Att ena hela Europa är en historisk uppgift för denna generations europeiska politiker.
Den djupa klyfta som går mellan ett välmående och demokratiskt Västeuropa och ett fattigt och instabilt Östeuropa måste snarast överbryggas.
Det handlar om att snabbt och målmedvetet ge de nya demokratierna i Central- och Östeuropa möjligheten att integreras i det alleuropeiska samarbetet. Det handlar om samarbete mellan länder som i grunden är lika europeiska som medlemsländerna i dagens EU.
Östsamarbete -- inte bistånd
Det finns en felsyn som går ut på att samarbetet med Central- och Östeuropa på något sätt skulle vara en parallellitet i biståndssamarbetet med u-länder.
När det gäller u-länder handlar det om ett långsiktigt utvecklingssamarbete för att länder som ligger efter i den ekonomiska utvecklingen skall ges möjlighet att successivt växa ikapp.
När det gäller de central- och östeuropeiska länderna handlar det om felutvecklade länder. Länder som gå grund av en felaktig ideologi och ett hårt förtryck kom att bli djupt vanskötta med rovdrift på såväl människor som miljö.
Därför är det olyckligt att den nya socialdemokratiska regeringen valde att flytta ansvaret för relationerna till Central- och Östeuropa -- vilket är en kärnfråga i svensk utrikespolitik -- till biståndsministern. Det har lett till såväl protester som höjda ögonbryn. Integrationen av samarbetsfrågorna i ett tänkt nytt centralt biståndsverk får förmodas vara uttryck för samma tänkande.
Flera av länderna i östra Europa tillhörde för 5--6 årtionden sedan världens rikaste länder -- Tjeckoslovakien var 1930-talets Schweiz, Estland och Lettland stod inte Finland efter i välstånd.
Östra Europas förmåga har fjättrats av kommunismen och socialismen. Inte bara vad gäller förtryck och diktatur, utan också ekonomiskt. Fem årtionden av socialistiskt fullskaleförsök har fört åtskilliga av dem många årtionden tillbaka i ekonomisk utveckling. Priset för genomförande av Marx och Lenins idéer var högt inte bara i människoliv och mänskligt lidande; priset var ofattbart högt också ekonomiskt och ekologiskt.
Dagens östra Europa präglas av blandningen av ofta hög bildning, rika erfarenheter och traditioner, men låg ekonomisk nivå. Bokhyllorna ''står på stampade jordgolv''. Det finns länder i tredje världen med liknande bakgrund, men om det normala samarbetet med ett utvecklingsland innebär bekämpande av t ex analfabetism, livsmedelsbrist, höga födelsetal eller obefintlig vattenförsörjning, så handlar samarbetet med östra Europa om att hjälpa dem att så snabbt som möjligt göra sig fria från socialistiska strukturer och maktmönster. Det gäller att frigöra de tillväxtskapande resurser som östra Europa besitter.
Att omvandlingen i östra Europa förändrat vår säkerhetspolitiska omvärld är relativt välkänt. Att den innebär att vår ekonomiska omvärld på ett avgörande sätt förändrats är mindre erkänt. Men våra ekonomiska realiteter är nu annorlunda.
Å ena sidan skapar östra Europas återkomst till den fria världen fantastiska möjligheter. Nya marknader, nya produktionsmöjligheter, nya kombinationsmöjligheter. Å andra sidan innebär det ökad konkurrens och anpassning också i väst.
Den allra största prövostenen för vårt samarbete med östra Europa är vår förmåga att öppna våra marknader för östra Europas varor och tjänster. Protektionistiska tendenser från olika intressegrupper syns redan. Allt ifrån sjöfolksförbundets bittra motstånd mot estniska sjömän till EU:s importhinder för jordbruksprodukter.
Om inte länderna i östra Europa får exportera till väst, så kan de inte heller köpa avancerade industrivaror eller miljövänlig teknik. Då konserverar vi ett tudelat Europa, ett Europa där ena halvan från sin rikedom emellanåt ger allmosor åt den fattigare halvan. En fattigare halva som riskerar att i sitt missnöje bli prisgivet åt populistiska och extrema frälsningsläror ofta med röd-brun anknytning.
I så fall hindrar vi också vår egen utveckling. Vi utnyttjar inte de möjligheter som östra Europa kan erbjuda; vår egen samlade välfärd blir lägre än vad den skulle kunna bli.
Den borgerliga regeringens snabbt genomförda frihandelsavtal med de baltiska staterna, liksom agerandet för att få EU att ingå frihandel med Baltikum, var det viktigaste inslaget i östsamarbetet. Nu är det viktigt att Sverige fullföljer denna linje i EU, inte bara vad gäller Baltikum utan driver på för frihandel i hela Europa.
Myterna
Okunskap om det kommunistiska förtryckets och den socialistiska samhällsstrukturens verklighet, liksom svårigheterna att skapa sig en bild av förändringsprocesssen i östra Europa, har gett upphov till några myter som riskerar att felaktigt påverka förståelsen av förändringsarbetet.
