Motion till riksdagen
1994/95:U634
av Lennart Rohdin och Håkan Holmberg (fp)

Bosnien-Hercegovina


Nyårsdagen 1995 hade 1000 dagar gått sedan inledningen
av Sarajevos belägring den 6 april 1992. En belägring som
krossat drömmen om det multietniska samhället i Europas
mitt -- Sarajevo, där moskéer, synagogor, katolska och
ortodoxa kyrkor stått sida vid sida. Drömmen om det fria,
demokratiska, fredliga Europa, som skulle uppstå ur
skärvorna av den Berlinmur, som föll med förtrycket i det
delade Europa. Drömmen om en ny internationell
fredsordning. Drömmen om ett FN i fredens, frihetens och
folkrättens tjänst.
För människorna i det skövlade Bosnien, i det
sönderbombade Sarajevo, i de stryptagna s.k. fredade
zonerna var den 1 januari 1995 visserligen den tusende
dagen, men redan nu bara en i den hopplöst långa raden av
ett fruktansvärt folkmords dagar. Den serbiske skriftställaren
Stojan Cerovic skrev i Belgradtidningen Vremje den 1 juni
1992, mindre än två månader efter belägringen av Sarajevo
inletts.
I det bosniska kriget har de som vill förstöra och dela
Bosnien, och till och med Sarajevo, ett enormt försprång. De
kan kriga fritt, avslappnat och utan några som helst skrupler,
eftersom de för varje dag kommer allt närmare sitt mål.
Oskyldiga offer och olika illgärningar påskyndar bara
processen. -- -- -- men Karadzic räknar kallt med att man till
sist kommer att sätta sig ner vid kartbordet för att dela upp
det hela -- så fort man har slutfört delningen i människors
hjärtan.
Kanske har verkligheten överträffat Karadzics vildaste
förväntningar. I snabb takt har lord Carrington, Cyrus Vance,
lord Owen, Torvald Stoltenberg och nu senast den s.k.
kontaktgruppen under ledning av de engelska och franska
utrikesministrarna Douglas Hurd och Alain Juppé inbjudit
Milosevic och Karadzic till oräkneliga sittningar kring
kartborden. Sittningar med syfte att anpassa föregående
styckningsplan till de bosnienserbiska fascisternas senaste
landvinningar.
Världssamfundets förräderi har dolts bak dimridåer av
förledande anspelningar på historisk oförmåga hos folken på
Balkan att leva tillsammans i fred. Förklaringar lika träffande
för resten av Europa, och som därför i grunden skulle förneka
varje tanke på fredlig samlevnad mellan Europas folk.
Längtan efter fredlig samlevnad i frihet och demokrati är
stark också hos folken på Balkan. Serber, kroater och bosnier
kan leva tillsammans. De vill leva tillsammans. Det är vi i
omvärlden som med våra eftergifter inför terrorister och
extrema nationalister bekräftar dessa förvridna hjärnspöken
och gör en framtida samlevnad omöjlig.
Vid årsskiftet fördes en kamp om den oberoende serbiska
dagstidningen Borbas överlevnad. En nästan enig
journalistkår, som inte vill gå i krigshetsaren Milosevic's
fotspår, utkämpade en slutlig kamp om Borbas framtida
möjligheter att bevaka och kritisera den serbiska
krigspolitiken. Det är serbiska journalister som för den
kampen -- i Belgrad.
Också i Bosnien har många serber i aktiv handling --
ibland med livet som insats -- motsatt sig Karadzics
folkmord. Genom att förhandla med Milosevic och Karadzic
har världen inte bara förrått Bosniens folk -- den har förrått
också de demokratiska fredskrafterna i hela det forna
Jugoslavien.
