Östtimor ockuperades år 1975 av grannlandet Indonesien. Sedan invasionen har mellan en tredjedel och hälften av Östtimors befolkning dödats genom krig, terror och den svält som varit följden av de omfattande folkomflyttningar som den indonesiska ockupationsmakten genomfört. Östtimors folk lever idag under terror och hårt kulturförtryck. Förenta Nationerna har fördömt ockupationen och i ett tiotal resolutioner entydigt garanterat det timoresiska folkets rätt till självbestämmande samt uppmanat Indonesien att lämna territoriet.
I tidigare riksdagsuttalande har betonats att ''Sverige står bakom en tanke på en folkomröstning och hävdar att befolkningen på Östra Timor måste ges rätt att själv bestämma sin framtid''.
Samtalsläget
Sverige stöder helhjärtat FN:s generalsekreterares ansträngningar att genom samtal mellan Indonesien och Portugal få till stånd en internationellt acceptabel samförståndslösning om Östra Timors framtid. Vi har från svenskt håll tidigare framfört vikten av att även timoreserna själva får vara med i dessa samtal som berör deras framtid. För första gången sedan invasionen av Östtimor har samtal nu också hållits på hög nivå mellan Indonesien och den östtimoresiska motståndsrörelsen CNRM, då Indonesiens utrikesminister Alatas träffade CNRM:s särskilde representant Jose Ramos Horta samt representanter för Fretilin och UDT, andra grupperingar av östtimoreser i oktober 1994 i New York. Sverige bör i likhet med Portugal och Frankrike kräva att Xanana Gusma o friges och ges möjlighet att deltaga i och företräda det östtimoresiska folket i FN-samtalen.
FN-närvaro och trupptillbakadragande
Situationen för östtimoreserna är mycket allvarlig. I ett öppet brev, daterat 31 juli -94 från biskop Belo, den katolska kyrkans överhuvud på ön, fortsätter användandet av ''institutionaliserat våld och ett övermått av kontroll, avrättningar utan rättegång, bestraffningar, tortyr, godvilliga arresteringar och lagstridiga fängslanden, särskilt från institutioner som står utanför lagen''.
Sverige måste inom ramen för FN-organen kraftfullt agera för en permanent närvaro av FN på ön, för att garantera det östtimoresiska folkets säkerhet. Sverige måste också såväl i internationella fora som i bilaterala kontakter, öppet och tydligt agera för att de indonesiska trupperna dras bort från territoriet och att folket får utöva sin rätt till självbestämmande.
EU-parlamentets resolution om Indonesien/Östtimor 17/11 1994
EU-parlamentet har i en resolution om Indonesien/Östtimor den 17 november förra året, punkt 2, uttryckt sitt stöd för folket i Östtimor och kräver såväl erkännande av dess rätt till självbestämmande som frisläppande av Xanana Gusma o och alla politiska fångar.
Vidare uttalade EU i resolutionens punkt 3 sitt fulla stöd för de rekommendationer till Indonesiens regering som lagts fram av Amnesty Internationals rapport ''Power And Impunity''.
I punkt 4 i samma resolution ställde sig EU bakom att agera för att EU:s råd (Council of the EU) under CFSP skall ta bestämda och omedelbara åtgärder för att befordra en lösning av problemet på grundval av förhandlingar under FN:s beskydd med deltagande av representanterna för motståndsrörelsen i Östtimor, samt en fri och rättvis folkomröstning.
Även om resolutionstexten i stort överensstämmer med de synpunkter och det agerande som vi från svenskt håll har, är det av vikt att vi nu som medlemmar i EU uttalar att vi ställer oss bakom resolutionstexten om Indonesien/Östtimor från den 17 november 1994.
Rekommendationer från FN:s särskilde rapportör
FN:s rapportör, Bacre Waly Ndiaye, besökte Östtimor mellan den 3 och 13 juli 1994, för att samla in mer information om massakern i november 1991 i Dili och göra en utvärdering av Indonesiens undersökning i ljuset av internationell rättsstandard. Ndiaye genomförde ett stort antal intervjuer med såväl indonesiska myndighetspersoner som civila källor.
Ndiaye kräver i sin rapport att den militära undersökningens resultat görs offentliga och att ytterligare en undersökning genomförs av en ny undersökningskommission. Denna undersökningskommission skall bestå av personer vars oberoende, opartiskhet och expertis är erkänd. Om denna expertis inte skulle finnas tillgänglig i Östtimor eller Indonesien skall detta tillgodoses internationellt genom FN eller NGO. Rapportören är av den uppfattningen att inga förtroendeskapande åtgärder kan bli effektiva och ingen lösning på Östtimors problem kan nås förrän klarhet skapats vad gäller nämnda massaker. Ndiaye slår också fast att oberoende NGO måste skapas i Östtimor och tillåtas verka fritt över hela territoriet, samt att indonesiska och internationella människorättsorganisationer skall ges obegränsat tillträde till Östtimor.
