Stora och snabba förändringar sker nu i Kuba med privatiseringar, utländska investeringar och fri marknad. Men politiskt verkar läget fastlåst. Någon fri press tillåts inte. Något flerpartisystem är det inte tal om.
Denna hårda hållning är oroande med tanke på de ekonomiska och sociala klyftor som uppstått till följd av den ekonomiska krisen och nu snabbt vidgas med marknadskrafternas intåg. Mycket av det som var den kubanska revolutionens hjärta och det kubanska folkets stolthet riskerar att raseras: den goda sjukvården och låga barnadödligheten, den allmänna skolan och höga kunskapsnivån.
När social rättvisa förbyts i sin motsats, hotas samhällsfreden. Oroligheterna och massflykten i somras var en förvarning om den desperation som kan uppstå, när människor pressas av svåra umbäranden och inte har möjlighet att påverka sin situation genom politiken. En bidragande orsak var att USA hade stoppat penningsändningarna från exilkubaner hem till familjerna.
Det är vad USA:s embargopolitik syftar till, att framkalla ett regimskifte genom att pressa folket med umbäranden. Att USA:s embargo mot Kuba, som genom Torricellilagen utvidgades att gälla amerikanska företag även utanför USA, strider mot folkrätten är det få som i dag bestrider. I höstas uppmanade FN:s generalförsamling -- med 101 röster mot 2 -- för tredje året i rad USA att häva embargot. Även EU- parlamentet har gjort det. USA blir alltmer isolerat. T.o.m. en del exilkubaner har uppmanat president Clinton att ändra sin politik.
Embargots verkningar
Det amerikanska embargot har avstängt Kuba från införsel av livsviktiga varor. Livsmedelsförsörjningen har försämrats och näringsintaget minskat med en tredjedel. Kostnaderna för importen fördyras. För läkemedel tvingas Kuba betala 40-procentiga överpriser. De ekonomiska förlusterna beräknas till över 40 miljarder dollar.
Kubanska ansträngningar att finna nya handelspartner motarbetas av USA. Nio av tio utländska företag, som intresserar sig för handel och investeringar i Kuba, övertalas av USA att avstå.
På sistone har flera länder börjat bryta embargot. Genom de ekonomiska reformerna har Kuba blivit intressant för investeringar. Storbritannien har tecknat ett investeringsavtal. Frankrike, Spanien m.fl. länder visar växande intresse. Sådant finns även i svenska företagskretsar. Kanada, EU och flera EU-länder har återupptagit sitt humanitära bistånd.
Trots hårda påtryckningar från USA har många länder i Latinamerika ökat sitt ekonomiska utbyte med Kuba. Som ett resultat av detta och de kubanska ekonomiska reformerna finns också tecken på att den ekonomiska nedgången har stannat upp.
Men USA har -- trots förhoppningarna i höstas om en upptining i relationerna med Kuba -- inte vikit från embargopolitiken. Det kan bli svårare att uppluckra den nu efter det amerikanska valet, som gav den republikanska högern stor majoritet i kongressen.
Samtidigt har president Clinton hamnat i ett dilemma. Han måste snabbt finna en lösning för de tiotusentals kubanska flyktingar som inte släpptes in i USA utan placerades på amerikanska baser i Panama och på den amerikanska Kubabasen Guantanamo.
Mänskliga rättigheter
Det råder nu tämligen stor samstämmighet att USA- embargot inte främjar en demokratisk utveckling i Kuba, snarare tvärtom. Enligt en FN-rapport av den svenske diplomaten Carl-Johan Groth från i februari förra året skulle ett hävande av embargot snarare förbättra förhållandena.
Men några tecken på att den kubanska ledningen givit upp sitt motstånd mot andra mänskliga rättigheter än de ekonomisk-sociala har inte visat sig. I september avslöjades visserligen att den kubanske utrikesministern hade hållit överläggningar med tre exilkubanska oppositionsgrupper. I november kunde FN:s MR-kommissarie besöka landet och inleda en dialog.
Kuba erbjöds tekniskt bistånd för ett utbildningsprogram om MR. Kubas äldste dissident Elizardo Sanchez Santa Cruz har uttalat förhoppningen att Kuba skall kunna genomföra en fredlig övergång till demokrati, som Spanien gjorde.
Men samtidigt kom rapporter om nya arresteringar. Enligt Amnesty International arresterades hundratals under augusti-september enligt den s.k. farlighetslagen, som ger polisen rätt att gripa den vars uppträdande tyder på ''brottsbenägenhet''. Antalet samvetsfångar beräknades vara mer än sexhundra i slutet av 1994.
Det finns därför tungt vägande skäl för Sverige att stödja dem som försöker demokratisera Kuba.
Vad Sverige kan göra
Internationella påtryckningar är ett viktigt medel för att få USA att ändra sin politik. Sverige som inte kan misstänkas gå vare sig USA:s eller Castros ärenden, måste uppträda aktivt för att söka åstadkomma en avspänning. USA måste förmås att häva embargot mot Kuba, Kuba måste förbättra efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna.
I regeringens proposition sägs att beredskap bör finnas för stöd till den demokratiska reformprocessen i Kuba. Deltagande i internationella kurser ställs i utsikt. I övrigt talar regeringen om beredskap för katastrofbistånd, kultursamarbete och fortsatt samarbete genom enskilda organisationer.
Vänsterpartiet anser att Sverige skall stödja den demokratiska reformprocessen på Kuba, exempelvis genom kubaners deltagande i kurser. Det tekniskt-vetenskapliga samarbetet med Kuba bör återupptas. Det var till stor del inriktat på medicinsk forskning, vars resultat kom såväl kubaner, andra latinamerikaner som svenskar till del. Forskningssamarbete med inriktning på jordbruk och industri kan bidra till landets utveckling.
Kulturutbyte med Kuba är värdefullt, eftersom det främjar öppenhet och sålunda kan bidra till en demokratisk utveckling.
Enskilda organisationer kan komma att spela en större roll som förmedlare av bistånd till Kuba, eftersom det nu i Kuba bildats frivilligorganisationer, kooperativ och stiftelser, bl.a. kristna och miljögrupper. Om ett sådant samarbete kan utvecklas, skulle det främja pluralism i det kubanska samhället.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att förmå USA att häva sitt Kubaembargo,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligt utvecklingssamarbete med Kuba.
Stockholm den 25 januari 1995 Eva Zetterberg (v) Siv Holma (v) Jan Jennehag (v) Kenneth Kvist (v) Björn Samuelson (v)