Idag finns uppskattningsvis cirka 250 miljoner människor
i världen som räknar sig som urbefolkningar. Med begreppet
''urbefolkning'' avses de folk som har sitt historiska
ursprung i en civilisation som fanns etablerad innan den
invaderades och koloniserades och som inte anser sig utgöra
del av den dominanta befolkningen inom ett visst
territorium. För att begreppet ''historiskt ursprung'' ska
gälla, krävs enligt FN att vissa villkor uppfylls. De viktigaste
av dessa är ockupation av traditionellt landområde,
urskiljbara egna traditioner, egen kultur och religion samt
eget språk.
Urbefolkningarnas rättigheter är skyddade i internationell
lag precis som alla andra människors, men därutöver finns
även speciell lagstiftning, ägnad att reglera
urbefolkningarnas speciella behov, som deras rätt till
självbestämmande och att fritt eftersträva ekonomisk, social
och kulturell utveckling samt politisk status. Det är ingen
hemlighet att det praktiskt överallt i världen har förekommit
och förekommer de mest flagranta brott mot
urbefolkningarnas rättigheter. Ändå har urfolken haft svårt
att få uppmärksamhet för sin situation och den dominanta
befolkningen i deras respektive länder vet ofta förvånansvärt
lite om dem, trots att de bor mitt ibland dem.
Därför var förväntningarna stora inför FNs
urbefolkningsår 1993, det år som världens ögon skulle riktas
mot dem. Det skulle också bli något slags upprättelse efter
alla påkostade hyllningar året innan till Columbus, som för
urbefolkningarna mest symboliserar 500 år av lidande, död
och förtryck.
Syftet med urbefolkningsåret skulle vara att stärka
internationellt samarbete för att söka lösa de problem som
urbefolkningar ställs inför på områden som mänskliga
rättigheter, miljö, utveckling och hälsa. Resultatet blev
patetiskt. När året inleddes hade man i FN bara lyckats samla
in futtiga USD 70 000 av medlemsstaterna -- ett bottenrekord
i sammanhanget. Som en jämförelse kan nämnas att det
internationella forskningsprojektet Human Genome
Diversity Project samma år tilldelades över 30 miljoner
dollar. Syftet med det projektet är att samla in prover på blod,
hår och vävnad från 722 olika folkgrupper som är så små
att dom utgör ''historiskt intressanta isolat'' och ''mänskliga
samhällen som hotas av utplåning''.
Vid urbefolkningsårets slut hade inte mycket av värde
hänt. När ett antal massakrar inträffade på indianer i
Brasilien och Peru under sommaren agerade vare sig FN
eller något annat officiellt internationellt organ. Inga
högljudda protester hördes från någon regering. Inget hade
hänt med det ''internationella samarbetet'' utan det vara
snarare ''business as usual''.
Tyvärr finns inte heller något positivt att säga om Sveriges
agerande under 1993. Den svenska regeringen utmärkte sig
redan från början genom att utse en urbefolkningskommitté
som inte innehöll några samer som ordinarie ledamöter. Två
samer fick observatörsstatus men när det visade sig att
kommittén inte tänkte tolerera något samiskt inflytande ens
informellt så lämnade samerna kommittén i protest redan i
januari. En konkret uppgift för kommittén var att informera
svenskarna om urbefolkningar i allmänhet och samer i
synnerhet, men det informationsmaterial som publicerades
var rent otroligt magert -- häftet Urbefolkningarna, nr 1993:3
ur serien UD informerar, måste med sina 8 tryckta sidor vara
det tunnaste och futtigaste departementet någonsin
producerat. Överhuvudtaget så visade kommittén en
enastående brist på intresse och engagemang för sin uppgift.
Regeringen nöjde sig inte med likgiltighet under
urbefolkningsåret utan passade också på att ge samerna ett
slag i ansiktet genom att ta ifrån dem deras urgamla
exklusiva rätt till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen och
på renbetesfjällen. Detta skapade enorm besvikelse och en
känsla av uppgivenhet bland samerna.
Internationellt har Sveriges regering legat mycket lågt i
urbefolkningsfrågorna och Sverige åtnjuter inte längre det
goda rykte man hade tidigare som landet som ställde upp för
de förtryckta folken. Denna roll har nu Norge och i viss mån
Danmark tagit över.
