Sedan 1960 har Västsahara befunnit sig på FNs
dagordning för avkolonialisering. Idag är det ett av de få
länder för vilka man ännu inte har funnit någon lösning.
Konflikten i Västsahara där Marocko står mot
självständighetsrörelsen Polisario har pågått i mer än 20 år.
Under samma tid har Västsaharafrågan befunnit sig på FN:s
dagordning. Västsahara var fram till 1975 en spansk koloni
och skulle vid denna tidpunkt genomgå ett
avkolonialiseringsprogram. Denna process hann inte ens
börja eftersom Marocko plötsligt gjorde anspråk på
territoriet och invaderade det. FN fördömde invasionen
omedelbart och har vid flera tillfällen upprepat Västsaharas
rätt till självstyrelse och till en folkomröstning om
självständighet. Rätten till en folkomröstning fick även stöd
i ett utlåtande från den Internationella domstolen. Marocko
har under lång tid ignorerat FNs och Internationella
domstolens ståndpunkter.
Under många år debatterade de afrikanska staterna
Västsahara och 1982 kom den Afrikanska
enhetsorganisationen, OAU, med ett utlåtande till stöd för
Västsaharas självständighet. Marocko valde då att lämna
organisationen. På uppmaning av OAU tog FN upp frågan
igen, och 1985 antog FN:s generalförsamling resolution
4050 som uppmanade generalsekreteraren att verka för en
folkomröstning och förhandlingar mellan Marocko och
självständighetsrörelsen, Polisario. Även dessa
ansträngningar har varit fruktlösa.
1991 steg hoppet på nytt då FNs säkerhetsråd antog
resolution 690 om bildandet av FN-styrkan för övervakning
av folkomröstningen i Västsahara (MINURSO). Den 6
september trädde, i enlighet med FNs nya fredsplan, ett
eldupphör i kraft som skulle ligga till grund för en
folkomröstning 20 veckor senare. Folkomröstningen har
ännu inte ägt rum på grund av att Marocko ständigt har
kommit med nya krav som inte är omnämnda i FNs
fredsplan. Utöver röstlängden från 1974 års spanska
folkräkning har Marocko under 1994 anmält ytterligare
150 000 människor som röstberättigade. Polisario har gått
med på att utöka röstlängden med dem som kan presentera
skriftliga bevis medan Marocko insisterar på att muntliga
bevis skall vara tillräckliga. Under senare tid har Marocko
dessutom vid ett flertal tillfällen brutit mot fredsplanen,
landet har hindrat bekräftade saharier att återvända,
intervenerat med militära medel, organiserat
folkomflyttningar samt fört bort oppositionella.
Västsahara förtjänar världssamfundets uppmärksamhet.
Dess befolkning har alltför länge kämpat för sina
grundläggande rättigheter. I väntan på folkomröstningen är
dessutom Västsaharas folk förlagda i flyktingläger där
förhållandena tidvis är mycket svåra.
Endast genom tunga påtryckningar från det internationella
samfundet och FN:s säkerhetsråd kan Marocko förmås att
inta en mera samarbetsvillig attityd. Om inte kommer
folkomröstningen att ständigt uppskjutas och kränkningarna
av de mänskliga rättigheterna i Västsahara att fortsätta. Våra
traditioner att försvara mänskliga rättigheter samt små
länders ansträngningar att försvara folkrättsliga principer
förpliktigar Sverige att, enskilt och inom EU, agera kraftfullt
i denna fråga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skynda på hållandet av en
folkomröstning i Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att främja de mänskliga
rättigheterna i Västsahara.
Stockholm den 25 januari 1995
Ingrid Näslund (kds)