Sverige bör i internationella fora och i bilaterala kontakter med Indonesien verka för ett genomförande av de rekommendationer som FN:s rapportör Ndiaye lämnat i sin rapport i november 1994.
Vapenexport
Frågan om vapenexport till Indonesien har behandlats i riksdagen hösten 1994. Riksdagen har uttalat att MR- situationen i Östtimor och Indonesien alltjämt ger anledning till oro och riksdagen utgår från att regeringen delar denna bedömning och fäster stor vikt därvid i samband med eventuella nya ansökningar om krigsmaterielexport. Statsrådet Hellström har i interpellationsdebatt den 18 november förra året sagt att ''läget i Indonesien idag är sådant att han inte avser att föreslå regeringen att ge tillstånd för någon export av nya krigsmaterialsystem till detta land''. Detta är bra. Något besked om följdleveranserna lämnades dock inte.
Vi anser att Sverige bör följa EU-parlamentets resolution den 17 november 1994 under punkt 5, där man uppmanar medlemsstaternas regeringar att stoppa allt militärt bistånd och vapenexport till Indonesien, så länge Indonesien framhärdar med sin olagliga ockupation och sitt förtryck.
Humanitärt och MR-bistånd till oberoende krafter i Östtimor
Östtimor är i stort behov av både humanitärt bistånd och stöd till de krafter utanför den indonesiska militärens kontroll som försvarar mänskliga rättigheter samt stöd för bevarandet av den timoresiska kulturen inne i Östtimor och i exil. Behovet av långsiktigt utvecklingsbistånd för främst utbildning och jordbruksutveckling är också stort. Här är dock ett stöd till officiella indonesiska ''utvecklingsprojekt'' olämpligt, då dessa syftar till integration med Indonesien och motverkar ansträngningar på MR- och kulturområdet. Utvecklingsbistånd förutsätter samarbete med oberoende organisationer, i detta fall lokala katolska församlingar.
Sverige bör, i enlighet med rekommendationen i Europarådets resolution den 28 juni 1991, ge humanitärt bistånd till det timoresiska folket. Detta humanitära bistånd bör kanaliseras via oberoende kanaler till projekt i kyrkans regi.
MR-biståndet
Behovet av stöd till de krafter som försvarar mänskliga rättigheter är särskilt angeläget. Den allvarliga situationen på detta område är rikligt dokumenterad av organisationer som Amnesty International, Asia Watch och den kristna organisationen Peace is Possible in East Timor. Internationella mänskliga rättighetsorganisationer har hitintills inte tillåtits att besöka eller arbeta i Östtimor, trots att den indonesiske utrikesministern lovat detta i höstas. Flera organisationer arbetar dock under svåra förhållanden på olika sätt på ön, för att försvara demokratiska värden och mänskliga rättigheter. Det är önskvärt med stöd för detta arbete.
Internationella Röda Korset (ICRC) utför ett förtjänstfullt arbete i Östtimor. ICRC, som har en permanent närvaro i landet genom sitt kontor i Dili, kommenterar aldrig sitt arbete i landet eftersom denna tystnad är en förutsättning för arbetet. Men rapporter från journalister bekräftar att man agerat snabbt vid de tillfällen då militären attackerat demonstrationer, genomfört massarresteringar etc. ICRC arbetar också med att få ut timoreser som vill lämna landet. Sverige stöder detta arbete indirekt genom anslag till Svenska Röda Korset, som i sin tur ger ett årligt bidrag till ICRC:s verksamhet i Asien. Svenska Röda Korset har inga öronmärkta anslag för ICRC:s arbete i Östtimor. Ett fortsatt stöd möjliggörs genom att ge Röda Korset möjligheter att öka sina bidrag till ICRC.
Självständighetsrörelsen i Östtimor spelar idag en viktig roll, inte bara som organisatör och samordnare av olika former av motstånd som t ex viss väpnad kamp, demonstrationer, underrättelseverksamhet, utan också när det gäller mänskligt rättighetsarbete i vid mening. Det kan gälla rättshjälp och försörjningsbidrag till fängslade motståndsaktivister och deras familjer, flyktinghjälp, dokumentation av mänskliga rättighetskränkningar, förberedande och samordning av vittnesmål vid FN:s olika kommissioner. Viktigt arbete på dessa områden görs såväl av självständighetsrörelsens paraplyorganisation CNRM, Conselho Nacional de Resistencia Maubere, som de olika grupper som ingår i denna.
Kontakter med internationella MR-organisationer och juridisk expertis samt med demokratirörelsen i Indonesien har organiserats av de timoresiska studentorganisationerna och CNRM. CNRM bedriver för närvarande ett viktigt internationellt opinionsarbete för frigivande av den fängslade motståndsledaren Xanana Gusmao.