Det pinsamma misslyckandet 1993 bidrog till att FNs
generalförsamling, efter ett förslag från FNs konferens om
mänskliga rättigheter i Wien 1993, bestämde sig för att
utlysa ett ''årtionde för ursprungsfolk'' som ska pågå 1994--
2003 som en uppföljning av urbefolkningsåret.
FN
Inom FNs Kommission för mänskliga rättigheter pågår
sedan 1985 arbete med en deklaration för urbefolkningarnas
rättigheter. Från att ha framarbetats på lägre nivå i
arbetsgruppen för urbefolkningar i underkommission, har
deklarationen nu nått så långt som till själva kommissionen.
I den kommande MR-sessionen som inleds i månadsskiftet
januari-februari i Genève, kommer formerna för det fortsatta
arbetet med deklarationen att diskuteras. Ett problem som nu
dyker upp för urbefolkningarna är att deras representanter får
svårare att delta i och påverka deklarationens utformning, ju
högre upp i FNs hierarkier arbetet hamnar. Urbefolkningarna
är organiserade i så kallade NGOs (Non-governmental
organizations) och enbart länder får delta på dessa högre
nivåer. Sverige kan här göra en viktig insats genom att vara
med och stödja urbefolkningarnas krav på att deras
representanter ska få fortsätta att vara med i processen.
Länder som Norge och Danmark har ställt sig på
urbefolkningarnas sida, medan Sverige hittills intagit en
passiv roll. Det är nu hög tid att Sverige tar sitt ansvar och
ger urbefolkningarna det stöd de så väl behöver. Det är också
viktigt att arbetet går snabbt och smidigt så att deklarationen
hinner erkännas av generalförsamlingen innan
urbefolkningsårtiondet är över.
I övrigt kvarstår miljöpartiets krav på att Sverige ska
ratificiera ILO-konvention nr 169, den s k
urbefolkningskonventionen. De skäl som den förra
regeringen uppgav till varför detta inte skulle vara möjligt,
nämligen att konventionen innehåller en klausul om att
urbefolkningarna skall ha äganderätt till sina markområden
vilket inte skulle gå förena med svenska förhållanden där
samerna enbart har bruksrätt på renbeteslanden, är helt
enkelt inte övertygande. Norge, som skrivit under och
ratificierat konventionen trots likartade förhållanden, har
visat att det med litet vilja går bra att arbeta sig runt detta
problem. Där har konventionen blivit ett viktigt verktyg för
samerna att arbeta med, inte minst i det norska sametinget.
Mexico
För urbefolkningarna världen över har det tyvärr blivit mer
och mer uppenbart att de på de flesta håll betraktas som ett
besvärligt hinder för utvecklingen, och den optimism som
fanns under 70- och 80-talen har falnat på många håll. Det
är ingen lycklig utveckling när människor blir så desperata
att de ser sig tvungna att ta till väpnade uppror för att någon
ska lyssna på dem. Detta är vad som hände i Chiapas i
Mexico den 1 januari ifjol. En indiansk bondeguerilla, som
kallar sig EZLN, zapatisterna, efter den legendariske
indianledaren Emilio Zapata, valde sig en massmedial,
universitetsutbildad, vit talesman kallad subcomandante
Marcos, och belägrade ett antal samhällen i Chiapas i de
södra och mest fattiga och eftertsatta delarna av Mexico.
Dessa indianer hade nått punkten där de inte ansåg sig ha
något att förlora längre och var beredda att offra livet för att
få sin röst hörd. På en vecka visste hela världen var Chiapas
låg och den mexikanska regeringen tvingades inleda
förhandlingar med zapatisterna. Priset var högt i döda och
sårade men indianerna hade uppnått mer på några dagar än
många andra latinamerikanska guerillaarméer på tio år. I
motsats till andra guerillaarméer är EZLN inte ute efter att ta
över makten eller ta över markområden. Man kräver
egentligen bara att Mexico följer sina egna lagar och
respekterar de rättigheter som indianerna faktiskt har. Även
Mexico har skrivit under ILO-konventionen men inte levt
upp till den i praktiken.
