Sammanfattning
Idag finns uppskattningsvis cirka 250 miljoner människor i världen som räknar sig som urbefolkningar. Med begreppet ''urbefolkning'' avses de folk som har sitt historiska ursprung i en civilisation som fanns etablerad innan den invaderades och koloniserades och som inte anser sig utgöra del av den dominanta befolkningen inom ett visst territorium. För att begreppet ''historiskt ursprung'' ska gälla, krävs enligt FN att vissa villkor uppfylls. De viktigaste av dessa är ockupation av traditionellt landområde, urskiljbara egna traditioner, egen kultur och religion samt eget språk.
Urbefolkningarnas rättigheter är skyddade i internationell lag precis som alla andra människors, men därutöver finns även speciell lagstiftning, ägnad att reglera urbefolkningarnas speciella behov, som deras rätt till självbestämmande och att fritt eftersträva ekonomisk, social och kulturell utveckling samt politisk status. Det är ingen hemlighet att det praktiskt överallt i världen har förekommit och förekommer de mest flagranta brott mot urbefolkningarnas rättigheter. Ändå har urfolken haft svårt att få uppmärksamhet för sin situation och den dominanta befolkningen i deras respektive länder vet ofta förvånansvärt lite om dem, trots att de bor mitt ibland dem.
Därför var förväntningarna stora inför FNs urbefolkningsår 1993, det år som världens ögon skulle riktas mot dem. Det skulle också bli något slags upprättelse efter alla påkostade hyllningar året innan till Columbus, som för urbefolkningarna mest symboliserar 500 år av lidande, död och förtryck.
Syftet med urbefolkningsåret skulle vara att stärka internationellt samarbete för att söka lösa de problem som urbefolkningar ställs inför på områden som mänskliga rättigheter, miljö, utveckling och hälsa. Resultatet blev patetiskt. När året inleddes hade man i FN bara lyckats samla in futtiga USD 70 000 av medlemsstaterna -- ett bottenrekord i sammanhanget. Som en jämförelse kan nämnas att det internationella forskningsprojektet Human Genome Diversity Project samma år tilldelades över 30 miljoner dollar. Syftet med det projektet är att samla in prover på blod, hår och vävnad från 722 olika folkgrupper som är så små att dom utgör ''historiskt intressanta isolat'' och ''mänskliga samhällen som hotas av utplåning''.
Vid urbefolkningsårets slut hade inte mycket av värde hänt. När ett antal massakrar inträffade på indianer i Brasilien och Peru under sommaren agerade vare sig FN eller något annat officiellt internationellt organ. Inga högljudda protester hördes från någon regering. Inget hade hänt med det ''internationella samarbetet'' utan det vara snarare ''business as usual''.
Tyvärr finns inte heller något positivt att säga om Sveriges agerande under 1993. Den svenska regeringen utmärkte sig redan från början genom att utse en urbefolkningskommitté som inte innehöll några samer som ordinarie ledamöter. Två samer fick observatörsstatus men när det visade sig att kommittén inte tänkte tolerera något samiskt inflytande ens informellt så lämnade samerna kommittén i protest redan i januari. En konkret uppgift för kommittén var att informera svenskarna om urbefolkningar i allmänhet och samer i synnerhet, men det informationsmaterial som publicerades var rent otroligt magert -- häftet Urbefolkningarna, nr 1993:3 ur serien UD informerar, måste med sina 8 tryckta sidor vara det tunnaste och futtigaste departementet någonsin producerat. Överhuvudtaget så visade kommittén en enastående brist på intresse och engagemang för sin uppgift.
Regeringen nöjde sig inte med likgiltighet under urbefolkningsåret utan passade också på att ge samerna ett slag i ansiktet genom att ta ifrån dem deras urgamla exklusiva rätt till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Detta skapade enorm besvikelse och en känsla av uppgivenhet bland samerna.
Internationellt har Sveriges regering legat mycket lågt i urbefolkningsfrågorna och Sverige åtnjuter inte längre det goda rykte man hade tidigare som landet som ställde upp för de förtryckta folken. Denna roll har nu Norge och i viss mån Danmark tagit över.
