De senare årens utveckling på Balkan har lett till mer
dramatiska förändringar än på något annat håll i Europa.
Förhållandena i det sönderfallna f.d. Jugoslavien är
utomordentligt allvarliga. Kriget som rasat i Kroatien och
som fortfarande pågår i Bosnien-Hercegovina är en tragedi
som angår hela världen.
De extrema nationalistiska ledarnas politiska strävanden
har urartat i folkmord och förföljelse av obeskrivlig
omfattning. Slobodan Milosevic och den serbiska regimen
har inte bara ett huvudansvar för att ha initierat och
uppmuntrat kriget i Bosnien-Hercegovina utan utövar också
ett omfattande förtryck mot befolkningen i olika delar av
rest-Jugoslavien. Inte heller den kroatiska regimen i Zagreb
går fri från ansvar när det gäller de senare årens konflikter.
Greklands nationalistiskt sinnade utpressning mot
republiken Makedonien fortsätter. I Albanien, Europas
fattigaste land, har den demokratiska utvecklingen utsatts för
flera bakslag och den ekonomiska utvecklingen som många
hoppats på har dessvärre uteblivit. Även här utövar den
socialistiska regeringen Papandreou utpressningsverksamhet
mot en liten grannstat.
Den albanska minoritetsfrågan är brännande inte bara i
Kosova utan också i Makedonien, där den riskerar att skärpas
bl.a. som följd av det yttre trycket och de därav följande
försämringarna av de ekonomiska och sociala förhållandena.
Även här balanserar den albanska regeringen på en knivsegg
för att undvika att spänningarna skärps.
Utvecklingen på Balkan är ingen isolerad företeelse som
inte angår övriga Europa. I första hand känner vi solidaritet
med alla människor som blir offer för brott mot mänskliga
fri- och rättigheter och våldsamma krigshandlingar. Med det
ligger också i vårt gemensamma intresse att medverka till
en positiv framtid på andra håll i världen. Vi brukar tala om
internationell solidaritet och en aktiv utrikespolitik med
europeisk identitet. För folkpartiet liberalerna är det naturligt
att denna politik också omfattar länderna på Balkan.
FN-sanktionerna
I syfte att tvinga den serbiska regimen att upphöra med
stödet till kriget i Bosnien-Hercegovina beslutade Förenta
Nationernas säkerhetsråd 30 maj 1992 (res. 757) att införa
ekonomiska sanktioner mot rest-Jugoslavien. Hösten 1994
lättade FNs säkerhetsråd, på förslag av den s k
kontaktgruppen, på delar av sanktionerna. Det skedde efter
den serbiska ledningens uppmaning till sina bosnien-
serbiska bundsförvanter att skriva under den fredsplan som
övriga parter accepterat eller tvingats acceptera.
Det är mycket tveksamt om det var sanktionerna som fick
Slobodan Milosevic att ta avstånd från sina bröder i det
bosnienserbiska fästet i Pale. Möjligheterna att övervaka
sanktionernas efterlevnad har varit starkt begränsade och
flera utomstående, bl.a. det med Serbien befryndade
Grekland, har sett till att luckorna i sanktionssystemet varit
stora. Under alla förhållanden var det i kombination med att
de serbiska krigsmålen i Bosnien-Hercegovina i allt
väsentligt uppnåtts.
Inledningsvis kan sanktionerna rent av ha bidragit till att
sluta leden i Serbien runt Milosevic och hans socialistparti
och försvårat arbetet från de oppositionella. Överhuvud taget
har världssamfundets agerande framför allt isolerat och
demoraliserat den demokratiska fredsopinionen i rest-
Jugoslavien. Sanktionerna har i hög grad bidragit till att
kriminalisera ekonomin och givit spelrum för en omfattande
maffiaverksamhet. I Serbien som helhet bedöms vart sjunde
barn vara undernärt.
Trots detta finns det anledning att vara kritisk mot de
sanktionslättnader, som genomfördes hösten 1994. De
riskerar att ge helt felaktiga signaler till den sittande regimen
att den skulle ha stöd utomlands eller att världsopinionen
börjar vänja sig vid folkmordets resultat.
Sanktionerna infördes för att den serbiska regimen var
engagerad i en etnisk rensning och styckning av Bosnien-
Hercegovina. De upphävs när det serbiska brottet har
slutförts med avsett resultat. Därför bör Sverige tydligt
markera sitt avståndstagande till regimen, eftersom den inte
bara bär ansvar för brott mot de mänskliga fri- och
rättigheterna utan motverkar demokratisk utveckling i
området.