Politisk förföljelse
Urbefolkningarnas frihetssträvanden har skördat stora
offer i form av illegala frihetsberövanden, tortyr,
försvinnanden, politiska mord, kidnappningar och andra
övergrepp. I Latinamerika har övergreppen visserligen
avtagit i styrka men egentligen pågått utan uppehåll sedan
Columbus tid. Några av de värsta länderna är Guatemala,
Colombia och Peru. I Guatemala, där en majoritet av
befolkningen är indianer, dödades mellan 1981 och 86 över
30 000 indianer, 35 000 försvann och mer än en miljon
tvingades lämna sina hem. Nobelpristagaren Rigoberta
Mench, som är maya quiché-indianska från Guatemala, har
gjort mycket för att få situationen i Guatemala
uppmärksammad. I Colombia kommer rapporter med jämna
mellanrum om massakrar på indianer, och det var inte många
år sedan två colombianer frikändes för mord på 17 indianska
män, kvinnor och barn, därför att de sade sig inte veta att det
var olagligt att döda indianer. Indianerna i länder med civila
konflikter kommer ofta i kläm mellan guerillan, som vill
rekrytera dem, och regeringsstyrkorna, som misstänker dem
för samröre med guerillan. Indianerna blir också ofta offer i
de ''krig mot droger'' som pågår i dessa länder. Deras
isolerade boplatser gör att även de mest vidriga massakrar
och övergrepp inte rapporteras och det är ytterst sällan som
det blir några efterräkningar för förövarna.
Honduras
Ofta får urbefolkningarnas medlemmar sätta livet till i
landtvister som uppstår när regionala landägare, militär och
regeringsrepresentanter helt enkelt tar över landområden
som tillhör indianerna. I Honduras räknar urbefolkningarnas
organisation FETRIXY med att minst 20 av deras
medlemmar blivit mördade sedan 1989 i sådana landtvister.
Som vanligt när det gäller urbefolkningarna så blir det inga
rättsliga eftergifter för de skyldiga, inte heller görs några
ordentliga undersökningar av myndigheterna för att komma
till klarhet med vad som hänt. Ändå tillhör även Honduras
ett av de länder som i motsats till Sverige ratificerat ILO-
konvention nr 169, vilken just specificerar regler för hur
urbefolkningarnas rättigheter ska skyddas, och den liberala
regering som tillträdde i januari 1994 har upprepade gånger
lovat att beivra brott mot mänskliga rättigheter och vända på
den trend av mord, försvinnanden och tortyr som
kännetecknat tidigare administrationer.
Colombia
Sverige deltar i förtrycket av urbefolkningarna på många
håll i världen genom att delta i och understödja
exploateringen av deras landområden. De två svenskar, som
kidnappades för en månad sedan i Colombia arbetar för
Skanska, som bygger en enorm damm i området.
Kidnapparna är guerillasoldater men har anfört som ett motiv
den förrödande effekt som dammbygget -- Urra 1 -- kommer
att få inte minst för traktens indianer. Stora områden kommer
att dränkas och floden, som fungerat som en livsnerv för
lokalbefolkningen, kommer att genomgå oöverskådliga
förändringar. Skanska har inte lyssnat på indianernas och
miljöorganisationernas idoga protester. Ytterligare en orsak
till missnöje är att inte ens de tillfälliga jobben som
dammbygget fört med sig tillfallit indianerna i någon större
utsträckning. Miljöpartiet kräver att Sveriges regering
informerar sig om dammprojektets följder för
lokalbefolkningen och lyssnar till deras protester.
Chile
Dammprojektet i Colombia är inte det enda i Latinamerika
som Sverige är medansvarig för. I Chile inleds nu ett
utbyggnadsprojekt av Bio Bio-floden utan att man utrett vare
sig miljökonsekvenser eller följder för den peuenche-
indianska lokalbefolkningen. Både svenska staten och
svenska företag medverkar i det katastrofala projektet, som
medför att skogar avverkas, växt- och djurarter utrotas och
en av världens absolut renaste floder förstörs för all framtid.