Det pinsamma misslyckandet 1993 bidrog till att FNs generalförsamling, efter ett förslag från FNs konferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993, bestämde sig för att utlysa ett ''årtionde för ursprungsfolk'' som ska pågå 1994-- 2003 som en uppföljning av urbefolkningsåret.
FN
Inom FNs Kommission för mänskliga rättigheter pågår sedan 1985 arbete med en deklaration för urbefolkningarnas rättigheter. Från att ha framarbetats på lägre nivå i arbetsgruppen för urbefolkningar i underkommission, har deklarationen nu nått så långt som till själva kommissionen. I den kommande MR-sessionen som inleds i månadsskiftet januari-februari i Genève, kommer formerna för det fortsatta arbetet med deklarationen att diskuteras. Ett problem som nu dyker upp för urbefolkningarna är att deras representanter får svårare att delta i och påverka deklarationens utformning, ju högre upp i FNs hierarkier arbetet hamnar. Urbefolkningarna är organiserade i så kallade NGOs (Non-governmental organizations) och enbart länder får delta på dessa högre nivåer. Sverige kan här göra en viktig insats genom att vara med och stödja urbefolkningarnas krav på att deras representanter ska få fortsätta att vara med i processen. Länder som Norge och Danmark har ställt sig på urbefolkningarnas sida, medan Sverige hittills intagit en passiv roll. Det är nu hög tid att Sverige tar sitt ansvar och ger urbefolkningarna det stöd de så väl behöver. Det är också viktigt att arbetet går snabbt och smidigt så att deklarationen hinner erkännas av generalförsamlingen innan urbefolkningsårtiondet är över.
I övrigt kvarstår miljöpartiets krav på att Sverige ska ratificiera ILO-konvention nr 169, den s k urbefolkningskonventionen. De skäl som den förra regeringen uppgav till varför detta inte skulle vara möjligt, nämligen att konventionen innehåller en klausul om att urbefolkningarna skall ha äganderätt till sina markområden vilket inte skulle gå förena med svenska förhållanden där samerna enbart har bruksrätt på renbeteslanden, är helt enkelt inte övertygande. Norge, som skrivit under och ratificierat konventionen trots likartade förhållanden, har visat att det med litet vilja går bra att arbeta sig runt detta problem. Där har konventionen blivit ett viktigt verktyg för samerna att arbeta med, inte minst i det norska sametinget.
Mexico
För urbefolkningarna världen över har det tyvärr blivit mer och mer uppenbart att de på de flesta håll betraktas som ett besvärligt hinder för utvecklingen, och den optimism som fanns under 70- och 80-talen har falnat på många håll. Det är ingen lycklig utveckling när människor blir så desperata att de ser sig tvungna att ta till väpnade uppror för att någon ska lyssna på dem. Detta är vad som hände i Chiapas i Mexico den 1 januari ifjol. En indiansk bondeguerilla, som kallar sig EZLN, zapatisterna, efter den legendariske indianledaren Emilio Zapata, valde sig en massmedial, universitetsutbildad, vit talesman kallad subcomandante Marcos, och belägrade ett antal samhällen i Chiapas i de södra och mest fattiga och eftertsatta delarna av Mexico. Dessa indianer hade nått punkten där de inte ansåg sig ha något att förlora längre och var beredda att offra livet för att få sin röst hörd. På en vecka visste hela världen var Chiapas låg och den mexikanska regeringen tvingades inleda förhandlingar med zapatisterna. Priset var högt i döda och sårade men indianerna hade uppnått mer på några dagar än många andra latinamerikanska guerillaarméer på tio år. I motsats till andra guerillaarméer är EZLN inte ute efter att ta över makten eller ta över markområden. Man kräver egentligen bara att Mexico följer sina egna lagar och respekterar de rättigheter som indianerna faktiskt har. Även Mexico har skrivit under ILO-konventionen men inte levt upp till den i praktiken.
