Kosova är en provins i Serbien som i det forna Jugoslavien
behandlades jämbördigt med republikerna. I Kosova lever
1,8 miljoner albaner, som utgör en stark minoritetsgrupp i
Serbien. Kosova fick genom 1974 års konstitution
långtgående självstyre, albanska var jämte serbokroatiska
officiellt språk och provinsen hade eget parlament, egen
president och ett universitet med 40 000 studenter.
1981 utbröt en studentrevolt vid universitetet i Pristina.
Studenterna protesterade mot rådande ekonomiska och
politiska förhållanden. De krävde att Kosova skulle bli en
egen republik. Studentrevolten utvidgades snabbt och spred
sig till andra delar av Jugoslavien där albaner bor, bl.a. till
Makedonien och Montenegro. Undantagstillstånd
proklamerades och armén sattes in. Upploppet varade några
veckor. 2 000 ungdomar dödades och många dömdes till
långa fängelsestraff.
Många serber lämnade Kosova efter händelsen 1981 och
hos den krympande serbiska befolkningen föddes under
1980-talet en alltmer militant nationalism. Efter det att den
kommunistiska regimen i Jugoslavien fallit ökade den
serbiska nationalismen med Slobodan Milosevic som
banerförare. Kosovafrågan gav Milosevic en politisk
plattform.
Först handlade hans politiska utspel om den hotade
serbiska minoriteten i Kosova sedan om de utsatta serberna
i Tudjmans nya nationalistiska Kroatien och slutligen om
serberna i det mångkulturella Bosnien. Men det var i Kosova
allting började.
1989 upphävde serberna 1974 års konstitution och därmed
Kosovas ställning som autonom provins. Parlamentet
upplöstes och albanskan upphörde att vara officiellt språk.
Den albanska flaggan och andra symboler förbjöds.
Under ett antal år har vi kunnat följa utvecklingen på bl.a.
mänskliga rättighets-området i Kosova. Förändringarna av
grundlagarna som började 1989--1990, innebar att det blev
möjligt att utan direkt vapenmakt genomföra en etnisk
rensning av albaner i Kosova. Myndigheterna stängde den
medicinska fakulteten på universitetet 1990.
Året därpå avskedades albanska domare, hela den albanska
lärarkåren och all albansk undervisning upphörde på alla
nivåer. Även albaner inom polisen, rättsväsendet och
sjukvården miste sina jobb. Sedan våren 1993 har dock
undervisningen för albanskspråkiga grundskoleelever
återupptagits. Undervisningen bedrivs på eftermiddagarna,
efter de serbiska elevernas undervisning. Albanskspråkiga
gymnasieelever har fortfarande stora svårigheter att
genomdriva sin utbildning och universitetet är helt stängt för
de albanska studenterna.
Hundratusentals albanska arbetare har mist sina arbeten.
En av anledningarna är att de vägrat skriva under en
lojalitetsförklaring till de serbiska myndigheterna. Lagen om
ägande av fast egendom från den 22 juni 1990 föreskriver
i 30 § att allt förvärv av fast egendom måste godkännas av
parlamentet i Belgrad. Därmed är albaner avstängda från att
köpa mark, hus, annan bostad, affär eller företag.
En ny lag om fängslande för småföreteelser har införts.
Den gör det möjligt för poliser att ta människor i förvar i 30
dagar med rätt till ytterligare 30 dagars förlängning utan att
åtal väcks eller att personen har rätt till juridiskt biträde.
Med den lagens införande har alla normala
rättegångsförfaranden upphört. Den används flitigt och de
gripna utsätts för misshandel och tortyr. Det råder en total
rättsosäkerhet för albaner i Kosova. Civila serber beväpnas
och regelbundna övningar hålls i vapenbruk. Människor från
den albanska folkgruppen fördrivs från sina byar och serber
flyttar in. Serberna har infört etniskt diskriminerande lagar i
Kosova, vilket bör uppmärksammas och fördömas lika starkt
av världssamfundet som man så småningom gjorde när det
gäller Sydafrika. Sverige bör verka för detta bland annat i
FN.
Dr Ibrahijm Rugova, LDK:s ordförande och i Kosova vald
till president, har hittills lyckats med att förmå albanerna i
Kosova att möta våldet med passivt motstånd. Men då det
passiva motståndet inte uppnått önskat resulat önskar många
albaner, i synnerhet unga män, att ta till vapen. Det befaras
p.g.a. det albanska folkets splittring i frågan om
förhållningssätt i den pågående konflikten att en
upptrappning av den etniska konflikten i området blir svår
att undvika.
Vänsterpartiet anser att Sverige bryter mot sina
internationella åtaganden när man sänder tillbaka
asylsökande till Kosova, med motivering att de inte har
anledning att känna välgrundad fruktan för de serbiska
myndigheternas bruk av etniskt diskriminerande lagar,
riktade mot den albanska folkgruppen.
Rapporter om trakasserier mot etniska albaner från
välrenommerade internationella och nationella
organisationer, bl.a. olika FN-organ och Amnesty
International, ignoreras vid immigrationsmyndighetens
beslutsfattande mot asylsökande från Kosova.
I FN:s säkerhetsråds rapport från den 7 mars 1994 beskrivs
hur ordföranden i Pristinas regionala domstol stöttar polisens
misshandel och tortyr av fångar, om det är fråga om anstiftan
till brott mot staten. Och detta oavsett om det föreligger en
fällande dom eller ej.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att
Utlänningsnämndens praxis och behandling av asylsökande
från Kosova strider både mot utlänningslagens
bestämmelser, 1951 års flyktingkonvention och
barnkonventionen.
