Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet är väl dokumenterade och måste fördömas. Över en miljon tibetaner beräknas ha mist livet sedan den kinesiska ockupationen av det självständiga Tibet åren 1949--50.
Amnesty International, Law Asia och Asia Watch visar i sina rapporter att övergreppen fortsätter som tidigare. Förtrycket mot den tibetanska befolkningen har tagit de mest grymma uttrycksformer. Tvångsarbete, tvångsaborter, obligatoriska steriliseringar och t.o.m. mord på nyfödda spädbarn har förekommit.
Den kinesiska strategin har också riktat sig mot kultur, religion, språk och traditioner. Under en period förstördes kloster och beslagtogs kulturskatter i sådan omfattning att det kan beskrivas som ett försök till kulturmord. Utan hänsyn till innevånarna har stora skogsområden skövlats och kraftverksbyggen genomförts utan hänsyn till varken lokalbefolkning eller till ekologiska konsekvenser.
Det omfattande förtrycket mot den tibetanska befolkningen och framför allt mot de oppositionella krafterna har till stor del kunnat ske i tysthet. På initiativ av riksdagens Tibetkommitté har en delegation från utrikesdepartementet genomfört en resa till Kina och Tibet för att på ort och ställe informera sig om situationen i området. Liknande resor har också genomförts av representanter från bl.a. Australien, Schweiz, Frankrike och Nederländerna.
Den svenska delegationens rapport från oktober 1994 bekräftar bilden av att situationen i Tibet fortfarande är mycket allvarlig. Sedan Dalai Lama och större delen av hans regering tvingades gå i exil 1959 har man utarbetat en demokratisk konstitution. Den tillämpas bland de runt 100 000 flyktingar som lever i Indien. Visionen hos de oppositionella i landsflykt är att denna konstitution skall bli gällande i ett framtida fritt Tibet.
Enligt de kinesiska myndigheternas justitiebyrå i Tibet skulle Dalai Lamas förslag om utökad autonomi för Tibet endast vinna stöd hos 5 % av den tibetanska befolkningen om de fick chans att rösta om frågan. De officiella företrädarna hävdade vidare inför den svenska delegationen att 95 % av tibetanerna skulle stödja centralregeringen och socialismen.
Yttrandefriheten i det tibetanska samhället är så gott som obefintlig. Medborgarna har rätt att demonstrera, dock inte för att skapa opinion mot det socialistiska systemet, förespråka separatism, eller skada landets suveränitet.
Det är känt sedan länge att myndigheterna försöker att minska antalet ''kontrarevolutionära'' fångar bl.a. genom att döma politiska dissidenter för våldsbrott eller påstådda sådana. I MR-organisationernas rapporter förekommer ett stort antal fall av fredliga demonstranter som dömts för grova våldsbrott, genom bekännelser framtvingade under tortyr.
Det är därför mycket angeläget att omvärlden fortsätter att följa utvecklingen i Tibet, genom besök och kontakter med oppositionella. I kontakter med den kinesiska regimen bör Tibet-frågan regelmässigt föras upp på dagordningen. I andra internationella sammanhang bör Tibet betrakas som en självständig stad och representanter bör inbjudas till internationella evenemang.
Det är anmärkningsvärt att inte Sverige på ett mer kraftfullt sätt ifrågasatt Kinas suveränitet över Tibet. Den amerikanska kongressen deklarerade i oktober 1991 Tibet som ockuperat land. Europaparlamentet antog 1993 en resolution om att det i alla samarbetskontrakt med Kina, först och främst de offentliga, skall införas en klausul om respekt för mänskliga rättigheter. Sveriges riksdag bör göra ett liknande uttalande.
Det är angeläget att Sverige aktivt stödjer andra internationella initiativ som i syfte att stödja Tibets folk. Redan i maj 1995 kommer ''World Parliamentarian Convention on Tibet'' att äga rum i Litauen. Det är angeläget att denna konferens ges uppmärksamhet i Sverige och i andra länder. I september 1995 arrangeras FN:s kvinnokonferens i Peking. I samband med denna konferens kommer kvinnors situation och kvinnors rättigheter att vara tema. Sverige bör verka för att Tibet representeras på denna konferens.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brotten mot de mänskliga fri- och rättigheterna i Tibet bör fördömas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till insatser för de mänskliga fri- och rättigheterna i Tibet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det i alla offentliga samarbetskontrakt med Kina bör införas en klausul om respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Tibet i internationella sammanhang bör betraktas som en självständig stat och ges möjlighet till egen representation,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till internationella initiativ för Tibets folk,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge ''World Parliamentarian Convention on Tibet'' uppmärksamhet i Sverige och utomlands,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Tibets kvinnor ges egen representation i FN:s kvinnokonferens i Peking 1995.
Stockholm den 25 januari 1995 Eva Eriksson (fp) Eva Flyborg (fp)