Den ryska statsledningens försök att med militärt våld
omintetgöra den tjetjenska republikens
självständighetsförklaring har under vintern 1994/95 skapat
en ny situation vad gäller bedömningen av den ryska
demokratins framtidsutsikter.
När detta skrivs har den ryska armén ännu inte lyckats få
kontroll över republikens huvudstad Groznyj. Även om detta
skulle lyckas så återstår problemet för den ryska armén att få
kontroll över de bergstrakter som utgör huvuddelen av
Tjetjeniens yta. Risken är också uppenbar att kriget sprids
till fler kaukasiska republiker och det kan inte på något sätt
uteslutas att tjetjenska och andra kaukasiska nationalister
försöker slå till i det egentliga Rysslands befolkningscentra.
Den ryska politiska ledningen har uppenbarligen inte
längre full kontroll över krigföringen i Tjetjenien. Givna
order åtlyds inte och lokala befälhavare agerar på egen hand.
De inrikestrupper som efter hand kommit att överta
huvuddelen av krigföringen lyder inte heller under det ryska
försvarsdepartementet.
President Jeltsins anseende inom landet har av allt att
döma skadats kraftigt av de illa genomtänkta aktionerna mot
utbrytarrepubliken. Huvuddelen av den demokratiska
opinionen i landet tar direkt avstånd från honom, och de som
i början visade förståelse för beslutet att tillgripa våld har
tystnat. Om denna situation leder till att trovärdiga
demokrater kan få starkare politiskt inflytande eller tvärtom
till att krafter med rötterna i den gamla sovjetiska
maktapparaten kan stärka sina positioner går i dag inte att
säkert bedöma. Men utvecklingen får betydelse för hela
Europa -- inte minst för närbelägna länder som t.ex. de
nordiska och baltiska staterna.
Därför är det viktigt att Europa i övrigt tydligt visar att
Rysslands möjligheter att långsiktigt bli en stat i kretsen av
normala europeiska demokratier hör samman med hur landet
behandlar minoriteter och oppositionella inom sina gränser.
Den svenska regeringen har enligt vår mening inte uppträtt
kraftfullt nog för att visa detta samband mellan demokratisk
praktik och demokratisk trovärdighet. Detta är desto mer
allvarligt som de möjliga konsekvenserna av kriget i
Tjetjenien -- i likhet med kriget i Bosnien, en annan konflikt
där den svenska hållningen varit orimligt passiv -- också
berör vår egen säkerhet. Den danska regeringen och dess
utrikesminister Niels Helveg Pedersen har däremot på ett
helt annat sätt förstått att utnyttja de möjligheter som i första
hand medlemskapet i EU erbjuder.
Som så ofta när någon ingriper på ett illa genomtänkt sätt
för att stoppa en viss utveckling tycks resultatet av
våldsanvändningen mot Tjetjenien bli att utvecklingen mot
frigörelse från Ryssland stimuleras -- inte bara där utan i hela
norra Kaukasus. Det handlar här om ett område med stor
etnisk mångfald och långa frihetstraditioner, som först under
1800-talets slut någorlunda stabilt kontrollerades av den
ryska regeringen. Motståndet mot den ryska övermakt som
i detta område i allt väsentligt förknippades med kolonialt
förtryck upphörde dock inte. När det tsaristiska Ryssland föll
samman bildades också under en tid en nordkaukasisk
självständig sovjetrepublik, den s.k. Terekrepubliken, där
bl.a. Tjetjenien ingick.
Den senare sovjetiska politiken mot dessa folk innebar att
de formellt gavs en form av egen nationell identitet inom den
ryska sovjetrepublikens ram. Gränserna mellan de olika
autonoma republikerna och områdena drogs dock avsiktligt
så att många etniska grupper delades mellan flera sådana
enheter för att motverka effektivt motstånd mot
centralmakten. Mellan december 1943 och mars 1944
deporterades flera kaukasiska nationer, bland dem
tjetjenerna, i stor utsträckning till Centralasien, för påstått
samröre med tyskarna. Avsikten var sannolikt att de
efterhand skulle försvinna i det sovjetiska folkhavet. Totalt
deporterades på detta sätt kanske 1 600 000 personer och
stora delar av norra Kaukasus (liksom av Krim och den
Volgatyska autonoma republiken längre norrut) lades öde (jfr
Robert Conquest: Den stora deportationen, Stockholm
1970).
Efter Stalins död återupprättades de deporterade
nationerna (med undantag för Krimtatarer och Volgatyskar)
och allt fler människor återvände till sina ursprungliga
hemtrakter. Att mot denna bakgrund förvänta sig att de
stillatigande skall acceptera att kraven på oberoende möts på
det sätt som nu sker i Tjetjenien saknar
verklighetsförankring.
Om inte den ryska taktiken radikalt förändras och
trovärdiga förhandlingar med de tjetjenska ledarna inleds är
därför risken stor att ett långvarigt gerillakrig uppstår. De
ryska möjligheterna att vinna ett sådant krig och slutgiltigt
pacificera Kaukasus är troligen högst begränsade.
Slutresultatet kan därför, tvärtemot syftet med operationen
mot Tjetjenien, bli att Ryssland tvingas ge upp kontrollen
över hela det nordkaukasiska området.
En demokrati kan inte i längden hållas samman genom
våld. Och ju mer våld som används, desto svagare blir
givetvis de ryska anspråken på rätten till överhöghet över
området och desto starkare blir krigets karaktär av
kolonialkrig mot en legitim nationell frihetsrörelse. Därför
är en förhandlingsuppgörelse enda möjligheten, både att
förhindra långvarig blodsutgjutelse och katastrofal materiell
förstörelse och att skydda den ryska demokratin mot de
krafter som släpps lösa till följd av kriget. För Rysslands
egen skull måste därför omvärldens krav på respekt för
mänskliga rättigheter upprätthållas -- inte minst när landets
önskemål om inträde i Europarådet skall bedömas. Ett sätt att
kontrollera att sådana krav respekteras är att internationella
observatörer, från Europarådet, EU eller OES(ESK) sänds
till Tjetjenien och övriga norra Kaukasus. Också svenska
observatörer bör kunna sändas till området.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör söka påverka Ryssland att respektera mänskliga
rättigheter och acceptera en fredlig förhandlingslösning i
Tjetjenien,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående svenska och internationella
observatörer i Tjetjenien och övriga norra Kaukasus.
Stockholm den 18 januari 1995
Håkan Holmberg (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)