Det är en myt att produktionen i östra Europa minskat sedan reformerna inletts. Det påståendet bygger på ett antal felaktiga premisser.
För det första utgår det ifrån att den kommunistiska statistiken skulle ha varit korrekt. Det var den normalt inte. Femårsplanerna uppfylldes enklast genom förfalskad statistik. Det fanns också politiska skäl, såväl inrikes som utrikes, att ge sken av större ekonomisk styrka än den verkliga.
Det som inte var förfalskad statistik var därför inte nödvändigtvis verkligt. Många av de producerade varorna var antingen direkt defekta eller allmänt av mycket låg kvalitet. Statistiken räknade volym. I den mån den räknade värde så skedde det enligt artificiella priser.
För det tredje bygger myten på att det som producerades också behövdes. Men det kommunistiska samhället var ett bristsamhälle. Antalet producerade högerskor var inget mått på välståndet. Sambandet mellan produktionssiffror och välstånd var mycket slumpmässigt.
För det fjärde så mätte den bristfälliga statistiken praktiskt taget enbart varuproduktion och vissa investeringar och som regel bara de statliga företagens produktion.
När förändringarna inleddes rasade produktionen av varor som inte efterfrågades. Samtidigt växte småföretag fram över allt. Ordet ''småföretag'' måste här ges en vid tolkning. Privat företagsamhet var vid reformernas början normalt ett brott. Företagsamheten skedde i en mycket bred gråzon av tolererad om än formellt olaglig verksamhet, eller i former som av andra anledningar gick förbi statistiken. Mycket vanligt var att en statlig verksamhet med visst ändamål i verkligheten drev en annan verksamhet, som därigenom inte kom med i någon statistik. En traktorreparationsverkstad kunde i själva verket vara en tillverkare av plåtkaminer.
Det kan inte uteslutas att reformekonomierna i vissa skeden genomgick reella produktionsfall. Men mycket av de i debatten använda siffrorna på kraftiga fall i produktionen torde vara politiska synvillor. Den bistra sanningen är att produktionsnivån före reformerna var lägre än vad i stort sett någon i väst kan föreställa sig.
Problemet med denna statistiska förvirring är att det kan leda till slutsatsen att reformerna sänkt levnadsstandarden i de tidigare kommuniststaterna. Vartefter mer korrekt statistik introduceras så framträder istället bilden av kraftig tillväxt i reformernas spår -- kraftigare ju snabbare reformer.
En annan myt är bilden av reformerna som upphov till omfattande kriminalitet.
Kriminaliteten i öst är omfattande. Den är ett stort problem för folks vardagsliv likväl som för den ekonomiska och politiska utvecklingen. Orsaken till kriminaliteten är inte reformerna. Orsaken är inte ens, annat än marginellt, polisstatens sammanbrott. Orsakerna finns i hela det forna systemet.
Hela det kommunistiska systemet var kriminellt. Inte bara i bemärkelsen förtryck och diktatur. Även stora delar av den kommunistiska maktapparaten på olika nivåer var kriminell i den simplare betydelsen. Kommunistiska företagsledare uppgav osanna siffror, lokala partipampar gjorde inget utan mutor, polis och åklagare tog direktiv av partipamparna, den svarta och den gråa ekonomin blomstrade i bristsamhället ofta med skilda makthavares aktiva medverkan eller diskreta samförstånd mot del i vinsten. Enbart en mindre del av utbytet av varor och tjänster mellan medborgarna skedde genom butikslokalen. Det mesta sköttes genom bakdörren. Oberäkneligheten och rättslösheten var total.
Östeuropéerna har nu gjort sig av med sitt kriminella system. Som kvarleva har de fått en omfattande kriminalitet. Ofta, om än inte alltid, bygger den på människor vars kriminella gärning inleddes i det forna systemets tjänst. Exemplen på detta är legio. Ledaren för de svarta baskrar som sköt på Rigas gator i januari 1991 greps häromåret i en razzia mot organiserad brottslighet i S:t Petersburg. Den näst siste sovjetestniska statsministern arresterades nyligen sedan hans försök att muta poliser videofilmats.
Ett alltigenom kriminellt samhällsskick har ersatts av ett begynnande rättssamhälle som lider av otillåtet hög kriminalitet. Det är inte reformerna som frambringat kriminaliteten, utan reformkrafternas ofullständiga styrka som inte förmått betvinga mer av den kriminalitet som föddes av, och bar upp, det kommunistiska Östeuropa.
Vårt stöd till ännu snabbare reformer till förmån för uppbyggnad av rättsstat såväl genom moderniserad lagstiftning som demokratiserat polisväsende, tullväsende etc är det andra stora bidraget vi kan ge till östra Europas utveckling. Här är det fråga om rådgivning men också operativa insatser. Svenska poliser på plats som stöd till sina kollegor, likaså svenska tullare, domare m fl kan ofta göra väsentlig nytta i den svåra arbetssituation som råder.