Politisk förföljelse
Urbefolkningarnas frihetssträvanden har skördat stora offer i form av illegala frihetsberövanden, tortyr, försvinnanden, politiska mord, kidnappningar och andra övergrepp. I Latinamerika har övergreppen visserligen avtagit i styrka men egentligen pågått utan uppehåll sedan Columbus tid. Några av de värsta länderna är Guatemala, Colombia och Peru. I Guatemala, där en majoritet av befolkningen är indianer, dödades mellan 1981 och 86 över 30 000 indianer, 35 000 försvann och mer än en miljon tvingades lämna sina hem. Nobelpristagaren Rigoberta Mench, som är maya quiché-indianska från Guatemala, har gjort mycket för att få situationen i Guatemala uppmärksammad. I Colombia kommer rapporter med jämna mellanrum om massakrar på indianer, och det var inte många år sedan två colombianer frikändes för mord på 17 indianska män, kvinnor och barn, därför att de sade sig inte veta att det var olagligt att döda indianer. Indianerna i länder med civila konflikter kommer ofta i kläm mellan guerillan, som vill rekrytera dem, och regeringsstyrkorna, som misstänker dem för samröre med guerillan. Indianerna blir också ofta offer i de ''krig mot droger'' som pågår i dessa länder. Deras isolerade boplatser gör att även de mest vidriga massakrar och övergrepp inte rapporteras och det är ytterst sällan som det blir några efterräkningar för förövarna.
Honduras
Ofta får urbefolkningarnas medlemmar sätta livet till i landtvister som uppstår när regionala landägare, militär och regeringsrepresentanter helt enkelt tar över landområden som tillhör indianerna. I Honduras räknar urbefolkningarnas organisation FETRIXY med att minst 20 av deras medlemmar blivit mördade sedan 1989 i sådana landtvister. Som vanligt när det gäller urbefolkningarna så blir det inga rättsliga eftergifter för de skyldiga, inte heller görs några ordentliga undersökningar av myndigheterna för att komma till klarhet med vad som hänt. Ändå tillhör även Honduras ett av de länder som i motsats till Sverige ratificerat ILO- konvention nr 169, vilken just specificerar regler för hur urbefolkningarnas rättigheter ska skyddas, och den liberala regering som tillträdde i januari 1994 har upprepade gånger lovat att beivra brott mot mänskliga rättigheter och vända på den trend av mord, försvinnanden och tortyr som kännetecknat tidigare administrationer.
Colombia
Sverige deltar i förtrycket av urbefolkningarna på många håll i världen genom att delta i och understödja exploateringen av deras landområden. De två svenskar, som kidnappades för en månad sedan i Colombia arbetar för Skanska, som bygger en enorm damm i området. Kidnapparna är guerillasoldater men har anfört som ett motiv den förrödande effekt som dammbygget -- Urra 1 -- kommer att få inte minst för traktens indianer. Stora områden kommer att dränkas och floden, som fungerat som en livsnerv för lokalbefolkningen, kommer att genomgå oöverskådliga förändringar. Skanska har inte lyssnat på indianernas och miljöorganisationernas idoga protester. Ytterligare en orsak till missnöje är att inte ens de tillfälliga jobben som dammbygget fört med sig tillfallit indianerna i någon större utsträckning. Miljöpartiet kräver att Sveriges regering informerar sig om dammprojektets följder för lokalbefolkningen och lyssnar till deras protester.
Chile
Dammprojektet i Colombia är inte det enda i Latinamerika som Sverige är medansvarig för. I Chile inleds nu ett utbyggnadsprojekt av Bio Bio-floden utan att man utrett vare sig miljökonsekvenser eller följder för den peuenche- indianska lokalbefolkningen. Både svenska staten och svenska företag medverkar i det katastrofala projektet, som medför att skogar avverkas, växt- och djurarter utrotas och en av världens absolut renaste floder förstörs för all framtid. Över en miljon människor kommer att förlora både sitt land och sina försörjningsmöjligheter om de planerade dammarna byggs. Trots detta har det svenska biståndsorganet BITS beviljat 225 miljoner kronor till utbyggnaden. Miljöpartiet kräver att ansvariga svenska organ omedelbart drar tillbaka sitt ekonomiska stöd till detta projekt.