Huvudansvaret för folkmordet ligger i Belgrad, i Pale och
även i Zagreb, men aldrig så mycken vånda och vanmakt kan
inte undanröja ett fruktansvärt medansvar i Europas
regeringskanslier. Den 23 december 1994 skrev den tidigare
folkrättssakkunnige vid UD B J Theutenberg i DN:
Hur kan fasor som nu i de ex-jugoslaviska provinserna
hända? Och framför allt varför görs inget för att stoppa
massakrerna. Det är rent ut en skam att varken FN, NATO
eller ESK, och vilka bokstavsbeteckningar som nu än
förekommer, förmått att ''sätta respekt bakom folkrättens
regelsystem och budskap''. Och vad har Sverige, ett land
som länge fört ''folkrättens fana'' högt egentligen gjort? Har
Sverige några idéer? I så fall hörs de inte! Var är
engagemanget för att ''staga upp'' och återupprätta respekten
för det folkrättsliga regelsystemet? Är det som nu händer inte
lika upprörande som någonsin det som hände i Vietnam och
vid den sovjetiska inmarschen i det dåvarande
Tjeckoslovakien, och då syntes minsann protesterna och
engagemanget, och som ju på sikt också fick in utvecklingen
i andra banor.
Theutenberg fortsatte:
Ett generat mummel hörs nu från NATO, EU (som kapitalt
misslyckats med en gemensam europeisk ''approach''), och
ESK -- en kapitulation för vissa kretsars rent brottsliga
verksamhet och en attityd av ''vi tvår våra händer'' som
nästan får Chamberlains besök hos Hitler i Mnchen att
komma i skymundan. Och dödandet fortsätter. Ja, så illa är
det.
I mitten av december 1994 beslutade riksdagen att
godkänna FNs säkerhetsråds beslut den 23 september om
skärpta sanktioner mot bosnien-serberna. Det var enda
gången på över ett halvår, som Sveriges riksdag behandlade
folkmordet i Bosnien. Ett folkmord på Europas jord. Ett
folkmord som då snart hade pågått i 1000 dagar. Beslutet
togs som vanligt utan debatt och utan att ansvarigt statsråd
fanns på plats.
Den 23 september fattade FNs säkerhetsråd också beslut
om att gradvis lätta på sanktionerna mot Serbien-
Montenegro. Att lätta på sanktioner mot ett land ansvarigt
för folkmord blir inte ens en riksdagsfråga. Samma tystnad
från regering och riksdag som i andra europeiska stater. Nu
får de internationella flygbolagen åter landa på Belgrads
flygplats. Nu får idrottsmän och idrottslag från Serbien-
Montenegro åter delta i den internationella
idrottsgemenskapen.
Vi skall förberedas för en mer normal vardagstillvaro.
Kriget i Bosnien har nu förlorat platsen som förstanyhet i de
dagliga nyhetsbulletinerna i våra media. Man vänjer sig, det
blir en mättnadskänsla. Då behöver inte heller ansvariga
politiker oroa sig över folkstormar, som den efter massakern
på Sarajevos marknadstorg den 5 februari 1994.
Den internationella tribunalen mot krigsförbrytelser i f.d.
Jugoslavien har nu också kommit igång.
Koncentrationslägervakten Dusan Tadic har begärts
utlämnad för att ställas inför rätta. Äntligen skall rättvisa
skipas och de ansvariga för folkmordet i Bosnien dömas.
Sanktionerna mot Belgrad infördes av FN som en
senkommen reaktion på överfallet på Bosnien-Hercegovina,
en av världssamfundet folkrättsligt erkänd stat, medlem av
Förenta Nationerna. Ett överfall som iscensattes av extrema
serbiska nationalister med understöd av de forna federala
arméförbanden i Bosnien -- ytterst ledda från Belgrad. Ett
överfall som utvecklats till ett folkmord -- ett folkmord på
Europas jord -- snart 50 år sedan världen fick upp ögonen för
Hitlers folkmord i tredje rikets koncentrationsläger.
