Sedan 1960 har Västsahara befunnit sig på FNs dagordning för avkolonialisering. Idag är det ett av de få länder för vilka man ännu inte har funnit någon lösning.
Konflikten i Västsahara där Marocko står mot självständighetsrörelsen Polisario har pågått i mer än 20 år. Under samma tid har Västsaharafrågan befunnit sig på FN:s dagordning. Västsahara var fram till 1975 en spansk koloni och skulle vid denna tidpunkt genomgå ett avkolonialiseringsprogram. Denna process hann inte ens börja eftersom Marocko plötsligt gjorde anspråk på territoriet och invaderade det. FN fördömde invasionen omedelbart och har vid flera tillfällen upprepat Västsaharas rätt till självstyrelse och till en folkomröstning om självständighet. Rätten till en folkomröstning fick även stöd i ett utlåtande från den Internationella domstolen. Marocko har under lång tid ignorerat FNs och Internationella domstolens ståndpunkter.
Under många år debatterade de afrikanska staterna Västsahara och 1982 kom den Afrikanska enhetsorganisationen, OAU, med ett utlåtande till stöd för Västsaharas självständighet. Marocko valde då att lämna organisationen. På uppmaning av OAU tog FN upp frågan igen, och 1985 antog FN:s generalförsamling resolution 4050 som uppmanade generalsekreteraren att verka för en folkomröstning och förhandlingar mellan Marocko och självständighetsrörelsen, Polisario. Även dessa ansträngningar har varit fruktlösa.
1991 steg hoppet på nytt då FNs säkerhetsråd antog resolution 690 om bildandet av FN-styrkan för övervakning av folkomröstningen i Västsahara (MINURSO). Den 6 september trädde, i enlighet med FNs nya fredsplan, ett eldupphör i kraft som skulle ligga till grund för en folkomröstning 20 veckor senare. Folkomröstningen har ännu inte ägt rum på grund av att Marocko ständigt har kommit med nya krav som inte är omnämnda i FNs fredsplan. Utöver röstlängden från 1974 års spanska folkräkning har Marocko under 1994 anmält ytterligare 150 000 människor som röstberättigade. Polisario har gått med på att utöka röstlängden med dem som kan presentera skriftliga bevis medan Marocko insisterar på att muntliga bevis skall vara tillräckliga. Under senare tid har Marocko dessutom vid ett flertal tillfällen brutit mot fredsplanen, landet har hindrat bekräftade saharier att återvända, intervenerat med militära medel, organiserat folkomflyttningar samt fört bort oppositionella.
Västsahara förtjänar världssamfundets uppmärksamhet. Dess befolkning har alltför länge kämpat för sina grundläggande rättigheter. I väntan på folkomröstningen är dessutom Västsaharas folk förlagda i flyktingläger där förhållandena tidvis är mycket svåra.
Endast genom tunga påtryckningar från det internationella samfundet och FN:s säkerhetsråd kan Marocko förmås att inta en mera samarbetsvillig attityd. Om inte kommer folkomröstningen att ständigt uppskjutas och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Västsahara att fortsätta. Våra traditioner att försvara mänskliga rättigheter samt små länders ansträngningar att försvara folkrättsliga principer förpliktigar Sverige att, enskilt och inom EU, agera kraftfullt i denna fråga.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skynda på hållandet av en folkomröstning i Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att främja de mänskliga rättigheterna i Västsahara.
Stockholm den 25 januari 1995 Ingrid Näslund (kds)