktiga premisser.
För det första utgår det ifrån att den kommunistiska
statistiken skulle ha varit korrekt. Det var den normalt inte.
Femårsplanerna uppfylldes enklast genom förfalskad
statistik. Det fanns också politiska skäl, såväl inrikes som
utrikes, att ge sken av större ekonomisk styrka än den
verkliga.
Det som inte var förfalskad statistik var därför inte
nödvändigtvis verkligt. Många av de producerade varorna
var antingen direkt defekta eller allmänt av mycket låg
kvalitet. Statistiken räknade volym. I den mån den räknade
värde så skedde det enligt artificiella priser.
För det tredje bygger myten på att det som producerades
också behövdes. Men det kommunistiska samhället var ett
bristsamhälle. Antalet producerade högerskor var inget mått
på välståndet. Sambandet mellan produktionssiffror och
välstånd var mycket slumpmässigt.
För det fjärde så mätte den bristfälliga statistiken praktiskt
taget enbart varuproduktion och vissa investeringar och som
regel bara de statliga företagens produktion.
När förändringarna inleddes rasade produktionen av varor
som inte efterfrågades. Samtidigt växte småföretag fram
över allt. Ordet ''småföretag'' måste här ges en vid tolkning.
Privat företagsamhet var vid reformernas början normalt ett
brott. Företagsamheten skedde i en mycket bred gråzon av
tolererad om än formellt olaglig verksamhet, eller i former
som av andra anledningar gick förbi statistiken. Mycket
vanligt var att en statlig verksamhet med visst ändamål i
verkligheten drev en annan verksamhet, som därigenom inte
kom med i någon statistik. En traktorreparationsverkstad
kunde i själva verket vara en tillverkare av plåtkaminer.
Det kan inte uteslutas att reformekonomierna i vissa
skeden genomgick reella produktionsfall. Men mycket av de
i debatten använda siffrorna på kraftiga fall i produktionen
torde vara politiska synvillor. Den bistra sanningen är att
produktionsnivån före reformerna var lägre än vad i stort sett
någon i väst kan föreställa sig.
Problemet med denna statistiska förvirring är att det kan
leda till slutsatsen att reformerna sänkt levnadsstandarden i
de tidigare kommuniststaterna. Vartefter mer korrekt statistik
introduceras så framträder istället bilden av kraftig tillväxt i
reformernas spår -- kraftigare ju snabbare reformer.
En annan myt är bilden av reformerna som upphov till
omfattande kriminalitet.
Kriminaliteten i öst är omfattande. Den är ett stort problem
för folks vardagsliv likväl som för den ekonomiska och
politiska utvecklingen. Orsaken till kriminaliteten är inte
reformerna. Orsaken är inte ens, annat än marginellt,
polisstatens sammanbrott. Orsakerna finns i hela det forna
systemet.
Hela det kommunistiska systemet var kriminellt. Inte bara
i bemärkelsen förtryck och diktatur. Även stora delar av den
kommunistiska maktapparaten på olika nivåer var kriminell
i den simplare betydelsen. Kommunistiska företagsledare
uppgav osanna siffror, lokala partipampar gjorde inget utan
mutor, polis och åklagare tog direktiv av partipamparna, den
svarta och den gråa ekonomin blomstrade i bristsamhället
ofta med skilda makthavares aktiva medverkan eller diskreta
samförstånd mot del i vinsten. Enbart en mindre del av
utbytet av varor och tjänster mellan medborgarna skedde
genom butikslokalen. Det mesta sköttes genom bakdörren.
Oberäkneligheten och rättslösheten var total.
Östeuropéerna har nu gjort sig av med sitt kriminella
system. Som kvarleva har de fått en omfattande kriminalitet.
Ofta, om än inte alltid, bygger den på människor vars
kriminella gärning inleddes i det forna systemets tjänst.
Exemplen på detta är legio. Ledaren för de svarta baskrar
som sköt på Rigas gator i januari 1991 greps häromåret i en
razzia mot organiserad brottslighet i S:t Petersburg. Den näst
siste sovjetestniska statsministern arresterades nyligen sedan
hans försök att muta poliser videofilmats.
Ett alltigenom kriminellt samhällsskick har ersatts av ett
begynnande rättssamhälle som lider av otillåtet hög
kriminalitet. Det är inte reformerna som frambringat
kriminaliteten, utan reformkrafternas ofullständiga styrka
som inte förmått betvinga mer av den kriminalitet som
föddes av, och bar upp, det kommunistiska Östeuropa.
Vårt stöd till ännu snabbare reformer till förmån för
uppbyggnad av rättsstat såväl genom moderniserad
lagstiftning som demokratiserat polisväsende, tullväsende
etc är det andra stora bidraget vi kan ge till östra Europas
utveckling. Här är det fråga om rådgivning men också
operativa insatser. Svenska poliser på plats som stöd till sina
kollegor, likaså svenska tullare, domare m fl kan ofta göra