Mänskliga fri- och rättigheter i det s.k. rest-Jugoslavien
Situationen för mänskliga fri- och rättigheterna i det s.k.
rest-Jugoslavien är mycket allvarlig. I Sandjak rapporteras
om regelrätt förtryck mot den muslimska befolkningen.
Politiker tillhörande det muslimska partiet har utsatts för
skenrättegångar och frihetsberövande under tortyr. Även den
ungerska befolkningen i Vojvodina har utsatts för
repressalier p.g.a. sin nationella tillhörighet.
Den serbiska regimen bär, framför allt sedan 1989, ansvar
för ett regelrätt förtryck av den albanska
majoritetsbefolkningen i Kosova. Enligt bedömningar av
många Balkankännare finner förhållandena närmast sin
motsvarighet i det tidigare sydafrikanska apartheidsystemet.
Kosova var sedan konstitutionen 1974 en autonom provins
i det forna Jugoslavien, men är sedan 1989 genom den
serbiska regimens ensidiga beslut åter införlivat med
Serbien. Kosova ingår idag således i Serbien-Montenegro,
det s.k. rest-Jugoslavien.
På medeltiden utgjorde Kosova kärnland i det ortodoxa
Serbien. De flesta serber lämnade Kosova under den
ottomanska invasionen och bosatte sig i det nuvarande
Serbien, som varit deras hemland de senaste 500 åren.
Beslutet att upphäva Kosovas autonomi och införliva det
med Serbien var en uttalad huvudpunkt i Milosevics serbisk-
nationalistiska politik. Det kom att utgöra snöbollen som
utlöste lavinen i hela det forna Jugoslavien.
De 90 procent albanerna och 10 procent serberna lever nu
helt åtskilda. Våld, tortyr och trakasserier mot enskilda
förekommer kontinuerligt. Oppositionella och journalister
har dödats och fängslats. Utestängda från medborgerlig
medverkan har albanerna upprättat en parallell struktur med
eget parlament och institutioner, vilka givetvis inte tolereras
av de serbiska myndigheterna. Den albanska befolkningen
leds av Ibrahim Rugova, som valts till president i egna, av
rest-Jugoslavien ej erkända, val.
Eftersom Kosova är en del av rest-Jugoslavien omfattas
provinsen också av FN:s ekonomiska sanktioner och den
politiska isolering omvärlden bedriver. Detta har påverkat
området i ytterligare negativ riktning. Den 19 december 1993
genomfördes parlamentsval i Serbien. Den demokratiska
oppositionen gjorde ett förhållandevis bra val. Särskilt mot
bakgrund av de massivt regeringstrogna medierna och att
runt hundratusen regeringskritiska serber emigrerat.
Valen bojkottades, liksom president- och parlamentsvalen
i december 1992, av albanerna i Kosova, vilket naturligtvis
inte missgynnade Milosevic och de serbiska nationalisterna.
Albanerna hävdar att förutsättningarna för att bedriva en
demokratisk valrörelse saknas och att deltagande i valen
skulle legitimera Kosova som en del av Serbien.
Läget i Kosova har således under lång tid varit mycket
spänt, inte minst genom den omfattande närvaron av serbisk
milis och trupp. I syfte att verka för en avspänning sände
ESK på ett tidigt stadium personal till området, vilket starkt
kritiserades från serbisk sida.
Sommaren 1993 slängde myndigheterna ut ESK:s
observatörer ur Kosova. Även Amnesty International har
förvägrats möjligheter att följa utvecklingen inne i Kosova.
Sedan dess bevakas Kosova endast genom att diplomater
stationerade i Belgrad från olika ESK-länder gör
regelbundna resor till området.
Först och främst måste brotten mot de mänskliga fri- och
rättigheterna kraftigt fördömas. Sverige bör, framförallt
inom ramen för ESK-arbetet, verka för ett ökat
internationellt engagemang för situationen i rest-
Jugoslavien. Lättnader i FN-sanktionerna får inte ge
Milosevic än friare händer inom rest-Jugoslavien.
För att få en klar bild av situationen i Kosova bör
regeringen omgående återkomma till riksdagen med en
analys över situationen i Kosova, Sandjak och Vojvodina.
Sverige bör också skicka en parlamentarikerdelegation till
dessa områden med uppgift att inhämta information om
situationen, samt inleda samtal med representanter från den
demokratiska oppositionen.
Flyktingsituationen
Nära 300 000
människor har under de senaste åren flytt från Kosova.