James bay
I Kanada deltar svenska företag i de gigantiska vattenkraftsprojekten i James Bay i norra Quebec, ett kargt tundra-område där cree-indianer och inuiter sedan urminnes tider livnärt sig på jakt och fiske och levt i balans med naturen. Exempelvis har ABB monterat kablar, master och isolatorer i ett av delprojekten, La Grande, som kallades ''världens väldigaste vattenkraftsprojekt'' när det stod klart i slutet av 80-talet. ASEA är med och forslar den producerade elen söderut till storstäderna i södra Quebec och norra USA. James Bay-projektet inleddes med sin första fas 1975, sedan cree-indianerna och inuiterna förlorat en långdragen rättsprocess mot elföretaget Hydro-Quebec och tvingats skriva på det avtal med myndigheterna som röjde vägen för projektet.
Fas 2 skulle ha startats år 1992, men har uppskjutits på grund av indianernas och inuiternas massiva protestverksamhet. Projektens katastrofala inverkan på miljön har också blivit mer och mer uppenbar, klimatförändringar har uppstått, kvicksilverhalten i fisken har stigit till livsfarliga nivåer med förödande följder för lokalbefolkningen, områden motsvarande hela Svealands och Götalands yta har möblerats om, floder har tvingats byta riktning varpå fisket och djurlivet har störts, stora konstgjorda sjöar har bildats och lagt produktiva landområden under vatten. Som en indian uttryckte saken: ''Hydro-Quebec leker Gud häruppe'' och ingen kan överblicka konsekvenserna. De miljökonsekvensutredningar som gjorts har hemlighållits. Striden mot Hydro-Quebec för att rädda vad som finns kvar av James Bay är fullt jämförbar med kampen mot regnskogsexploateringen i exempelvis Brasilien och förtjänar samma stöd internationellt.
Polarområdet
Urbefolkningarna i praktiskt taget hela polarområdet (Alaska, norra Kanada, Grönland, Nordkalotten, Sibirien) lever huvudsakligen av fiske och pälsdjursjakt, rennäring och bärplockning -- i stort sett de enda näringar klimatet tillåter. Men både jakten och fisket har försvårats för dem på grund av ovetenskapliga och missvisande kampanjer som drivits på ett urskillningslöst sätt mot säljägare och valfiskare av s k djurvänner. Genom chockerande bilder på exempelvis ihjälklubbade sälungar har man i Europa lyckats driva igenom restriktioner på pälshandel som fått katastrofala följder för indianer, inuiter, aleuter och mestiser, alltså de folk för vilka jakten är en livsstil och inte bara ett sätt att tjäna pengar och som dessutom inte har någon annan möjlighet till överlevnad om de vill stanna i sitt territorium. Medan kritik självfallet är befogad när det gäller sälungar som klubbas ihjäl och rävsaxar av stål, så är det urbefolkningarna som drabbats hårdats trots att de inte tillämpar dessa metoder och dessutom inte jagar utrotningshotade djur. Tvärtom har de arktiska folkens samarbetsorgan, Inuit Circumpolar Conference (ICC) arbetat fram en speciell strategi för miljövård, The Inuit Regional Conservation Strategy, och 1989 prisbelöntes ICC av FN med en s k Global 500- utmärkelse för ''utomordentliga prestationer när det gäller miljöskydd och miljöförbättringar''. Under senare år har inuiterna själva startat åtgärder för att skydda val- och sälbeståndet. I Alaska exempelvis tog inuiterna initiativet att skydda valarna genom att etablera Alaska-eskimåernas Valkommission.
