Stora och snabba förändringar sker nu i Kuba med
privatiseringar, utländska investeringar och fri marknad.
Men politiskt verkar läget fastlåst. Någon fri press tillåts inte.
Något flerpartisystem är det inte tal om.
Denna hårda hållning är oroande med tanke på de
ekonomiska och sociala klyftor som uppstått till följd av den
ekonomiska krisen och nu snabbt vidgas med
marknadskrafternas intåg. Mycket av det som var den
kubanska revolutionens hjärta och det kubanska folkets
stolthet riskerar att raseras: den goda sjukvården och låga
barnadödligheten, den allmänna skolan och höga
kunskapsnivån.
När social rättvisa förbyts i sin motsats, hotas
samhällsfreden. Oroligheterna och massflykten i somras var
en förvarning om den desperation som kan uppstå, när
människor pressas av svåra umbäranden och inte har
möjlighet att påverka sin situation genom politiken. En
bidragande orsak var att USA hade stoppat
penningsändningarna från exilkubaner hem till familjerna.
Det är vad USA:s embargopolitik syftar till, att framkalla
ett regimskifte genom att pressa folket med umbäranden. Att
USA:s embargo mot Kuba, som genom Torricellilagen
utvidgades att gälla amerikanska företag även utanför USA,
strider mot folkrätten är det få som i dag bestrider. I höstas
uppmanade FN:s generalförsamling -- med 101 röster mot
2 -- för tredje året i rad USA att häva embargot. Även EU-
parlamentet har gjort det. USA blir alltmer isolerat. T.o.m.
en del exilkubaner har uppmanat president Clinton att ändra
sin politik.
Embargots verkningar
Det amerikanska embargot har avstängt Kuba från införsel
av livsviktiga varor. Livsmedelsförsörjningen har försämrats
och näringsintaget minskat med en tredjedel. Kostnaderna
för importen fördyras. För läkemedel tvingas Kuba betala
40-procentiga överpriser. De ekonomiska förlusterna
beräknas till över 40 miljarder dollar.
Kubanska ansträngningar att finna nya handelspartner
motarbetas av USA. Nio av tio utländska företag, som
intresserar sig för handel och investeringar i Kuba, övertalas
av USA att avstå.
På sistone har flera länder börjat bryta embargot. Genom
de ekonomiska reformerna har Kuba blivit intressant för
investeringar. Storbritannien har tecknat ett
investeringsavtal. Frankrike, Spanien m.fl. länder visar
växande intresse. Sådant finns även i svenska
företagskretsar. Kanada, EU och flera EU-länder har
återupptagit sitt humanitära bistånd.
Trots hårda påtryckningar från USA har många länder i
Latinamerika ökat sitt ekonomiska utbyte med Kuba. Som
ett resultat av detta och de kubanska ekonomiska reformerna
finns också tecken på att den ekonomiska nedgången har
stannat upp.
Men USA har -- trots förhoppningarna i höstas om en
upptining i relationerna med Kuba -- inte vikit från
embargopolitiken. Det kan bli svårare att uppluckra den nu
efter det amerikanska valet, som gav den republikanska
högern stor majoritet i kongressen.
Samtidigt har president Clinton hamnat i ett dilemma. Han
måste snabbt finna en lösning för de tiotusentals kubanska
flyktingar som inte släpptes in i USA utan placerades på
amerikanska baser i Panama och på den amerikanska
Kubabasen Guantanamo.
Mänskliga rättigheter
Det råder nu tämligen stor samstämmighet att USA-
embargot inte främjar en demokratisk utveckling i Kuba,
snarare tvärtom. Enligt en FN-rapport av den svenske
diplomaten Carl-Johan Groth från i februari förra året skulle
ett hävande av embargot snarare förbättra förhållandena.
Men några tecken på att den kubanska ledningen givit upp
sitt motstånd mot andra mänskliga rättigheter än de
ekonomisk-sociala har inte visat sig. I september avslöjades
visserligen att den kubanske utrikesministern hade hållit
överläggningar med tre exilkubanska oppositionsgrupper. I
november kunde FN:s MR-kommissarie besöka landet och
inleda en dialog.
Kuba erbjöds tekniskt bistånd för ett utbildningsprogram
om MR. Kubas äldste dissident Elizardo Sanchez Santa Cruz
har uttalat förhoppningen att Kuba skall kunna genomföra en
fredlig övergång till demokrati, som Spanien gjorde.
Men samtidigt kom rapporter om nya arresteringar. Enligt
Amnesty International arresterades hundratals under
augusti-september enligt den s.k. farlighetslagen, som ger
polisen rätt att gripa den vars uppträdande tyder på
''brottsbenägenhet''. Antalet samvetsfångar beräknades vara
mer än sexhundra i slutet av 1994.
Det finns därför tungt vägande skäl för Sverige att stödja
dem som försöker demokratisera Kuba.
Vad Sverige kan göra
Internationella påtryckningar är ett viktigt medel för att få
USA att ändra sin politik. Sverige som inte kan misstänkas
gå vare sig USA:s eller Castros ärenden, måste uppträda
aktivt för att söka åstadkomma en avspänning. USA måste
förmås att häva embargot mot Kuba, Kuba måste förbättra
efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna.
I regeringens proposition sägs att beredskap bör finnas för
stöd till den demokratiska reformprocessen i Kuba.
Deltagande i internationella kurser ställs i utsikt. I övrigt
talar regeringen om beredskap för katastrofbistånd,
kultursamarbete och fortsatt samarbete genom enskilda
organisationer.
Vänsterpartiet anser att Sverige skall stödja den
demokratiska reformprocessen på Kuba, exempelvis genom
kubaners deltagande i kurser. Det tekniskt-vetenskapliga
samarbetet med Kuba bör återupptas. Det var till stor del
inriktat på medicinsk forskning, vars resultat kom såväl
kubaner, andra latinamerikaner som svenskar till del.
Forskningssamarbete med inriktning på jordbruk och
industri kan bidra till landets utveckling.
Kulturutbyte med Kuba är värdefullt, eftersom det främjar
öppenhet och sålunda kan bidra till en demokratisk
utveckling.
Enskilda organisationer kan komma att spela en större roll
som förmedlare av bistånd till Kuba, eftersom det nu i Kuba
bildats frivilligorganisationer, kooperativ och stiftelser, bl.a.
kristna och miljögrupper. Om ett sådant samarbete kan
utvecklas, skulle det främja pluralism i det kubanska
samhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande för att förmå
USA att häva sitt Kubaembargo,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetet för demokrati och
mänskliga rättigheter på Kuba,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligt utvecklingssamarbete
med Kuba.
Stockholm den 25 januari 1995
Eva Zetterberg (v)
Siv Holma (v)
Jan Jennehag (v)
Kenneth Kvist (v)
Björn Samuelson (v)