Regeringen som har det yttersta ansvaret för att
internationella åtaganden följs, kan inte undandra sig
ansvaret härför.
Svenska myndigheters förfarande vid avvisningar till
Kosova har, efter de serbiska myndigheternas vägran att
mottaga sina egna medborgare, genomförts på ett sätt, som
inte överensstämmer med Sveriges syn på en värdig
behandling av asylsökande.
Vid vissa avvisningstillfällen har eskortpersonalen brukat
våld, bl.a. blev en misshandlad kvinna utsatt för fysiskt våld
vid avvisningen. Människor har, av eskorterande
myndighetspersonal, smugglats över gränsen mellan
Bulgarien och Serbien med hjälp av bulgariska taxibilar.
Detta betyder i korthet att svenska myndigheter inte sett till
att de människor som avvisats verkligen tagits emot i
hemlandet. Det har i sin tur lett till att många avvisade
albaner i dag befinner sig illegalt i Makedonien.
De makedoniska myndigheterna räknar med att det illegalt
finns ca 10 000 Kosova-albaner i Makedonien. Merparten av
dessa har avvisats från något flyktingmottagarland i Europa,
bl.a. från Sverige. Den makedoniska regeringen har under en
längre tid anfört att Makedonien inte accepterar att användas
som ett transitland för tvångsavvisade f.d. asylsökande från
rest-Jugoslavien.
Därtill kommer att FN:s säkerhetsråd, i en rapport från den
7 mars 1994, rapporterat om hur gränspolisen mellan
Makedonien och Serbien kontinuerligt konfiskerar varor,
pengar och pass från etniska albaner då dessa passerar
gränsen. Men trots det makedoniska ställningstagandet och
trots säkerhetsrådets rapport har Sverige fortsatt att
verkställa tvångsmässiga avvisningar via Skopje,
Makedonien.
Avsaknaden av respekt, från de svenska verkställande
myndigheternas sida, för andra länders regeringars och
mellanfolkliga organisationers åsikter i frågan om det sätt
som verkställigheterna till Kosova utförts på har kritiserats
av bl.a. UNHCR, genom Björn Wakman.
Sverige bör även agera för de skyddsbehövande albanernas
möjligheter att erhålla skydd i hela Europa. Det är i dagsläget
mycket viktigt att diskriminerande och trakasserande albaner
erhåller skydd för att, om möjligt, undvika att en väpnad
konflikt, som en samlad expertis varnar för, utbryter i
området.
Det är dock förståeligt att det är vanskligt för en stat att
acceptera Kosova-albanernas asylskäl, i det att
tillströmningen av flyktingar från Kosova då skulle kunna bli
så stor att det skulle få svåra konsekvenser för
samhällsekonomin.
Därför måste hela Europa dela på de kostnader som
uppkommer vid ett accepterande av Kosova-albanernas
skyddsbehov. Sverige bör agera som en pådrivande kraft för
att förmå de andra europeiska länderna att acceptera Kosova-
albanernas skyddsbehov.
Sverige bör också arbeta inom EU och OSSE för en
intensifiering av diskussionen om Kosovas framtid. Kosova-
problematiken måste sättas högt på agendan, för att uppnå
en positiv, fredlig lösning på konflikten i området, innan det
är för sent. Motsättningarna mellan parterna i konflikten är
historiskt förankrade och fördomarna, på båda sidor, är så
starka, att det blir mycket svårt för parterna att på egen hand
finna en farbar, fredlig väg.
Sverige bör i FN verka för att respekten för mänskliga
rättigheter uppställs som en förutsättning för ett fullständigt
hävande av FN:s sanktioner mot Serbien-Montenegro.
För att i görligaste mån förhindra en upprepning av
händelserna i Bosnien-Hercegovina, måste den instabila
politiska, etniska och sociala situationen i Kosova betraktas
med nyktra ögon av Sverige. Om Sverige och Europa
fortsätter att ignorera den etniska rensningen av albaner i
Kosova kommer det att blossa upp ytterligare en blodig,
väpnad konflikt. En konflikt som kommer att leda till en
förnyad ökning av flyktingtrycket mot övriga Europa,
oavsett införda visumtvång och andra restriktiva åtgärder för
att minska flyktingströmmar. Det hävdas vanligen att ett
accepterande av Kosova-albaners asylskäl är liktydigt med
att vara behjälplig med den etniska rensningen i området.
Men att tvinga människor att stanna kvar i Kosova, genom
att införa visumtvång och liknande restriktioner av
människors möjligheter att lämna området, innebär endast en
upptrappning av metoderna som används vid den etniska
rensningen. För att stärka albanernas rätt till sin etnicitet, bör
det i stället hävdas att ett accepterande av Kosova-albanernas
asylskäl är nödvändigt för att de skall kunna bevara sin
självklara rätt till sin etniska tillhörighet även i det serbiska
samhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges arbete inom EU och
OSSE för att intensifiera diskussionen om Kosovas framtid,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen i FN skall verka för
att kraven på respekt för mänskliga rättigheter även skall
gälla i Kosova och att ett fullständigt hävande av FN:s
sanktioner mot Serbien-Montenegro villkoras av att de
mänskliga rättigheterna respekteras i Kosova,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens ansvar och
Utlänningsnämndens praxis beträffande asylsökande från
Kosova.1
Stockholm den 20 januari 1995
Alice Åström (v)
Ulla Hoffmann (v)
Eva Zetterberg (v)
1 Yrkande 3 hänvisat till SfU.