Ändå är djurvännernas kampanjer det största hotet mot alla urbefolkningskulturer i Arktis. Så t ex har försöken att få förbudet mot sälskinn förlängt på obestämd tid inom EU haft mycket skadlig effekt, liksom Storbritanniens lagstiftning om att pälsprodukter från vissa djur (inga av dem utrotningshotade) från Kanada ska märkas med etiketter som säger att produkten kommer från ett djur som ''kan ha jagats med rävsax'', vare sig det djuret jagats på det viset eller ej. Man ska inte glömma att det var européerna med sitt mode som tvingade de nordliga urbefolkningarna att gå över till penningekonomi. Innan dess levde de uteslutande av vad havet och landet gav. Men nykomlingarna skrek efter pälsar, mer och mer pälsar, och urfolken tvingades adoptera ''moderna'' metoder för att hänga med i konkurrensen. Svenskarna var inga undantag i den utvecklingen -- de svenska skatteindrivarna jagade ständigt samerna för att driva in sina skatter i form av pälsdjur. Idag är till och med de mest traditionella pälsjägarfamiljerna beroende av pengar för att kunna skaffa utrustning, verktyg, bensin och kläder.
Uranet
I debatten om kärnkraftens vara eller icke vara hör man ofta argumentet att så länge säkerheten är tillfredsställande är kärnkraften det absolut det renaste elkraftsalternativet ur miljösynpunkt och i Sverige är säkerheten mycket hög. Oavsett om detta är sant eller ej finns det en del i hela kärnbränslehanteringen som aldrig kan betraktas som vare sig ren, miljövänlig eller säker, och det är den ofrånkomliga uranbrytningen och anrikningen av uranmalm. Det är ingen slump att uran inte bryts i Sverige eller på något ställe i världen där det bor människor med stark politisk makt. Uranbrytning i större skala sker nästan alltid på urbefolkningars territorium, och på deras bekostnad -- ekonomiskt, hälso- och miljömässigt. I Saskatchewan i Kanada lovades den indianska befolkningen höjd levnadsstandard, bra jobb och idel förbättringar när gruvbolagen flyttade in. Istället blev de fattigare, sjukare och drabbades av allehanda sociala problem. Bara de sämsta temporära jobben gick till indianerna, men deras hemland har förstörts av dagbrotten: förgiftade vattendrag, död natur och ofantliga slagghögar som sprider radioaktivt damm för vinden i åratal efter att gruvorna stängts. Sverige köper en stor del av sitt uran från Kanada och SKB har skrivit i sin statligt finansierade reklam att ''där bryts uranet idag i moderna gruvor med höga miljökrav''.
Rapporter från Leipzig, där uranbrytningen hemlighölls under 40 år, vittnar om en helt annan verklighet: svåra miljöproblem, hög strålning, 100 meter höga slaggberg med radioaktivt material överallt inom ett område på 17 km2, så höga siffror av cancer, silikos, hög barnadödlighet, falsk krupp, bronkit, etc, att familjer efter ett tag fick sköta sina sjuka hemma för att inte alla fall skulle behöva registreras och bidra till en så uppseendeväckande hög statistik. Uppgifter om liknande förhållanden läcker nu ut från gruvområden i Ryssland, varifrån Sverige gärna handlar eftersom priserna är låga och uranhalten hög. Att påstå att det skulle gå att bryta uran och samtidigt hålla höga miljökrav är helt enkelt inte förenligt med verkligheten.
Sverige köper också uran från Australien där aboriginerna drabbats på ett likartat sätt -- ovetande om varandra har indianer och aboriginer i sina respektive kulturer beskrivit uranet på exakt samma sätt -- som en livfarlig kraft eller monsterliknande orm, som inte går att kontrollera när man väl släppt ut den. Kina är ett annat svenskt leverantörsland, där ännu en urbefolkning, tibetanerna, utsätts för de destruktiva effekterna.
När uranet väl är anrikat i producentlandet, blandas det till en enda produkt och exporteras -- därför är det omöjligt för Sverige att påstå att man exempelvis inte köper uran från en speciell region i ett land. Följaktligen bidrar Sverige till urbefolkningarnas sjukdom, lidande och död genom att köpa uran. Miljöpartiet kräver att Sverige avvecklar sin import av uran för att inte längre medverka till utrotandet av urbefolkningar i dessa länder.