Ett annat viktigt område är hjälparbetet för förföljda och deras familjer. Flera vittnen till massakern den 12 november 1991 har kunnat räddas undan tortyr, fängelse och försvinnanden och föras ut ur landet genom dessa organisationers insatser.
CNRM bedriver också ett viktigt arbete för flyktingar i exil i Australien och Portugal. Skolor, stipendieprogram för ungdomar, kulturprojekt m m har initierats av CNRM och dess ingående organisationer.
CNRM har under de senaste åren organiserat vittnesmål av timoresiska flyktingar vid bl a FN:s kommission för mänskliga rättigheter, FN:s underkommission för minoritetsrättigheter, amerikanska senaten samt EU- parlamentet.
Den katolska kyrkan är den enda oberoende organisation som kan agera öppet i Östtimor. Kyrkan utför ett viktigt arbete för mänskliga rättigheter inom ramen för det lokala församlingsarbetet.
Många lokala församlingspräster dokumenterar och rapporterar MR- kränkningar, rapporter som sedan kommer internationella MR-organisationer till del. I sin dagliga gärning beskyddar prästerna ofta civila timoreser på flykt undan militären eller säkerhetstjänsten. Biskop Belo har under de senaste åren vid upprepade tillfällen gett beskydd åt timoresiska ungdomar och studenter.
Det viktiga faktum att många vanliga -- officiellt indonesiska -- skolor finansieras, och i praktiken drivs av kyrkan, innebär mindre möjligheter till militär kontroll och ett större utrymme för informella aktiviteter. Där kyrkan får resurser att engagera sig i utbildning, hälsovård eller sociala projekt, skapas också en bit civilt samhälle utanför militärens kontroll -- en ''demilitariserad zon'' som ger utrymme för kyrkans agerande i MR-frågor.
Katolska församlingar i Östtimor har under det gångna året vädjat om svensk hjälp för utbildning såsom uppförande och utrustning av skola, och sociala projekt som stöd till änkor och faderlösa barn, familjeplanering enligt naturmetoden. I ett samhälle där varje aspekt av det dagliga livet övervakas och penetreras av militären utgör varje sådant projekt också ett stöd för mänskliga rättigheter.
I budgetpropositionen (bilaga 4) under anslaget till demokrati och mänskliga rättigheter och konfliktlösning anslås 277,5 miljoner kronor för olika insatser. Under anslaget betonas att möjligheter till humanitära insatser till Östtimor särskilt bör beaktas. Socialdemokraterna krävde under förra budgetåret i opposition 10 miljoner kronor för bistånd till det timoresiska folket. Vi anser detta krav rimligt, varför vi anser att denna summa avdelas ur C-anslaget till insatser för östtimoreserna. Stödet bör bl a utgå till det MR- arbete som den östtimoresiska frihetsrörelsen, CNRM och dess ingående organisationer utför men bör också kanaliseras till utbildning och sociala projekt i regi av katolska församlingar i Östtimor.
U-krediter
Vid förra årets motionsbehandling angående u-krediter till Indonesien slogs fast att regeringens prövning bör präglas av restriktivitet och ske med hänsyn tagen till utvecklingen av MR-situationen i Indonesien, inklusive Östtimor.
I EU-parlamentets ovan nämnda resolution uppmanar EU under punkt 5 till att suspendera ekonomiskt samarbete med den indonesiska regeringen så länge som den framhärdar med sin olagliga ockupation och förtryck.
Mot bakgrund av att MR-situationen inte förbättrats i området, tvärtom, bör Sverige ställa sig bakom EU:s resolution vad gäller U-krediter till Indonesien.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i likhet med Portugal och Frankrike bör kräva att Xanana Gusma o friges och ges möjlighet att delta i och företräda det östtimoresiska folket i FN-samtalen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för permanent närvaro av FN i Östtimor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att de indonesiska trupperna skall dras bort från Östtimor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige ställer sig bakom EU:s resolutionstext från den 17 november 1994,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i internationella fora och i bilaterala kontakter med Indonesien bör verka för ett genomförande av de rekommendationer som FN:s rapportör Ndiaye lämnat i sin rapport i november 1994,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett stopp för allt militärt bistånd och vapenexport till Indonesien, så länge Indonesien framhärdar med sin olagliga ockupation och sitt förtryck,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om humanitärt bistånd i enlighet med Europarådets resolution den 28 juni 1991,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bistånd till demokrati, mänskliga rättigheter och konfliktlösning om 10
000
000 kr till det östtimoresiska folket,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om u-krediter till Indonesien.
Stockholm den 25 januari 1994 Ingbritt Irhammar (c) Helena Nilsson (c) Marianne Andersson (c)