Över en miljon människor kommer att förlora både sitt land
och sina försörjningsmöjligheter om de planerade dammarna
byggs. Trots detta har det svenska biståndsorganet BITS
beviljat 225 miljoner kronor till utbyggnaden. Miljöpartiet
kräver att ansvariga svenska organ omedelbart drar tillbaka
sitt ekonomiska stöd till detta projekt.
James bay
I Kanada deltar svenska företag i de gigantiska
vattenkraftsprojekten i James Bay i norra Quebec, ett kargt
tundra-område där cree-indianer och inuiter sedan urminnes
tider livnärt sig på jakt och fiske och levt i balans med
naturen. Exempelvis har ABB monterat kablar, master och
isolatorer i ett av delprojekten, La Grande, som kallades
''världens väldigaste vattenkraftsprojekt'' när det stod klart
i slutet av 80-talet. ASEA är med och forslar den
producerade elen söderut till storstäderna i södra Quebec och
norra USA. James Bay-projektet inleddes med sin första fas
1975, sedan cree-indianerna och inuiterna förlorat en
långdragen rättsprocess mot elföretaget Hydro-Quebec och
tvingats skriva på det avtal med myndigheterna som röjde
vägen för projektet.
Fas 2 skulle ha startats år 1992, men har uppskjutits på
grund av indianernas och inuiternas massiva
protestverksamhet. Projektens katastrofala inverkan på
miljön har också blivit mer och mer uppenbar,
klimatförändringar har uppstått, kvicksilverhalten i fisken
har stigit till livsfarliga nivåer med förödande följder för
lokalbefolkningen, områden motsvarande hela Svealands
och Götalands yta har möblerats om, floder har tvingats byta
riktning varpå fisket och djurlivet har störts, stora
konstgjorda sjöar har bildats och lagt produktiva
landområden under vatten. Som en indian uttryckte saken:
''Hydro-Quebec leker Gud häruppe'' och ingen kan
överblicka konsekvenserna. De miljökonsekvensutredningar
som gjorts har hemlighållits. Striden mot Hydro-Quebec för
att rädda vad som finns kvar av James Bay är fullt jämförbar
med kampen mot regnskogsexploateringen i exempelvis
Brasilien och förtjänar samma stöd internationellt.
Polarområdet
Urbefolkningarna i praktiskt taget hela polarområdet
(Alaska, norra Kanada, Grönland, Nordkalotten, Sibirien)
lever huvudsakligen av fiske och pälsdjursjakt, rennäring och
bärplockning -- i stort sett de enda näringar klimatet tillåter.
Men både jakten och fisket har försvårats för dem på grund
av ovetenskapliga och missvisande kampanjer som drivits på
ett urskillningslöst sätt mot säljägare och valfiskare av s k
djurvänner. Genom chockerande bilder på exempelvis
ihjälklubbade sälungar har man i Europa lyckats driva
igenom restriktioner på pälshandel som fått katastrofala
följder för indianer, inuiter, aleuter och mestiser, alltså de
folk för vilka jakten är en livsstil och inte bara ett sätt att tjäna
pengar och som dessutom inte har någon annan möjlighet till
överlevnad om de vill stanna i sitt territorium. Medan kritik
självfallet är befogad när det gäller sälungar som klubbas
ihjäl och rävsaxar av stål, så är det urbefolkningarna som
drabbats hårdats trots att de inte tillämpar dessa metoder och
dessutom inte jagar utrotningshotade djur. Tvärtom har de
arktiska folkens samarbetsorgan, Inuit Circumpolar
Conference (ICC) arbetat fram en speciell strategi för
miljövård, The Inuit Regional Conservation Strategy, och
1989 prisbelöntes ICC av FN med en s k Global 500-
utmärkelse för ''utomordentliga prestationer när det gäller
miljöskydd och miljöförbättringar''. Under senare år har
inuiterna själva startat åtgärder för att skydda val- och
sälbeståndet. I Alaska exempelvis tog inuiterna initiativet att
skydda valarna genom att etablera Alaska-eskimåernas
Valkommission.