Är det då åter fred i Bosnien, eftersom FN hävt
sanktionerna mot Belgrad? Nej, långt därifrån. Kanske så
långt därifrån som man varit, under de nu mer än 1000 dagar
som varat sedan Sarajevos belägring. I Bosnien rasar den
tredje krigsvintern. En tredje fruktansvärd krigsvinter, där de
Bosnien-serbiska nationalisterna håller landet i ett järngrepp,
medan omvärlden uppgivet tittar på. Den tillfälliga vapenvila
som framförhandlades av förre presidenten Jimmy Carter
upplöses successivt liksom varje tidigare vapenvila också
gjort.
Varför lyfte då FN, på förslag av stormakterna, på
sanktionerna mot Belgrad? Jo, som belöning för visad god
vilja. Efter 900 dagars folkmord i Bosnien tillät Milosevic i
september 1994 att ett hundratal FN-observatörer får bevaka
gränsen mellan Serbien och Bosnien, för att försäkra sig om
att tillflödet av förnödenheter från Serbien till de stridande
inne i Bosnien har upphört. Möjligen ett tecken på att de
internationella sanktionerna äntligen börjat bita på allvar på
regimen i Belgrad.
Men omvärlden bortser då helt från att Milosevic inte bara
sympatiserat med och understött Karadzics och Mladics
folkmord. Milosevic har, alltsedan makttillträdet i Belgrad
för 9 år sedan, haft Stor-Serbien som sitt allt överskuggande
mål för sina strävanden. Milosevic har varit den helt
dominerande inspiratören och arkitekten till ett folkmord på
Europas jord -- det vi trodde var omöjligt efter Hitlers fall.
Karadzic och Mladic är Milosevics handgångna, som
fullföljer den uppgift de en gång fick av Milosevic. Dusan
Tadic var bara en marionett i de verkliga krigsförbrytarnas
trådar. Men de, de går fria när världen skapar fred.
Har då Milosevic kommit på bättre tankar? Har han blivit
en fredens man -- en person för den norska Nobelkommittén
att titta närmare på? Långt därifrån. Milosevic gav själv
förklaringen sedan sanktionerna hävts: ''Kriget i Bosnien
måste upphöra. Bosnienserberna har uppnått sina mål.'' Just
så var det.
De internationella s.k. fredsansträngningarna syftar inte
längre till något annat än att få slut på krigshandlingarna i
Bosnien och att ge kapitulationen inför de serbiska
fascisterna en anständighetens slöja. När Dusan Tadic döms
i Haag låtsas FN att världssamfundet skipat rättvisa. Så kan
man glömma och gå vidare.
Men det visar bara att det demokratiska Europa helt glömt
konsekvenserna av demokratiernas eftergivenhet inför 30-
talets fascister. Man glömmer Mnchenandan som ledde till
att de europeiska fascisterna störtade Europa i dess värsta
blodbad. Riktigt upprörda blev statsmännen i Frankrike och
England, de båda stater som gav efter för Hitler i Mnchen
1938, först när USA, och framför allt den amerikanska
kongressen under hösten 1994, inte längre ville titta på och
förhindra bosnierna rätten att försvara sig själva. En rätt som
FN-stadgan ger dem, men FNs vapenembargo förnekar dem.
Efter snart 1000 dagars folkmord i Bosnien belönade
stormakterna genom FN den främste krigsförbrytaren för
visad god vilja, när han uppnått sina mål. Tystnaden inför
folkmordet är bedövande. Sverige har spelat med. Sveriges
röst har inte hörts i en värld som väntar på någon som talar
folkrättens och de små staternas och folkens rätt.
I mer än 1000 dagar har Sarajevo belägrats. Ett folkmord
har ägt rum. Mer än 200 000 människor har slaktats. Flera
miljoner män, kvinnor och barn är på flykt. I den
regeringsförklaring som Ingvar Carlsson avgav i början av
oktober, dagarna efter det att sanktionerna hävts mot
Milosevic, nämndes inte Bosnien med ett ord.
Sverige har sedan länge ställt sig bakom alla
delningsplaner, som bara haft till syfte att stoppa
krigshandlingarna. Då slipper vi se eländet på TV-rutan, som
bekräftar det alla vet om det nya fria Europa efter
Berlinmurens fall och kommunismens kollaps. Den som har
vapnen och hänsynslösheten får det han vill ha.
