Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet är väl
dokumenterade och måste fördömas. Över en miljon
tibetaner beräknas ha mist livet sedan den kinesiska
ockupationen av det självständiga Tibet åren 1949--50.
Amnesty International, Law Asia och Asia Watch visar i
sina rapporter att övergreppen fortsätter som tidigare.
Förtrycket mot den tibetanska befolkningen har tagit de mest
grymma uttrycksformer. Tvångsarbete, tvångsaborter,
obligatoriska steriliseringar och t.o.m. mord på nyfödda
spädbarn har förekommit.
Den kinesiska strategin har också riktat sig mot kultur,
religion, språk och traditioner. Under en period förstördes
kloster och beslagtogs kulturskatter i sådan omfattning att
det kan beskrivas som ett försök till kulturmord. Utan hänsyn
till innevånarna har stora skogsområden skövlats och
kraftverksbyggen genomförts utan hänsyn till varken
lokalbefolkning eller till ekologiska konsekvenser.
Det omfattande förtrycket mot den tibetanska
befolkningen och framför allt mot de oppositionella
krafterna har till stor del kunnat ske i tysthet. På initiativ av
riksdagens Tibetkommitté har en delegation från
utrikesdepartementet genomfört en resa till Kina och Tibet
för att på ort och ställe informera sig om situationen i
området. Liknande resor har också genomförts av
representanter från bl.a. Australien, Schweiz, Frankrike och
Nederländerna.
Den svenska delegationens rapport från oktober 1994
bekräftar bilden av att situationen i Tibet fortfarande är
mycket allvarlig. Sedan Dalai Lama och större delen av hans
regering tvingades gå i exil 1959 har man utarbetat en
demokratisk konstitution. Den tillämpas bland de runt
100 000 flyktingar som lever i Indien. Visionen hos de
oppositionella i landsflykt är att denna konstitution skall bli
gällande i ett framtida fritt Tibet.
Enligt de kinesiska myndigheternas justitiebyrå i Tibet
skulle Dalai Lamas förslag om utökad autonomi för Tibet
endast vinna stöd hos 5 % av den tibetanska befolkningen om
de fick chans att rösta om frågan. De officiella företrädarna
hävdade vidare inför den svenska delegationen att 95 % av
tibetanerna skulle stödja centralregeringen och socialismen.
Yttrandefriheten i det tibetanska samhället är så gott som
obefintlig. Medborgarna har rätt att demonstrera, dock inte
för att skapa opinion mot det socialistiska systemet,
förespråka separatism, eller skada landets suveränitet.
Det är känt sedan länge att myndigheterna försöker att
minska antalet ''kontrarevolutionära'' fångar bl.a. genom att
döma politiska dissidenter för våldsbrott eller påstådda
sådana. I MR-organisationernas rapporter förekommer ett
stort antal fall av fredliga demonstranter som dömts för grova
våldsbrott, genom bekännelser framtvingade under tortyr.
Det är därför mycket angeläget att omvärlden fortsätter att
följa utvecklingen i Tibet, genom besök och kontakter med
oppositionella. I kontakter med den kinesiska regimen bör
Tibet-frågan regelmässigt föras upp på dagordningen. I
andra internationella sammanhang bör Tibet betrakas som en
självständig stad och representanter bör inbjudas till
internationella evenemang.
Det är anmärkningsvärt att inte Sverige på ett mer
kraftfullt sätt ifrågasatt Kinas suveränitet över Tibet. Den
amerikanska kongressen deklarerade i oktober 1991 Tibet
som ockuperat land. Europaparlamentet antog 1993 en
resolution om att det i alla samarbetskontrakt med Kina, först
och främst de offentliga, skall införas en klausul om respekt
för mänskliga rättigheter. Sveriges riksdag bör göra ett
liknande uttalande.
Det är angeläget att Sverige aktivt stödjer andra
internationella initiativ som i syfte att stödja Tibets folk.
Redan i maj 1995 kommer ''World Parliamentarian
Convention on Tibet'' att äga rum i Litauen. Det är angeläget
att denna konferens ges uppmärksamhet i Sverige och i andra
länder. I september 1995 arrangeras FN:s kvinnokonferens i
Peking. I samband med denna konferens kommer kvinnors
situation och kvinnors rättigheter att vara tema. Sverige bör
verka för att Tibet representeras på denna konferens.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att brotten mot de mänskliga fri-
och rättigheterna i Tibet bör fördömas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till insatser för de mänskliga
fri- och rättigheterna i Tibet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det i alla offentliga samarbetskontrakt med Kina bör
införas en klausul om respekt för de mänskliga fri- och
rättigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Tibet i internationella
sammanhang bör betraktas som en självständig stat och ges
möjlighet till egen representation,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till internationella initiativ
för Tibets folk,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge ''World Parliamentarian
Convention on Tibet'' uppmärksamhet i Sverige och
utomlands,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Tibets kvinnor ges egen
representation i FN:s kvinnokonferens i Peking 1995.
Stockholm den 25 januari 1995
Eva Eriksson (fp)
Eva Flyborg (fp)