Västsahara ockuperades av Marocko när kolonialmakten
Spanien överlämnade området 1976. Denna annektering
fördömdes av FN. Trots detta har Marocko under de arton år
som gått på alla sätt försökt stärka sitt grepp om landet och
fört ett grymt krig mot den sahariska befolkningen, som i
stort antal tvingats fly.
Många människor har dödats i kriget. Båda sidor har tagit
krigsfångar. Den sahariska befrielserörelsen Polisario har
föreslagit fångutväxling, men Marocko har vägrat.
Marocko håller även många civila saharier i fångenskap,
och det har rapporterats om tortyr och svält i fängelserna som
omges med stor hemlighetsfullhet. 265 fångar släpptes 1991,
men deras öde är okänt. Inga utlänningar har fått träffa dem.
En del har fängslats igen. Nya arresteringar har gjorts, bl.a.
av ungdomar som krävt att FN:s fredsplan skulle påskyndas.
Åttahundra saharier rapporteras saknade. Av dem tros många
vara fängslade. Sverige måste agera för att alla dessa fångar
friges före folkomröstningen och ges amnesti.
FN:s fredsplan
Konflikten i Västsahara är en av de konflikter där FN
engagerat sig starkt men inte lyckats åstadkomma någon
lösning. Säkerhetsrådet antog en plan i april 1991, enligt
vilken en folkomröstning skulle hållas om Västsaharas
status, varvid registreringen av de röstberättigade skulle
baseras på den spanska folkräkningen. FN satte in en mission
för folkomröstningen (Minurso) med en militär styrka för att
övervaka det vapenstillestånd som infördes den 6 september
1991 och ett femtiotal civila för att registrera väljare.
Marocko hindrar FN
Marocko har på olika sätt saboterat FN-planen och lagt
hinder i vägen för Minurso. FN har bara kunnat utplacera en
tiondel av planerade tretusen soldater och har därför ingen
kontroll över området. FN-observatörernas arbete har
försvårats, vilket gjort att bl.a. Storbritannien, Schweiz och
Kanada tagit hem sina enheter. I realiteten kontrolleras
Västsahara av Marocko med 120 000 soldater, som försöker
hindra all insyn. Journalister släpps inte in.
Den ständigt uppskjutna folkomröstningen
Folkomröstningen skulle ursprungligen ha ägt rum i
januari 1992, men den har uppskjutits gång på gång.
Väljarregistreringen har blivit mycket besvärlig eftersom
Marocko har skickat in marockanska medborgare och
försökt få dem registrerade som väljare. Efter att cirka
81 500 ansökningsformulär kommit in skickade de
marockanska myndigheterna in ytterligare 150 000
marockaner. Den marockanska polisen fråntar saharier deras
av FN utfärdade röstkort. I november förra året hade bara
fyratusen väljare registrerats.
FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali besökte
området i november förra året och träffade båda parterna i
konflikten. Han lovade att påskynda väljarregistreringen och
uppmanade parterna att samarbeta med Minurso. Han lät
utföra en översyn av förutsättningarna och rapporterade till
säkerhetsrådet att folkomröstningen inte skulle kunna hållas
i februari i år som planerat utan först i slutet av året.
Krävs mer kraft av FN
FN har inte agerat med den kraft som man hade kunnat
förvänta sig för att stoppa de marockanska myndigheternas
avtalsbrott. FN har aldrig fördömt Marockos sabotage av
fredsprocessen.
Polisario har satt sin lit till FN och enträget arbetat för att
folkomröstningen skall kunna genomföras. Men det krävs
större öppenhet och effektivare övervakning från FN:s sida.
Ett misslyckande i Västsahara skulle skada FN:s
trovärdighet. Det skulle samtidigt förvärra det redan
instabila läget i Nordafrika.
FN:s lama uppträdande måste ses mot bakgrund av
stormakternas lobbying, framför allt Frankrikes och
Spaniens. De favoriserar Marocko utifrån sina ekonomiska,
strategiska och politiska intressen. Alla de ''fem stora'' har
sålt vapen till Marocko, som används i ökenkriget.
Vad Sverige kan göra
Sverige har varit en viktig oberoende röst för det sahariska
folkets självbestämmanderätt, och det är självklart att vi
måste fortsätta med detta stöd, driva på frågan i FN så att
folkomröstningen genomförs enligt den ursprungliga planen.
Påtryckningarna på Marocko måste förstärkas. Polisario
måste få ett effektivt stöd såsom varande den part som
fortfarande eftersträvar en lösning av konflikten enligt FN-
planen och en dialog med Marocko.