Ändå är djurvännernas kampanjer det största hotet mot alla
urbefolkningskulturer i Arktis. Så t ex har försöken att få
förbudet mot sälskinn förlängt på obestämd tid inom EU haft
mycket skadlig effekt, liksom Storbritanniens lagstiftning
om att pälsprodukter från vissa djur (inga av dem
utrotningshotade) från Kanada ska märkas med etiketter som
säger att produkten kommer från ett djur som ''kan ha jagats
med rävsax'', vare sig det djuret jagats på det viset eller ej.
Man ska inte glömma att det var européerna med sitt mode
som tvingade de nordliga urbefolkningarna att gå över till
penningekonomi. Innan dess levde de uteslutande av vad
havet och landet gav. Men nykomlingarna skrek efter pälsar,
mer och mer pälsar, och urfolken tvingades adoptera
''moderna'' metoder för att hänga med i konkurrensen.
Svenskarna var inga undantag i den utvecklingen -- de
svenska skatteindrivarna jagade ständigt samerna för att
driva in sina skatter i form av pälsdjur. Idag är till och med
de mest traditionella pälsjägarfamiljerna beroende av pengar
för att kunna skaffa utrustning, verktyg, bensin och kläder.
Uranet
I debatten om kärnkraftens vara eller icke vara hör man
ofta argumentet att så länge säkerheten är tillfredsställande
är kärnkraften det absolut det renaste elkraftsalternativet ur
miljösynpunkt och i Sverige är säkerheten mycket hög.
Oavsett om detta är sant eller ej finns det en del i hela
kärnbränslehanteringen som aldrig kan betraktas som vare
sig ren, miljövänlig eller säker, och det är den ofrånkomliga
uranbrytningen och anrikningen av uranmalm. Det är ingen
slump att uran inte bryts i Sverige eller på något ställe i
världen där det bor människor med stark politisk makt.
Uranbrytning i större skala sker nästan alltid på
urbefolkningars territorium, och på deras bekostnad --
ekonomiskt, hälso- och miljömässigt. I Saskatchewan i
Kanada lovades den indianska befolkningen höjd
levnadsstandard, bra jobb och idel förbättringar när
gruvbolagen flyttade in. Istället blev de fattigare, sjukare och
drabbades av allehanda sociala problem. Bara de sämsta
temporära jobben gick till indianerna, men deras hemland
har förstörts av dagbrotten: förgiftade vattendrag, död natur
och ofantliga slagghögar som sprider radioaktivt damm för
vinden i åratal efter att gruvorna stängts. Sverige köper en
stor del av sitt uran från Kanada och SKB har skrivit i sin
statligt finansierade reklam att ''där bryts uranet idag i
moderna gruvor med höga miljökrav''.
Rapporter från Leipzig, där uranbrytningen hemlighölls
under 40 år, vittnar om en helt annan verklighet: svåra
miljöproblem, hög strålning, 100 meter höga slaggberg med
radioaktivt material överallt inom ett område på 17 km2,
så höga siffror av cancer, silikos, hög barnadödlighet, falsk
krupp, bronkit, etc, att familjer efter ett tag fick sköta sina
sjuka hemma för att inte alla fall skulle behöva registreras
och bidra till en så uppseendeväckande hög statistik.
Uppgifter om liknande förhållanden läcker nu ut från
gruvområden i Ryssland, varifrån Sverige gärna handlar
eftersom priserna är låga och uranhalten hög. Att påstå att det
skulle gå att bryta uran och samtidigt hålla höga miljökrav är
helt enkelt inte förenligt med verkligheten.
Sverige köper också uran från Australien där aboriginerna
drabbats på ett likartat sätt -- ovetande om varandra har
indianer och aboriginer i sina respektive kulturer beskrivit
uranet på exakt samma sätt -- som en livfarlig kraft eller
monsterliknande orm, som inte går att kontrollera när man
väl släppt ut den. Kina är ett annat svenskt leverantörsland,
där ännu en urbefolkning, tibetanerna, utsätts för de
destruktiva effekterna.
När uranet väl är anrikat i producentlandet, blandas det till
en enda produkt och exporteras -- därför är det omöjligt för
Sverige att påstå att man exempelvis inte köper uran från en
speciell region i ett land. Följaktligen bidrar Sverige till
urbefolkningarnas sjukdom, lidande och död genom att köpa
uran. Miljöpartiet kräver att Sverige avvecklar sin import av
uran för att inte längre medverka till utrotandet av
urbefolkningar i dessa länder.