I en intervju i Dagens Nyheter den 5 november 1993 säger
Ibrahim Rugova att det handlar om en långsam etnisk
rensning. I oktober 1992 införde Sverige visumtvång mot
rest-Jugoslavien och därmed också mot Kosova. Sedan dess
kommer inga asylsökande från området till Sverige.
Efter prövning av de enskilda fallen fick endast ungefär
3000 kosovoalbaner uppehållstillstånd. Nära 30 000
avvisades. Ett antal av de som av svenska myndigheter
har fått avslag på sina asylansökningar begav sig till andra
nordiska länder främst Norge.
Många rapporter tyder på att avvisade asylsökande vid
hemkomsten utsatts för övergrepp och misshandel från
serbiska myndigheter. Även om rapporterna inte
nödvändigtvis tyder på att det rör sig om annat än
slumpmässiga övergrepp, är rapporterna ytterst allvarliga.
De ''studiebesök'' som gjorts i Belgrad av svenska
utlänningsmyndigheter har inte direkt övertygat om
fullödigheten i beslutsunderlaget för
avvisningsverksamheten.
Ett av de skäl som åberopats till asylansökningar har varit
rädslan för att inkallas till den tidigare jugoslaviska, numera
serbiska armén och därmed deltagande i angreppskriget mot
Bosnien-Hercegovina. Invandrarverket har dock inte ansett
detta utgöra grund för asyl, då de bedömt att riskerna varit
överdrivna. Här finns uppenbarligen en omfattande gråzon.
Av den stora gruppen asylsökande kosovoalbaner i Sverige
har många fått vänta mycket länge. Under perioden oktober
1991--juli 1992 fattades inga beslut, eftersom FN:s
flyktingkommissarie vädjade om tillfälligt skydd. Efter en ny
rapport från flyktingkommissarien i juni 1992 återupptogs
prövningen.
I april 1994 bestämde regeringen att låta alla barnfamiljer
som sökt asyl i Sverige före den 1 januari 1993 få stanna av
humanitära skäl. Det gäller familjer med barn som inte fyllt
18 år den 1 januari 1993. Ungefär 20 000
personer fick därmed stanna. De flesta av dem kom
från Kosova.
Fortfarande vistas öppet eller dolt flera tusen vuxna
Kosovoalbaner, som inte omfattades av
barnfamiljförordningen, runt om i Sverige. Det har i många
fall varit här i 3--4 år samtidigt som förtrycket och
förhållandena i Kosova överhuvud taget inte förbättrats.
Svårigheterna att återvända till Kosova är mycket betydande.
Det blir allteftersom tiden går alltmer orimligt att
upprätthålla fiktionen att dessa skall återsändas till Kosova.
Sverige bör i största samarbete med UNHCR medverka till
att flyktingar från området får det skydd de är i behov av,
samt att återvändande flyktingar garanteras säkerhet.
Makedonien
Av de nya republiker som bildades efter det forna
Jugoslaviens sönderfall förnekades endast en, republiken
Makedonien, i det längsta internationellt erkännande.
Anledningen till denna särbehandling var främst att
Grekland inom EU motsatt sig ett europeiskt erkännande
p g a motsättningar av historisk och symbolisk karaktär.
Senare har staten antagits som medlem av FN under det
temporära namnet FYROM, Former Yugoslavian Republic
of Macedonia.
Genom sitt geografiska läge har republiken kommit att
drabbas av FN-sanktionerna mot Serbien-Montenegro. De
redan fattiga landet har fått extremt minskade
handelsmöjligheter. Den ekonomiska och sociala situationen
är mycket svag, samtidigt som landet har fått ta ansvar för
ett stort antal flyktingar. Enligt FN-stadgans artikel 50 kan
kompensation utgå i sådana fall där ett tredje land drabbas
av sanktioner mot ett annat. Redan i juni 1993 uttalade FN:s
säkerhetsråd att kompensation borde utgå till Makedonien. I
december 1993 antog FN:s generalförsamling med
enhällighet en resolution som uppmanar till stöd för de
länder som drabbats av sanktionerna riktade mot rest-
Jugoslavien. Några resultat har inte uppnåtts.
Sverige har på flera sätt medverkat i stödet till
Makedonien. Svensk FN-trupp ingår i den nordiska
bataljonen som övervakar gränsen mot Serbien-Montenegro.
Sverige medverkade till att en ESK-mission inrättades i
Skopje. En Stockholmsbaserad svensk ambassadör finns
sedan ett år. I Skopje finns sedan drygt ett år ett
generalkonsulat.