Kärnvapenprov
Precis som med uranbrytningen har kärnvapenproven ofta skett på urbefolkningarnas land, utan att någonsin deras tillstånd inhämtats och över deras massiva protester. Så har det varit i Franska Polynesien, i Australien, i f d Sovjetunionen -- och så har det varit i USA, där provsprängningar hållits först ovan jord och sedan under på västshoshonernas land i Nevada. De senaste året har nya uppgifter publicerats som avslöjat skrämmande detaljer om denna hantering, bl a att de människor som bott i områden som utsatts för radioaktivt nedfall helt enkelt offrats i jakten på bättre kärnvapen. För indianerna har detta betytt förluster i människoliv och enorma miljöproblem, men dessutom har staten på ett bedrägligt sätt lurat av dem stora landområden som enligt avtal skulle tillhöra dem för evigt. Västshoshonerna hade satt stor tilltro till att president Clinton, som ju kom till makten bl a med hjälp av röster från indianer och minoriteter, skulle bli den som tog itu med det s k västshoshoneproblemet. Besvikelsen var därför stor när Clinton med nöd och näppe lät bli att inleda nya provsprängningar förra året, men lät förstå att han snart skulle kunna tänka sig att ändra sitt beslut. Det är mycket angeläget att ett totalt provstopp för underjordiska prov kommer till stånd snarast, och Sverige måste aktivt vara med och kraftfullt verka för ett sådant provstopp.
Politiska fångar
Det finns många exempel på övergrepp mot indianer i USA, men det som blivit en symbol för hela den indianska kampen mot orättvisa och förtryck är fallet med Leonard Peltier. Det är också ett fall där Sverige och alla andra rättsstater borde visa litet politiskt mod och protestera, speciellt som sådana protester skulle kunna få resultat.
Leonard Peltier är offer för en grym typ av politisk förföljelse som systematiskt utövats av USAs federala polis FBI mot politiska ledare i obekväma grupper och som gått under beteckningen COINTELPRO (Counter Intelligence Program). COINTELPRO förbjöds i slutet av 60-talet men det har senare visat sig att programmet använts långt senare. Det fungerar på så vis att ledare och aktivister ''neutraliseras'' genom att situationer konstrueras där de kan gripas som ''brottslingar'' och snärjas in i långa, dyrbara rättsprocesser med påföljande långa fängelsestraff.
Leonard Peltier har nu suttit inspärrad i 18 år efter en sådan aktion trots att han inte är skyldig till något brott. Han är oskyldigt anklagad för medhjälp till mord på två FBI-agenter som blev dödade under en eldstrid som de själva startat utan provokation på ett isolerat indianreservat i Syddakota 1975. Han var tidigare anklagad för själva morden, men sedan det efter rättegången visat sig att alla bevis regeringen använt emot honom var förfalskade och fabricerade, ändrades anklagelserna till ''medhjälp till mord''. Åklagaren har medgivit att man inte har den ringaste aning om vem som dödade agenterna, och två andra indianer frikändes för samma mord i en separat rättegång, sedan juryn kommit fram till att även om de skjutit mot agenterna, vilket inte kunde bevisas, så hade det varit i självförsvar, varför inget brott begåtts. Men trots detta sitter alltså Leonard Peltier inspärrad och dömd till två efter varandra löpande livstidsdomar plus sex år.
I ett land där folk får nya rättegångar för minsta lilla teknikalitet har Leonard Peltier förgäves kämpat för en ny rättegång i 18 år. Han -- och alla som tagit sig tid att sätta sig in i fallet -- vet att i en rättvis rättegång skulle han bli frikänd. Den rättegång han fick skulle Stalin ha varit stolt över.
I Leonard Peltiers fall har USAs regering inte bara brutit mot ett stort antal av sina egna lagar, som exempelvis förfalskning av bevismaterial, olagligt undanhållande av över 14000 sidor bevismaterial från försvaret, utpressning, hot och våld mot vittnen, och brott mot domstolsordningen genom att byta ut en rättvis domare mot en rasist och flytta rättegången till ett klart rasistiskt område, utan man har också kränkt Peltiers mänskliga och religiösa rättigheter, förvägrat honom läkarvård, utsatt honom för mordförsök i fängelset, isolerat honom i långa perioder utan anledning, m m. Dessutom har man klart brutit mot internationell lag.