Kärnvapenprov
Precis som med uranbrytningen har kärnvapenproven ofta
skett på urbefolkningarnas land, utan att någonsin deras
tillstånd inhämtats och över deras massiva protester. Så har
det varit i Franska Polynesien, i Australien, i f d
Sovjetunionen -- och så har det varit i USA, där
provsprängningar hållits först ovan jord och sedan under på
västshoshonernas land i Nevada. De senaste året har nya
uppgifter publicerats som avslöjat skrämmande detaljer om
denna hantering, bl a att de människor som bott i områden
som utsatts för radioaktivt nedfall helt enkelt offrats i jakten
på bättre kärnvapen. För indianerna har detta betytt förluster
i människoliv och enorma miljöproblem, men dessutom har
staten på ett bedrägligt sätt lurat av dem stora landområden
som enligt avtal skulle tillhöra dem för evigt.
Västshoshonerna hade satt stor tilltro till att president
Clinton, som ju kom till makten bl a med hjälp av röster från
indianer och minoriteter, skulle bli den som tog itu med det
s k västshoshoneproblemet. Besvikelsen var därför stor när
Clinton med nöd och näppe lät bli att inleda nya
provsprängningar förra året, men lät förstå att han snart
skulle kunna tänka sig att ändra sitt beslut. Det är mycket
angeläget att ett totalt provstopp för underjordiska prov
kommer till stånd snarast, och Sverige måste aktivt vara med
och kraftfullt verka för ett sådant provstopp.
Politiska fångar
Det finns många exempel på övergrepp mot indianer i
USA, men det som blivit en symbol för hela den indianska
kampen mot orättvisa och förtryck är fallet med Leonard
Peltier. Det är också ett fall där Sverige och alla andra
rättsstater borde visa litet politiskt mod och protestera,
speciellt som sådana protester skulle kunna få resultat.
Leonard Peltier är offer för en grym typ av politisk
förföljelse som systematiskt utövats av USAs federala polis
FBI mot politiska ledare i obekväma grupper och som gått
under beteckningen COINTELPRO (Counter Intelligence
Program). COINTELPRO förbjöds i slutet av 60-talet men
det har senare visat sig att programmet använts långt senare.
Det fungerar på så vis att ledare och aktivister
''neutraliseras'' genom att situationer konstrueras där de kan
gripas som ''brottslingar'' och snärjas in i långa, dyrbara
rättsprocesser med påföljande långa fängelsestraff.
Leonard Peltier har nu suttit inspärrad i 18 år efter en sådan
aktion trots att han inte är skyldig till något brott. Han är
oskyldigt anklagad för medhjälp till mord på två FBI-agenter
som blev dödade under en eldstrid som de själva startat utan
provokation på ett isolerat indianreservat i Syddakota 1975.
Han var tidigare anklagad för själva morden, men sedan det
efter rättegången visat sig att alla bevis regeringen använt
emot honom var förfalskade och fabricerade, ändrades
anklagelserna till ''medhjälp till mord''. Åklagaren har
medgivit att man inte har den ringaste aning om vem som
dödade agenterna, och två andra indianer frikändes för
samma mord i en separat rättegång, sedan juryn kommit fram
till att även om de skjutit mot agenterna, vilket inte kunde
bevisas, så hade det varit i självförsvar, varför inget brott
begåtts. Men trots detta sitter alltså Leonard Peltier inspärrad
och dömd till två efter varandra löpande livstidsdomar plus
sex år.
I ett land där folk får nya rättegångar för minsta lilla
teknikalitet har Leonard Peltier förgäves kämpat för en ny
rättegång i 18 år. Han -- och alla som tagit sig tid att sätta sig
in i fallet -- vet att i en rättvis rättegång skulle han bli frikänd.
Den rättegång han fick skulle Stalin ha varit stolt över.