Sveriges stöd till Central- och Östeuropa
Sverige har under de tre gångna åren givit ett betydande stöd till omvandlingen i Central- och Östeuropa. Det treårsprogram för samarbetet som inleddes halvårsskiftet 1992 går ut den sista juni i år.
Regeringen har aviserat att den i februari skall återkomma till riksdagen med förslag om det fortsatta samarbetet med Central- och Östeuropa. I avvaktan på detta föreslås drygt 1,2 miljarder kronor avsättas för samarbetet under det kommande budgetårets 18 månader.
Genom Sveriges EU-medlemskap kommer en del av Sveriges bistånd till Central- och Östeuropa att kanaliseras via EU. Det beräknas att i storleksordningen 300 miljoner kronor av Sveriges medlemsavgifter kommer att kanaliseras till biståndsprogrammen Phare och Tacis. Det är EU:s båda program för stöd till Centraleuropa respektive länder inom det forna Sovjetunionens område.
Sveriges stöd till Central- och Östeuropa i allmänhet kommer därmed i större utsträckning att gå via EU. Samtidigt innebär det att länder utanför Sveriges direkta närområde får ett ökat stöd och i gengäld sannolikt ett något lägre stöd till länderna inom Östersjöområdet.
För att fullt ut kunna fortsätta det av den borgerliga regeringen inledda samarbetsprogrammet med länderna i närområdet föreslås därför en ökning av samarbetsramen för Central- och Östeuropa med 200 miljoner kronor.
Östersjöområdet
Det är av särskild vikt för Sverige att våra grannar på andra sidan Östersjön genomgår en snabb utveckling såväl ekonomiskt som vad avser mänskliga rättigheter och demokrati.
Östersjöområdet kommer starkt att präglas av EU- samarbetet. Fyra av Östersjöns strandstater är nu EU- medlemmar. Polen är redan en associerad medlem medan de tre baltiska länderna förhandlar om ett associerat medlemskap, s.k. Europaavtal.
Det är angeläget att dessa avtal snarast kan slutas så att Estland, Lettland och Litauen får den ökade stabilitet och draghjälp som det innebär att bli ett med EU associerat land.
De frihandsavtal som redan nu är i kraft är viktiga, men Europaavtalet innebär en väsentligt vidare möjlighet till både breddat och fördjupat samarbete.
Ryssland är den nionde strandstaten vid Östersjön. Här finns ett framförhandlat partnerskaps- och samarbetsavtal som på sikt skall leda till frihandelsavtal mellan EU och Ryssland.
Samarbetet i Östersjöregionen kommer att väsentligt intensifieras genom dessa avtal.
För Sverige vidgas möjligheterna till samarbete genom EU och dess institutioner och samarbetsavtal samtidigt som det bilaterala samarbetet mellan Sverige och främst de baltiska länderna måste vidareutvecklas.
Det område som har särskilt hög prioritet är ett fortsatt stöd till de baltiska ländernas suveränitet, att bidra till uppbyggnaden av demokratiska rättsstater samt till framväxten av en fungerande marknadsekonomi.
Det är också angeläget att fortsätta det omfattande samarbetet när det gäller miljö- och kärnkraftssäkerhet som har inletts med Baltikum och Polen.
Det är särskilt angeläget att stödet till omvandlingen till Central- och Östeuropa utgår på ett tidigt stadium. Det är just i de inledande faserna av övergången som påfrestningen på samhället och medborgarna är som störst. Det gamla förlegade skall avvecklas samtidigt som det framväxande nya ännu inte har vuxit sig starkt.
Det är mot den bakgrunden som det är viktigt att Sverige även de närmaste åren håller uppe samarbetet och stödet för utvecklingen i vårt närområde på andra sidan Östersjön. Det gäller även områdena i nordvästra Ryssland, som det är naturligt för Sverige och Norden att se som sina nära grannar.
Den demokratiska utvecklingen i Ryssland är osäker. Det brutala övergreppet mot staden Groznyj i Tjetjenien visar att de röd-bruna krafterna har oroväckande stort inflytande i Ryssland. Samtidigt visar den öppna debatten inom ryska media att demokratin fortfarande är livskraftig.
Det är angeläget att fortsätta samarbetet med nordvästra Ryssland om inte den inre utvecklingen i Ryssland omöjliggör ett meningsfyllt sådant samarbete.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett fortsatt samarbetsprogram mellan Sverige och länderna i Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen, i avvaktan på en särskild proposition i ämnet, till anslaget G
1. Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 1
055
999
000 kr.
Stockholm den 25 januari 1995 Göran Lennmarker (m) Inger Koch (m) Bertil Persson (m) Lars Hjertén (m) Sten Tolgfors (m) Hans Hjortzberg-Nordlund (m) Gustaf von Essen (m)