Sveriges geografiska läge gör att vi har mycket goda
förutsättningar för att bidra till utvecklingsarbete i Baltikum
och det forna Sovjetunionen samt Polen. Geografin avgör
mycket, så har t.ex. Italien goda förutsättningar att arbeta
med Albanien, Österrike med Ungern, Tjeckien och
Slovakien etc. Många länder inom EU har dock kontakter
med Baltikum och det forna Sovjetunionen och det är därför
angeläget att markera Sveriges speciella profil utan att direkt
konkurrera.
En hel del av inslagen från EU innehåller enligt vår
uppfattning alltför högteknologiska lösningar. Det är viktigt
att t.ex. det kunskapsutbyte som sker är baserat på rätt
teknologisk nivå, något som är hållbart i ett längre
tidsperspektiv både ur ekonomisk, miljömässig och
personalmässig synpunkt. Östeuropa kan annars lätt bli ett
exportland för västeuropeisk gårdagsteknologi, således helt
enkelt bara en marknad för det som vi inte vill ha själva
längre.
Sveriges läge gör å andra sidan att det otroliga
engagemang som finns från många människor i Sverige och
övriga Skandinavien kan utnyttjas för att ge utvecklingsstöd
till Östeuropa en lågbudgetprofil. Kombinationen av
ovannämnda ting, således geografiskt läge, brett folkligt
engagemang, lågbudgetprofil och ''lagom teknologi'' gör
behovet av internationell utvecklingserfarenhet extra tydligt.
Folkligt engagemang från Sverige räcker således inte.
Biståndsplaner måste utvecklas på vanligt sätt, enligt vissa
prioriteringar, med projektplaner, tydliga mål, indikationer
etc. En hel del av det som svenska skattepengar hittills har
stött, har delvis varit amatörmässigt och byggt enbart på
folkligt engagemang. Resultaten har inte stått i proportion
till insatserna.
Omorganisationen av det svenska biståndet under 1995, då
de olika biståndsgivande myndigheterna skall samlas i ett
verk, kan bidra till att det blir en samling inom östbiståndet.
Det är en olycklig splittring mellan t.ex. BITS och
hälsobiståndet via ÖEK (Hälso- och sjukvårdens
Östeuropakommitté). Således behövs en samordning och vi
tror på omorganisationen av biståndet som är projekterat för
1995.
De prioriteringar vi tror man skall ha, av generell natur,
handlar alla om kunskapsutbyte, med visst tekniskt stöd.
Kunskapsutbytet bör ske så att professionella grupper
bereds tillfälle att träffa varandra, under begränsade perioder
(vecka till månader). Dessa professionella grupper bör om
möjligt alltid inkludera studerande inom det aktuella
området. Grupperna bör vara sammansatta på ett sådant sätt
att de bidrar till att bryta de hierarkier som möts på andra
sidan. Till exempel bör Sverige avstå från att stödja t.ex.
utbyten av enbart läkare och i stället se till att läkare och
sjuksköterskor eller läkare och barnmorskor reser till
varandra.
I kunskapsutbytet bör också ingå regelrätta
utbildningsinsatser av typen seminarier, workshops etc.
En särskild komponent i kunskapsutbytet är stödet till
samhällsinriktad forskning av typen ''gräv där du står''. För
närvarande prioriteras inte forskning i Östeuropa, vilket får
mycket negativa konsekvenser framöver. Medborgaren har
svårt att över huvud taget försörja sig, och utveckling av
aktuella omstruktureringsplaner, preventivt folkhälsoarbete,
förnyelse av pedagogiskt arbete etc. riskerar att stoppas helt.
Även begränsade forsknings- och utvecklingsmedel bör
kunna göra stor nytta i Baltikum och Östeuropa. Tyvärr är
omvägen via de västeuropeiska fonder som finns för dessa
ändamål byråkratiska och snåriga. Vi föreslår att svenskt
bistånd också skall innehålla viss mängd medel för stöd av
forsknings- och utvecklingsarbete i vid bemärkelse till
Östeuropa.
Som en följd av ovanstående kan också stöd till viss
strategisk utrustning behövas. Det kan gälla utryckning när
det gäller brist på humanvaccin, preventivmedel, viss basal
utrustning för utvecklingsarbete (begagnade datorer) etc.
Här måste Sverige göra en noggrann prioritering. Enbart
kunskapsutbyte räcker inte på alla områden, viss
specialutrustning behövs också.
2. Synpunkter vad gäller hälsoområdet
Vi tycker att hittillsvarande officiella svenska prioritering
är lätt att instämma i, dvs. Sverige måste i första hand stödja
långsiktiga preventiva insatser på folkhälsoområdet. De
svenska prioriteringarna innefattar kvinnors och barns hälsa,
psykiatri och omsorg samt tandhälsa. Vi instämmer helt i
dessa prioriteringar. Dessutom finns viktiga svenska insatser
på miljöområdet som också bör stödjas fortsättningsvis --
många engagerade människor i öst anger miljöproblemen
som en av de viktigaste frågorna vad gäller hälsa.
Situationen i allmänhet kommer naturligtvis i första hand
att påverkas av dessa republikers ekonomiska utveckling,
men där har vi från vår erfarenhetshorisont lite att föreslå.
Sverige har ju också stött demokratiutveckling i öst, men
något som också är svårt för oss att avgöra är huruvida detta
skall utformas som särskilda projekt eller vara en naturlig
följd, som nu, av utvecklingsprojekt inom hälsoområdet,
miljöområdet etc. Vår erfarenhet är att t.ex. hälsoprojekt,
utan att det explicit skrivs in i projekt, leder till
omstruktureringar och förändrat synsätt på
ledningsorganisation, demokrati etc. Kort sagt, kunskaps-
och personalutbyte enligt ovan leder indirekt till strukturella
förändringar i demokratisk riktning.
Ett exempel på det goda samarbete som kan utvecklas
mellan Sverige och Baltikum på detta område utgör Blekinge
internationella hälsohögskola. Härifrån har ett påtagligt stöd
getts till utveckling av den förebyggande hälsovården i
Baltikum, särskilt Litauen. Samtidigt har skolan i sig skapat
ett intresse för Baltikum och arbetstillfällen i Blekinge. Den
typen av initiativ bör uppmuntras och de goda initiativen
spridas till andra delar av vårt land.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hälsobiståndet till Östeuropa och
Baltikum.
Stockholm den 23 januari 1995
Eva Zetterberg (v)
Karin Olsson (s)