I Leonard Peltiers fall har USAs regering inte bara brutit
mot ett stort antal av sina egna lagar, som exempelvis
förfalskning av bevismaterial, olagligt undanhållande av
över 14000 sidor bevismaterial från försvaret, utpressning,
hot och våld mot vittnen, och brott mot domstolsordningen
genom att byta ut en rättvis domare mot en rasist och flytta
rättegången till ett klart rasistiskt område, utan man har
också kränkt Peltiers mänskliga och religiösa rättigheter,
förvägrat honom läkarvård, utsatt honom för mordförsök i
fängelset, isolerat honom i långa perioder utan anledning,
m m. Dessutom har man klart brutit mot internationell lag.
För att kunna döma Peltier var man först tvungen att få
honom utlämnad från Kanada, dit han tagit sin tillflykt efter
skottdramat (alla som varit där hade god anledning att frukta
för sina liv -- vid den tiden hade över 300 medlemmar och
sympatisörer till den organisation Peltier var aktiv inom,
American Indian Movement, mördats eller dött under
mystiska omständigheter på Pine Ridge-reservatet; FBI
förde ett regelrätt krig mot denna organisation och
prioriterade det arbetet framför allt annat). För att få Kanada
att gå med på att överlämna honom var man tvungen att
bevisa att han begått ett brott. FBI löste detta genom att
spärra in en mentalt störd kvinna i ett motellrum under 2
veckor och få henne att skriva under tre olika versioner av
vittnesmål som gick ut på att hon var Peltiers flickvän och
sett honom mörda agenterna alternativt hört honom berätta
om morden. Kvinnan, som aldrig någonsin träffat Peltier,
försökte sedan få berätta detta i rätten men då ansågs hon inte
som trovärdig och juryn fick aldrig veta vad hon sa. Ändå var
det hennes vittnesmål som fick Kanada att lämna ut Peltier.
Leonard Peltier har stöd i sitt krav på ny rättegång av
miljontals människor världen över, inklusive minst 55
ledamöter i amerikanska representanthuset, ett stort antal
religiösa ledare som ärkebiskopen av Canterbury, Desmond
Tutu, m fl, och Amnesty International.Under många år
ansågs han som världens politiska fånge nummer två, efter
Nelson Mandela. Nu är Nelson Mandela fri, men Leonard
Peltier sitter där han sitter. Peltier och hans supporters
hoppades på president Clinton, som talade så vackert innan
han blev vald, men nu har halva hans mandatperiod gått utan
att något hänt. I Kanada har sedan de förfalskade
utlämningshandlingarna uppdagades undersökningar pågått
i parlamentet om hur utlämningsbeslutet ska kunna upphävas
och Peltier begäras återlämnad till Kanada, men arbetet går
sakta och det politiska modet att gå emot den mäktiga
grannen i söder verkar saknas.
Den svenska regeringen har försökt undvika
ställningstagande genom att påstå att Peltiers fall är en intern
amerikansk angelägenhet, men inte minst USAs brott mot
utlämningsavtalet med Kanada och kränkningarna av
Peltiers mänskliga rättigheter gör det till en internationell
angelägenhet och Sverige har all rätt att protestera mot denna
typ av politiska förtryck.
Lubicon Lake, Kanada
Lubicon Cree-folket i Alberta i Kanada har nu i snart 53 år
förgäves väntat på att få det reservat kanadensiska regeringen
lovat dem. Trots att de lever på samma område som de gjorde
långt innan européerna kom, har de inte erkänts rätt till sitt
land. Fram till i början av 80-talet var Lubicon-nationen en
liten självförsörjande nation som livnärde sig sedan
urminnes tid på jakt och fiske. Femton år senare har
skoningslös oljeprospektering på deras mark (utan tillåtelse
eller ens tillfrågan) totalt förstört Lubiconfolkets livsstil och
de knappt 400 lubiconindianer som finns kvar lider av grava
problem med sjukdom -- inklusive tuberkulos, alkoholism,
självmordsepidemier, arbetslöshet och depression.
Lubiconnationen tilldelades inte något reservat då andra
indianska nationer i Kanada delades in i olika
avtalsområden, av den enkla anledningen att ingen då vid
seklets början visste att de fanns. Den över 50-åriga kampen
med kanadensiska regeringen har inte givit något resultat för
lubiconindianerna, trots att FNs MR-kommission år 1990
dömde Kanada för brott mot Lubiconfolkets mänskliga
rättigheter och rätt till självbestämmande, enligt artikel 27
i den Internationella Konventionen om Civila och Politiska
Rättigheter, som Kanada är bunden till.