När folkomröstningen till slut genomförs, vilket vi måste
utgå ifrån att FN genomdriver, bör Sverige ta initiativ till
internationell övervakning med observatörer från enskilda
organisationer och av politiker. Den behövs inte minst med
tanke på att Marockos kung Hassan förklarat att han inte
ämnar dra tillbaka sin armé. Det internationella samfundet
kan inte finna sig i att Marocko vägrat tillåta sådan
övervakning.
Sverige bör avbryta sådant bistånd till Marocko som
innebär ett samarbete med landets diktatoriska regim. Det
handlar både om dess sabotage av FN-planen för Västsahara
och om dess förföljelser mot marockanska oppositionella,
som arbetar för en demokratisering. BITS tekniska
samarbete med Marocko bör avbrytas.
EU och Marocko
Genom EU-medlemskapet får Sverige både nytt ansvar
och nya möjligheter att påverka behandlingen av Västsahara.
EG ingick sitt första stora samarbetsavtal med Marocko ett
halvår efter den marockanska invasionen av Västsahara.
Miljarder kronor har pumpats in i EG-bistånd, vilket lättade
den ekonomiska bördan av kriget i Västsahara. I ett EG-
dokument från 1991 prisades Marockos pragmatiska
utrikespolitik, som fick ökad betydelse med Gulfkriget. 1992
fick EG:s utrikesministrar EG-parlamentet att ändra sitt
beslut och förlänga samarbetsavtalet med Marocko, som var
på 5,6 miljarder kronor.
Marocko är också viktigt för EU -- främst för dess sydliga
medlemmar -- som mur mot en fruktad invandringsvåg från
Afrika. EG har levererat utrustning och Spanien har bidragit
med lätta infanterivapen för den marockanska polisen och
gränsförsvaret.
EU har under senare tid ökat biståndet. Genom EU:s
nyligen framlagda Medelhavsinitiativ kommer det att öka
ytterligare, och samarbetet kommer att växa. Detta rimmar
illa med demokratimålet i EU:s bistånd. EU måste börja
ställa villkor. Marocko måste tvingas efterleva folkrätten och
respektera de mänskliga rättigheterna. Detta måste bli en
viktig fråga för Sverige att driva i EU-samarbetet.
Det krävs ett aktivare och fastare uppträdande både av FN
och EU för att förmå Marocko att medverka till att FN:s
fredsplan för Västsahara och en fri och rättvis
folkomröstning kan genomföras. FN får inte svika
saharierna.
Biståndet till de sahariska flyktingarna
Saharierna har tvingats leva som flyktingar i arton år. Deras
läger finns i sydvästra Algeriet, i ett av de mest ogästvänliga
ökenområdena. Eftersom det saknas tält har flyktingarna
byggt bostadshus, skolor och sjukhus av soltorkad lera.
Under hösten utsattes emellertid området för de värsta
regnen på femtio år och översvämmades. De bräckliga husen
kunde inte stå emot vattenmassorna och 14 000 människor
blev hemlösa.
Flyktingarna har kunnat överleva tack vare det
internationella biståndet. Det mesta har kommit från
Algeriet, men Algeriet har nu stora ekonomiska svårigheter
och har därför dragit ned på hjälpen till de sahariska
flyktingarna. De internationella biståndsgivarna har
svårigheter att planera insatserna till följd av den ständiga
osäkerheten med folkomröstningen.
Det svenska biståndet
Sverige har bidragit med ett omfattande hjälpprogram för
barn, kvinnor och åldringar i flyktinglägren. Detta bistånd
har hittills kanaliserats genom Rädda Barnen. Även Röda
korset och andra frivilligorganisationer har gjort livsviktiga
insatser. Nu avvecklar emellertid Rädda Barnen sin
verksamhet i flyktinglägren. Det är angeläget att biståndet
ändock fortsätter utan uppehåll. Det är ännu angelägnare
efter höstens översvämningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frigivning av sahariska fångar och
amnesti,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande i FN för att
folkomröstningen i Västsahara skall genomföras enligt FN:s
ursprungliga fredsplan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationell övervakning av en
kommande folkomröstning i Västsahara,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avbrytande av det tekniska
samarbetet med Marocko,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande i EU för att
förmå Marocko att efterleva FN:s fredsplan för Västsahara,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till det västsahariska
folket.
Stockholm den 22 januari 1995
Eva Zetterberg (v)
Ragnhild Pohanka (mp)