Det är ytterst angeläget att stödet till republiken
Makedonien fortsätter. Sverige bör nu som fullvärdig
medlem av EU inom EU-samarbetet uttrycka en skarp kritik
mot den grekiska hållningen mot Makedonien. Det ger en
utmärkt bas för att bistå Makedonien i att konstruktivt
förebygga interna minoritetskonflikter, som kan utgöra
grogrund för underminerande verksamhet. En positiv
utveckling i landet är betydelsefull för hela regionen.
Albanien
Albanien har tills för några år sedan varit det i särklass
mest isolerade och inåtvända landet i Europa. Den
demokratiseringsvåg som följde det kommunistiska
sammanbrottet i övriga öst- och centraleuropeisk länder
nådde till sist också Albanien. Den mytomspunna diktatorn
Enver Hoxas arvtagare avsattes. Situationen för ekonomin
var i det närmaste katastrofal och Albanien är fortfarande
Europas i särklass fattigaste land.
På grund av det strategiska läget vid Adriatiska havet har
albanskt land invaderats av olika folkgrupper genom
århundrandena. Albanien fick självständighet efter
balkankriget 1912. De gränser som fastlades av stormakterna
lämnade 500 000
albaner utanför landet. Mäktiga grannar krävde alla
sina delar av området. Gränsdiskussionerna fortsatte och
efter första världskriget gjordes smärre förändringar.
I södra Albanien finns en grekisk minoritet och i Grekland
finns runt 250 000
albaner, som immigrerat efter 1990. Detta har lett till
en spänd relation mellan Albanien och Grekland. Relationen
mellan Aten och Tirana påverkas också av de två ländernas
förhållanden till Serbien och Turkiet. Albanien har fäst sitt
hopp om stöd till Turkiet. Detta ger en inblick i hur
komplicerad situationen är i området och hur angeläget det
är att Albanien och övriga länder kan bistås i att utvecklas i
demokratisk riktning.
Rapporter om brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna
i Albanien kommer ofta. Alldeles nyligen rapporterades om
en våg av avskedanden av höga jurister, vilket är en
varningssignal om rättsväsendets svaga roll. En rad starka
skäl talar för att Sverige de närmsta åren skall stödja
förutsättningarna för en demokratisk och ekonomisk
utveckling i Albanien.
Slovenien
En farlig påminnelse om följderna av EUs flathet inför den
grekiska utpressningen främst gentemot republiken
Makedonien är den italienska regeringens agerande
gentemot Slovenien. Fyra gånger har den italienska
regeringen i EUs ministerråd lagt in veto mot att överhuvud
taget fatta beslut om mandat för förhandling om associering,
som man ju har inlett med ett antal öst- och centraleuropeiska
stater. Symptomatiskt nog har man fått stöd av Grekland.
Bakom den italienska hållningen har främst legat
revanschistiska krafter bland de italienska nyfascisterna, som
ju ingick i regeringen Berlusconi. När exemplen hopar sig på
att nationalistiska krafter får härja fritt i mellanstatligt
samarbete i det nya Europa tar andra snabbt efter.
Slovenien torde i många avseenden höra till de
centraleuropeiska stater som ligger närmast till att uppfylla
de villkor som ställs på nya medlemmar i EU. Genom att ha
varit en del i det forna Jugoslavien finns en förenklad,
obefogad och illavarslande tendens att skjuta landet åt sidan
med hänvisning till att förhållandena på Balkan måste ordnas
först. I Sloveniens fall är det helt irrelevant. Den italienska
hållningen kan emellertid riskera att försätta Slovenien i
strykklass bland de nya demokratierna i Centraleuropa.
Sverige bör som medlem i EU kraftfullt ta avstånd från den
italienska blockaden mot Slovenien. Sverige bör vidare
underlätta för Slovenien att få föra
medlemskapsförhandlingar med EU tillsammans med de i
alla avseenden likartade Visegrad-staterna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen omedelbart gör en
heltäckande analys av läget i Kosova, Sandjak och
Vojvodina, i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige ånyo bör skicka en
parlamentarikerdelegation till Kosova, Sandjak och
Vojvodina,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att ESK
på nytt skickar observatörer till Kosova,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om situationen för de asylsökande
från Kosova,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt stöd till republiken
Makedonien,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom ramen för EU-
samarbetet kritiserar Greklands hållning mot Makedonien,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att
Makedonien får kompensation enligt FN-stadgans artikel 50,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stöd till Albanien,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande inom EU i fråga
om Slovenien.