Lubiconindianerna hade hoppats att deras situation skulle
förbättras i och med att Kanada fick en ny regering förra året.
Den liberala Chretien hade under sin tid i opposition ständigt
kritiserat den förra regeringens indianpolitik och
uttryckligen lovat att Lubicon Cree-frågan skulle få högsta
prioritet så fort han kom till makten. Nu har över ett år
förflutit och tidigare löften har bytts ut mot bortförklaringar
och därmed fortsätter Kanada även officiellt att höra till de
länder som bryter mot mänskliga rättigheter.
Urbefolkningarnas fortlevnad och miljön
Urbefolkningarna besitter oersättliga kunskaper om
dynamiken i de ekosystem de lever i, speciellt i de områden
där de fått leva någorlunda ostört och kunnat bevara sin
kultur. Detta har FNs Världkommission för Miljö och
Utveckling (UNCED) redan påpekat. Urbefolkningarnas
kunskaper om sin omgivning bygger på noggranna
iakttagelser som går tillbaka tusentals år. De lever
fortfarande i harmoni med Moder Jord och deras handlande
styrs av naturens lagar (Natural Law). Den viktigaste
principen i dessa lagar är att människan inte står över naturen
utan är en del av den, precis som allt annat liv på jorden,
och ingen har rätt att använda mer av jordens resurser än den
naturliga kapaciteten för återhämtning klarar av. En känd
princip, som kommer från irokesindianerna i Nordamerika,
säger att inga beslut ska fattas som på något vis kan tänkas
vara skadliga för barnen sju generationer framåt.
På grund av den unika kunskap som urbefolkningarna
besitter om jorden och ekosystemen, är det viktigt inte bara
av humanitära skäl utan även för vår egen överlevnad att
förföljelsen och övergreppen stoppas och de bereds
möjlighet att leva vidare med sina traditioner och sin kultur.
I sammanhang där miljö och utveckling diskuteras är det
viktigt att urbefolkningarna får sin röst hörd. Samtliga
ekosystem som speciellt uppmärksammats internationellt på
senare år har haft gemensamt att de bebos av urbefolkningar,
som är direkt beroende av dessa ekosystem för sin fysiska
och kulturella överlevnad. Det är därför omöjligt att skilja de
åtgärder som sätts in för att skydda dessa ekosystem, med
dess hotade djur- och växtarter, från urbefolkningarnas
ekonomiska och mänskliga rättigheter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om urbefolkningarnas rätt till
självbestämmande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övergrepp på urbefolkningar i
Guatemala, Peru, Colombia och Honduras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om indianernas situation i Chiapas i
Mexico,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-
konvention nr 169,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör stödja
urbefolkningarnas krav på att få delta i utarbetandet av
deklarationen för urbefolkningarnas rättigheter i FN:s MR-
kommission,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska företags deltagande i
exploatering av urbefolkningar vid dammbyggen i Colombia
och James Bay, Kanada,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör dra tillbaka sitt
bistånd till utbyggnaden av Bio Biofloden i Chile,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den destruktiva effekt s.k.
djurvänners kampanjer mot pälsvaror har på
urbefolkningarna i polarområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hur Sveriges uraninköp bidrar till
urbefolkningarnas lidande i bl.a. Nordamerika och
Australien,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör öka sina
ansträngningar att få i gång förhandlingar om ett fullständigt
kärnvapenprovstopp,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brotten mot den politiska fången
Leonard Peltiers rättigheter i USA och Kanada och att
Sverige bör protestera mot USA:s brott mot internationell
lag då man medvetet använde uppdiktade vittnesmål för att
få Peltier utlämnad från Kanada,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Kanadas brott mot
Lubiconindianernas mänskliga rättigheter i Alberta,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör inta en mer aktiv
hållning i urbefolkningsfrågorna, i synnerhet som FN utlyst
ett urbefolkningsårtionde för åren 1994--2003.
Stockholm den 25 januari 1995
Ragnhild Pohanka (mp)
Annika Nordgren (mp)
Eva Goe s (mp)
Barbro Johansson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)