Det råder fullt inbördeskrig i de kurdiska provinserna i Turkiet. Där liksom i f.d. Jugoslavien är det främst civilbefolkningen som drabbas. Samma sorts grymheter och övergrepp mot barn, kvinnor, gamla och civila män sker även i detta inbördeskrig.
Men en skillnad mellan Bosnien och de kurdiska provinserna i Turkiet är att i Turkiet finns ingen humanitär hjälp vare sig från FN eller andra hjälporganisationer. Den uppsamling av bybor som tidigare gjordes i koncentrationsläger liknande Tocular har efter internationella protester tills vidare upphört sedan skakande rapporter om tortyr, försvinnanden och annan grym behandling nått omvärlden. Mord, övergrepp och kränkningar av civilas mänskliga rättigheter sker både från regeringssidan och av PKK.
Den taktik som många latinamerikanska regeringar tidigare praktiserat mot gerillaarméer använder nu den turkiska regeringen -- för att försvaga terrängen, stoppa det logistiska stödet med målet att isolera PKK -- som Turkiets överbefälhavare Dogan Gures uttrycker det.
Vapenvila och medling
Den taktiken drabbar den civila befolkningen hårt och urskillningslöst och har av Turkiets minister för mänskliga rättigheter betecknats som statsterrorism. Det är enligt vår mening en krigföring som aldrig kan godtagas av ett land som vill beteckna sig och bli betraktat som en demokrati. Vapenvila och medling är den enda acceptabla vägen.
Humanitär hjälp till flyktingarna
Antalet byar och mindre samhällen som bränts ner är nu en bra bit över 1 000 och antalet människor som flytt mer än 2 miljoner. Människor bor i grottor, i tält, hos släktingar i städerna. I Kurdistan Irak finns i dag 12 000--13 000 flyktingar från Turkiet som tagit sig över den bevakade och minerade gränsen och för varje dag kommer flera. Den fredade zonen i Kurdistan Irak har mycket begränsade möjligheter att hjälpa. Internationella organisationer måste ta ansvar för dessa flyktingar.
Inre flyktingalternativet
De som tagit sig till städer i andra delar av Turkiet lämnas inte i fred. De är där förvisade till provisoriska skjul utanför städerna, ständigt bevakade och trakasserade och har mycket svårt att livnära sig. Inre flyktalternativ som Invandrarverket och utlänningsnämnden hänvisar till och som innebär att asylsökande från de kurdiska provinserna i Turkiet anses kunna avvisas till Istanbul anser vi vara omänskligt och hänsynslöst, särskilt för barnfamiljer.
Frågan om de mänskliga rättigheterna i Turkiet har av riksdagen behandlats under en lång följd av år. I många andra parlament och i internationella fora har också situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet tagits upp till behandling. Observatörer och delegationer har besökt Turkiet i syfte att stödja kampen för de mänskliga rättigheterna och samtal har förts mellan politiker såväl på regerings- som parlamentsnivå.
Turkiet har som medlem i FN, Europarådet och OSSE gjort flera viktiga åtaganden för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna. Den turkiska koalitionsregeringen, som tillträdde 1991, lovade att värna om respekten för de mänskliga rättigheterna och att demokratisera det turkiska samhället.
Turkiet har erkänt den individuella klagorätten till Europadomstolen i Strasbourg, men har reserverat sig på viktiga punkter vad gäller de kurdiska provinserna i sydöstra Turkiet, där undantagstillstånd råder. Europarådets antitortyrkommitté har granskat Turkiets efterlevnad av den europeiska tortyrkonventionen.
Likväl kan i dag konstateras att inbördeskriget i landet fortsätter och har intensifierats. Respekten för de mänskliga rättigheterna har minskat, samtidigt som det militära våldet har ökat.
Den 12 september 1994 höll den turkiska människorättsorganisationen IHD:s ordförande Akin Birdal en presskonferens på 14-årsdagen av militärkuppen i Turkiet. Birdal konstaterade att 12:e septemberkuppens konstitution och lagar fortfarande är i kraft, och att det fortfarande är militärjuntan som styr. ''Det spelar ingen roll att den tog av sig uniformen efter tre år eftersom den behöll sin makt och sin identitet'', sade Birdal. IHD:s kontor stormades av turkisk säkerhetspolis i november 1993. Organisationens material beslagtogs och journalisterna arresterades.
Amnesty International har i många år slagit larm om den utbredda tortyren i landets fängelser och polisstationer. Turkiets svar på den kritiken har varit att man har problem med outbildade poliser, en ursäkt som Turkiet nu använt i ett antal år och som även godtagits på vissa håll här i Sverige. I Amnesty Press i augusti 1994 rapporteras om att bara under juli månad försvann 24 personer i häktet, troligen torterade till döds.
En särskild kommitté från Europarådet besökte Turkiet i slutet av 1992 för att undersöka förhållandet i landets fängelser och polisstationer. Deras rapport är sekretessbelagd, och Turkiet bestämmer självt om den får publiceras i sin helhet.
Turkiet har även begärt att Europarådet skall medge undantag från en rad bestämmelser i konventionen om mänskliga rättigheter i de kurdiska provinserna. Undantagen gäller rätt till personlig frihet, till domstolsprövning, till skydd för privat- och familjeliv och till yttrande- och föreningsfrihet. Turkiet har aldrig följt konventionen, men försöker ändå att få sina överträdelser sanktionerade av Europarådet.
Nationalismen genomsyrar landets lagar och gör det omöjligt för någon folkgrupp att hävda att den har en egen kultur eller eget språk. Konstitutionen gör det också omöjligt för något politiskt parti att ens föreslå, än mindre arbeta för t.ex. kurdernas kulturella rättigheter. Det partiet riskerar att förbjudas.