väsentlig nytta i den svåra arbetssituation som råder.
Sveriges stöd till Central- och Östeuropa
Sverige har under de tre gångna åren givit ett betydande
stöd till omvandlingen i Central- och Östeuropa. Det
treårsprogram för samarbetet som inleddes halvårsskiftet
1992 går ut den sista juni i år.
Regeringen har aviserat att den i februari skall återkomma
till riksdagen med förslag om det fortsatta samarbetet med
Central- och Östeuropa. I avvaktan på detta föreslås drygt
1,2 miljarder kronor avsättas för samarbetet under det
kommande budgetårets 18 månader.
Genom Sveriges EU-medlemskap kommer en del av
Sveriges bistånd till Central- och Östeuropa att kanaliseras
via EU. Det beräknas att i storleksordningen 300 miljoner
kronor av Sveriges medlemsavgifter kommer att kanaliseras
till biståndsprogrammen Phare och Tacis. Det är EU:s båda
program för stöd till Centraleuropa respektive länder inom
det forna Sovjetunionens område.
Sveriges stöd till Central- och Östeuropa i allmänhet
kommer därmed i större utsträckning att gå via EU.
Samtidigt innebär det att länder utanför Sveriges direkta
närområde får ett ökat stöd och i gengäld sannolikt ett något
lägre stöd till länderna inom Östersjöområdet.
För att fullt ut kunna fortsätta det av den borgerliga
regeringen inledda samarbetsprogrammet med länderna i
närområdet föreslås därför en ökning av samarbetsramen för
Central- och Östeuropa med 200 miljoner kronor.
Östersjöområdet
Det är av särskild vikt för Sverige att våra grannar på andra
sidan Östersjön genomgår en snabb utveckling såväl
ekonomiskt som vad avser mänskliga rättigheter och
demokrati.
Östersjöområdet kommer starkt att präglas av EU-
samarbetet. Fyra av Östersjöns strandstater är nu EU-
medlemmar. Polen är redan en associerad medlem medan de
tre baltiska länderna förhandlar om ett associerat
medlemskap, s.k. Europaavtal.
Det är angeläget att dessa avtal snarast kan slutas så att
Estland, Lettland och Litauen får den ökade stabilitet och
draghjälp som det innebär att bli ett med EU associerat land.
De frihandsavtal som redan nu är i kraft är viktiga, men
Europaavtalet innebär en väsentligt vidare möjlighet till både
breddat och fördjupat samarbete.
Ryssland är den nionde strandstaten vid Östersjön. Här
finns ett framförhandlat partnerskaps- och samarbetsavtal
som på sikt skall leda till frihandelsavtal mellan EU och
Ryssland.
Samarbetet i Östersjöregionen kommer att väsentligt
intensifieras genom dessa avtal.
För Sverige vidgas möjligheterna till samarbete genom EU
och dess institutioner och samarbetsavtal samtidigt som det
bilaterala samarbetet mellan Sverige och främst de baltiska
länderna måste vidareutvecklas.
Det område som har särskilt hög prioritet är ett fortsatt stöd
till de baltiska ländernas suveränitet, att bidra till
uppbyggnaden av demokratiska rättsstater samt till
framväxten av en fungerande marknadsekonomi.
Det är också angeläget att fortsätta det omfattande
samarbetet när det gäller miljö- och kärnkraftssäkerhet som
har inletts med Baltikum och Polen.
Det är särskilt angeläget att stödet till omvandlingen till
Central- och Östeuropa utgår på ett tidigt stadium. Det är just
i de inledande faserna av övergången som påfrestningen på
samhället och medborgarna är som störst. Det gamla
förlegade skall avvecklas samtidigt som det framväxande
nya ännu inte har vuxit sig starkt.
Det är mot den bakgrunden som det är viktigt att Sverige
även de närmaste åren håller uppe samarbetet och stödet för
utvecklingen i vårt närområde på andra sidan Östersjön. Det
gäller även områdena i nordvästra Ryssland, som det är
naturligt för Sverige och Norden att se som sina nära grannar.
Den demokratiska utvecklingen i Ryssland är osäker. Det
brutala övergreppet mot staden Groznyj i Tjetjenien visar att
de röd-bruna krafterna har oroväckande stort inflytande i
Ryssland. Samtidigt visar den öppna debatten inom ryska
media att demokratin fortfarande är livskraftig.
Det är angeläget att fortsätta samarbetet med nordvästra
Ryssland om inte den inre utvecklingen i Ryssland
omöjliggör ett meningsfyllt sådant samarbete.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett fortsatt samarbetsprogram
mellan Sverige och länderna i Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen, i avvaktan på en särskild proposition i
ämnet, till anslaget G
1. Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa för
budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 1
055
999
000 kr.

Stockholm den 25 januari 1995

Göran Lennmarker (m)

Inger Koch (m)

Bertil Persson (m)

Lars Hjertén (m)

Sten Tolgfors (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Gustaf von Essen (m)