För att kunna döma Peltier var man först tvungen att få honom utlämnad från Kanada, dit han tagit sin tillflykt efter skottdramat (alla som varit där hade god anledning att frukta för sina liv -- vid den tiden hade över 300 medlemmar och sympatisörer till den organisation Peltier var aktiv inom, American Indian Movement, mördats eller dött under mystiska omständigheter på Pine Ridge-reservatet; FBI förde ett regelrätt krig mot denna organisation och prioriterade det arbetet framför allt annat). För att få Kanada att gå med på att överlämna honom var man tvungen att bevisa att han begått ett brott. FBI löste detta genom att spärra in en mentalt störd kvinna i ett motellrum under 2 veckor och få henne att skriva under tre olika versioner av vittnesmål som gick ut på att hon var Peltiers flickvän och sett honom mörda agenterna alternativt hört honom berätta om morden. Kvinnan, som aldrig någonsin träffat Peltier, försökte sedan få berätta detta i rätten men då ansågs hon inte som trovärdig och juryn fick aldrig veta vad hon sa. Ändå var det hennes vittnesmål som fick Kanada att lämna ut Peltier.
Leonard Peltier har stöd i sitt krav på ny rättegång av miljontals människor världen över, inklusive minst 55 ledamöter i amerikanska representanthuset, ett stort antal religiösa ledare som ärkebiskopen av Canterbury, Desmond Tutu, m fl, och Amnesty International.Under många år ansågs han som världens politiska fånge nummer två, efter Nelson Mandela. Nu är Nelson Mandela fri, men Leonard Peltier sitter där han sitter. Peltier och hans supporters hoppades på president Clinton, som talade så vackert innan han blev vald, men nu har halva hans mandatperiod gått utan att något hänt. I Kanada har sedan de förfalskade utlämningshandlingarna uppdagades undersökningar pågått i parlamentet om hur utlämningsbeslutet ska kunna upphävas och Peltier begäras återlämnad till Kanada, men arbetet går sakta och det politiska modet att gå emot den mäktiga grannen i söder verkar saknas.
Den svenska regeringen har försökt undvika ställningstagande genom att påstå att Peltiers fall är en intern amerikansk angelägenhet, men inte minst USAs brott mot utlämningsavtalet med Kanada och kränkningarna av Peltiers mänskliga rättigheter gör det till en internationell angelägenhet och Sverige har all rätt att protestera mot denna typ av politiska förtryck.
Lubicon Lake, Kanada
Lubicon Cree-folket i Alberta i Kanada har nu i snart 53 år förgäves väntat på att få det reservat kanadensiska regeringen lovat dem. Trots att de lever på samma område som de gjorde långt innan européerna kom, har de inte erkänts rätt till sitt land. Fram till i början av 80-talet var Lubicon-nationen en liten självförsörjande nation som livnärde sig sedan urminnes tid på jakt och fiske. Femton år senare har skoningslös oljeprospektering på deras mark (utan tillåtelse eller ens tillfrågan) totalt förstört Lubiconfolkets livsstil och de knappt 400 lubiconindianer som finns kvar lider av grava problem med sjukdom -- inklusive tuberkulos, alkoholism, självmordsepidemier, arbetslöshet och depression. Lubiconnationen tilldelades inte något reservat då andra indianska nationer i Kanada delades in i olika avtalsområden, av den enkla anledningen att ingen då vid seklets början visste att de fanns. Den över 50-åriga kampen med kanadensiska regeringen har inte givit något resultat för lubiconindianerna, trots att FNs MR-kommission år 1990 dömde Kanada för brott mot Lubiconfolkets mänskliga rättigheter och rätt till självbestämmande, enligt artikel 27 i den Internationella Konventionen om Civila och Politiska Rättigheter, som Kanada är bunden till.