Stöd de fängslade parlamentsledamöterna
Vid parlamentets öppnande skall alla, oavsett partitillhörighet, svära ed (nationell ed) på att följa Mustafa Kemals principer, rikets och statens odelbarhet och att arbeta mot separatism. Den nationella eden användes som åtals- och domsunderlag, när sex parlamentsledamöter dömdes till långa fängelsestraff i december 1994. Protesterna mot dessa domar måste fortsätta från andra europeiska parlament. Vår riksdag bör både fortsätta att protestera mot domarna och hålla sig informerad om hur parlamentsledamöterna behandlas i fängelset. Svenska parlamentariker bör även verka för att Interparlamentariska Unionen (IPU), World Women Parliamentarians for Peace (WWPP), andra europeiska parlament och EU-parlamentet fortsätter att framföra protester till Turkiet.
Förbudet mot fria fackföreningar, olagligförklaringar av politiska partier och begränsningar av en fri press har inneburit att listan över fackföreningsaktiva, författare, journalister, förläggare, vetenskapsmän, konstnärer som fängslas, mördas eller försvinner, bara blir längre.
Detta som en följd av de lagar som infördes 1990 som gäller över hela landet och drabbar även andra än kurder. Protester mot kriget, kritik mot ''separatistlagarna'' och mot den nationalistiska konstitutionen har på senare tid blivit allt starkare bland intellektuella men även från enskilda politiker.
Vänsterpartiet anser att det är av största vikt att dessa demokratiska röster får stöd och att detta bäst sker genom kraftfulla åtgärder mot Turkiet från Europarådet, OSSE och EU.
Förföljelse enligt Genèvekonventionen
Redan sedan mitten av 1980-talet har den turkiska staten upprättat speciella militära styrkor i de kurdiska områdena. Den har även organiserat en väpnad milis, s.k. byvakter. Denna består dels av kurder som är emot gerillaverksamheten i Kurdistan, dels av fattiga -- ofta analfabeter -- som välkomnar ett ekonomiskt tillskott till familjeförsörjningen. Men oftast försöker militärpoliserna att tvinga människor att bli byvakter genom hot och utpressning.
Om någon vägrar, väntar misshandel och beskyllningar för PKK- sympatier och nu är det vanligt att hela byn bränns, att folket fördrivs och fängslas och även att de som vägrat skjuts. Om de antar erbjudandet att bli byvakter blir de anfallna och likviderade av PKK. Många av de flyktingar som kommer till Sverige har uppgett byvaktshotet som en viktig flyktorsak. Byvaktshotet har inte vare sig SIV, Utlänningsnämnden eller regeringen ansett utgöra skäl till asyl.
Vår uppfattning är att om man bevisligen har blivit uttagen till byvakt, är det att betrakta som förföljelse enligt Genèvekonventionen, 1951 års flyktingkonvention.
Asylskäl för kurdiska asylsökande
Vi anser mot bakgrund av den verklighet som råder, att det är fullkomligt obegripligt att Invandrarverket och Utlänningsnämnden fortsätter att avvisa asylsökande flyktingar till Turkiet från de kurdiska provinserna, som åberopar som flyktingskäl att de avvisat att bli byvakter eller att de är avhoppare från PKK. Båda dessa handlingar innebär nämligen att de riskerar repressalier både från regimen och från PKK. Ett känt faktum är även att PKK tvångsrekryterar kurder, främst ungdomar, till sina styrkor. Så om några av dessa lyckas fly eller blir hjälpta ut ur landet, är det långt ifrån riskfritt för dem att återvända.
Om förtrycket i Turkiet kan man läsa i många rapporter från olika organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Reflexmässigt förnekar Turkiet anklagelserna. Det väsentliga i sammanhanget är dock inte vad de turkiska myndigheterna säger, utan snarare hur de svenska och de europeiska länderna ställer sig till dessa rapporter. Skall man ursäkta förtryckaren eller ställa sig på de förtrycktas sida?
Ompröva Turkiets medlemskap i Europarådet
En av de senaste rapporterna är den från Helsinki Watch som publicerades i oktober 1994 och som förutom en rapportering av situationen även innehåller en rad förslag och vädjanden till Turkiets regering, PKK, USA:s och Tysklands regeringar, EU, Europarådet och OSSE.
Det gäller att ta ställning till situationen vad gäller frihet och mänskliga rättigheter i Turkiet liksom i andra delar av Europa.
Vi anser därför att Sverige bör driva kravet om att suspendera Turkiet som medlem i Europarådet till dess att Turkiet uppfyller de åtaganden man gjort som medlem. Vi anser nämligen att man måste ställa samma höga krav på ett land som redan är medlem som på ett land som söker medlemskap i Europarådet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen aktivt bör verka för vapenvila och medling i den väpnade konflikten i Turkiet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om humanitär hjälp till inbördeskrigets flyktingar från de kurdiska provinserna i Turkiet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avvisningar till inre flyktingalternativ av kurdiska flyktingar till Turkiet,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bedömningar av asylskälen för kurdiska asylsökande,1
5. att riksdagen hos regeringen begär att den i Europarådets ministerkommitté lägger fram förslag om att Turkiets medlemskap i Europarådet bör omprövas.
Stockholm den 21 januari 1994 Eva Zetterberg (v) Siv Holma (v) Jan Jennehag (v) Kenneth Kvist (v) Björn Samuelson (v) Ulla Hoffmann (v) 1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SfU.