Man har skyllt på än den ena än den andra förevändningen
för att inte behöva ta klar ställning. Under hela denna tid har
erövringarna befästs och resultaten av den etniska
rensningen bekräftats i skydd av världssamfundets ovilja och
oförmåga att handla. I den meningen är vi alla medskyldiga.
När våra barnbarn frågar oss det som nya generationer frågat
generationerna före och under andra världskriget blir vi
svaret skyldiga. Vi gjorde inget för att stoppa det som skedde.
Det fick ske. Vi lät det ske.
Det blir ingen fred och rättvisa i Europa på grundval av
kontaktgruppens delningsförslag, som bara är resultatet av
den historiska axeln London-Paris-Moskva-Belgrad.
Folkmordet i Bosnien är bara en bricka i det storpolitiska
spelet om maktbalansen i det nya Europa. I det spelet spelar
också Sverige med. Det döljs aldrig så mycket av dimråder
i namn av nya Marshallplaner.
Skulle då inte ett hävande av vapenembargot och
flygbombning av serbiska ställningar bara leda till något
värre? Skulle det inte leda till att FN-trupperna drogs
tillbaka? Förmodligen skulle det bli det omedelbara
resultatet. Men världssamfundet har förmodligen för länge
sedan försuttit möjligheten att förhindra något värre.
Trots att FN:s säkerhetsråd givit klart mandat till
UNPROFOR att vid behov med maktmedel genomföra sitt
uppdrag har detta inte verkställts. Uppdraget att skydda de
fredade zonerna har blivit ett fiasko. I Bihac dog tron på FN.
FN saknar inte mandat. Det har inte ens Ryssland blockerat
i de otaliga resolutioner som antagits av FNs säkerhetsråd.
Det har förhindrats på plats i Bosnien av regeringarna i
London och Paris, som tagit regeringen i Moskva till hjälp
för att dölja sitt eget avgörande ansvar för FN:s fiasko och
kollaps i Bosnien.
Endast serberna har ständigt motsatt sig tanken på ett
återdragande av UNPROFOR. UNPROFOR har inte i något
avseende lyckats förhindra att den kroat-serbiska
ockupationen av Krajina allt mer befästs. UNPROFOR
skyddar inte heller Bosnien, men skyddar i praktiken
folkmordet och den etniska rensningen. Det minskar inte
värdet av den utomordentligt värdefulla humanitära insats
som de svenska FN-trupperna gjort på plats. Ibland har den
kanske varit just så framgångsrik för att man inte varit alltför
lyhörd inför signalerna från de överordnade i Stockholm,
London, Paris eller New York.
Om inte UNPROFOR kan fullgöra ett minimum av sin
uppgift enligt givna mandat, utan främst är ett hinder för
världssamfundets möjligheter att ingripa mot våldsverkarna
kommer den oundvikliga frågan med nödvändighet ändå att
behöva ställas om att återkalla dem. Om FN inte tillåts hindra
folkmord och etnisk rensning får FN inte tillåtas i praktiken
utgöra ett skydd för att erövringar befästs, att den etniska
rensningen bekräftas och att Bosnien-Hercegovina styckas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om republiken Bosnien-Hercegovinas
rätt att fortbestå som självständig stat av multietnisk karaktär
inom de gränser som erkändes av FN och världssamfundet
våren 1992,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fredsuppgörelse som bygger
på att republiken Bosnien-Hercegovinas territorium styckas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte belöna väpnad aggression
med territoriella avträdelser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att häva vapenembargot mot
Bosnien-Hercegovina,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte häva FN-sanktionerna mot
Serbien-Montenegro innan Bosnien-Hercegovina
återupprättats som oberoende och territoriellt sammanhållen
statsbildning på multietnisk grund inom 1992 års
folkrättsligt erkända gränser.

Stockholm den 25 januari 1995

Lennart Rohdin (fp)

Håkan Holmberg (fp)