Lubiconindianerna hade hoppats att deras situation skulle förbättras i och med att Kanada fick en ny regering förra året. Den liberala Chretien hade under sin tid i opposition ständigt kritiserat den förra regeringens indianpolitik och uttryckligen lovat att Lubicon Cree-frågan skulle få högsta prioritet så fort han kom till makten. Nu har över ett år förflutit och tidigare löften har bytts ut mot bortförklaringar och därmed fortsätter Kanada även officiellt att höra till de länder som bryter mot mänskliga rättigheter.
Urbefolkningarnas fortlevnad och miljön
Urbefolkningarna besitter oersättliga kunskaper om dynamiken i de ekosystem de lever i, speciellt i de områden där de fått leva någorlunda ostört och kunnat bevara sin kultur. Detta har FNs Världkommission för Miljö och Utveckling (UNCED) redan påpekat. Urbefolkningarnas kunskaper om sin omgivning bygger på noggranna iakttagelser som går tillbaka tusentals år. De lever fortfarande i harmoni med Moder Jord och deras handlande styrs av naturens lagar (Natural Law). Den viktigaste principen i dessa lagar är att människan inte står över naturen utan är en del av den, precis som allt annat liv på jorden, och ingen har rätt att använda mer av jordens resurser än den naturliga kapaciteten för återhämtning klarar av. En känd princip, som kommer från irokesindianerna i Nordamerika, säger att inga beslut ska fattas som på något vis kan tänkas vara skadliga för barnen sju generationer framåt.
På grund av den unika kunskap som urbefolkningarna besitter om jorden och ekosystemen, är det viktigt inte bara av humanitära skäl utan även för vår egen överlevnad att förföljelsen och övergreppen stoppas och de bereds möjlighet att leva vidare med sina traditioner och sin kultur. I sammanhang där miljö och utveckling diskuteras är det viktigt att urbefolkningarna får sin röst hörd. Samtliga ekosystem som speciellt uppmärksammats internationellt på senare år har haft gemensamt att de bebos av urbefolkningar, som är direkt beroende av dessa ekosystem för sin fysiska och kulturella överlevnad. Det är därför omöjligt att skilja de åtgärder som sätts in för att skydda dessa ekosystem, med dess hotade djur- och växtarter, från urbefolkningarnas ekonomiska och mänskliga rättigheter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om urbefolkningarnas rätt till självbestämmande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övergrepp på urbefolkningar i Guatemala, Peru, Colombia och Honduras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om indianernas situation i Chiapas i Mexico,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO- konvention nr 169,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör stödja urbefolkningarnas krav på att få delta i utarbetandet av deklarationen för urbefolkningarnas rättigheter i FN:s MR- kommission,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska företags deltagande i exploatering av urbefolkningar vid dammbyggen i Colombia och James Bay, Kanada,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör dra tillbaka sitt bistånd till utbyggnaden av Bio Biofloden i Chile,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den destruktiva effekt s.k. djurvänners kampanjer mot pälsvaror har på urbefolkningarna i polarområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur Sveriges uraninköp bidrar till urbefolkningarnas lidande i bl.a. Nordamerika och Australien,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör öka sina ansträngningar att få i gång förhandlingar om ett fullständigt kärnvapenprovstopp,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brotten mot den politiska fången Leonard Peltiers rättigheter i USA och Kanada och att Sverige bör protestera mot USA:s brott mot internationell lag då man medvetet använde uppdiktade vittnesmål för att få Peltier utlämnad från Kanada,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Kanadas brott mot Lubiconindianernas mänskliga rättigheter i Alberta,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör inta en mer aktiv hållning i urbefolkningsfrågorna, i synnerhet som FN utlyst ett urbefolkningsårtionde för åren 1994--2003.
Stockholm den 25 januari 1995 Ragnhild Pohanka (mp) Annika Nordgren (mp) Eva Goe s (mp) Barbro Johansson (mp) Elisa Abascal Reyes (mp)
1 Yrkande 4 hänvisat till KU.