Frågan om Västsaharas självständighet har varit på FN:s
dagordning alltsedan 60-talet. År 1966 lovade Spanien
västsaharierna självbestämmande efter påtryckning av FN.
Spanien infriade dock aldrig sitt löfte utan lät Marocko och
Mauretanien överta rollen som kolonialmakter.
Befrielseorganisationen Polisario Front proklamerade den
Sahariska Arabiska Demokratiska Republikens (SADR)
exilregering den 27 februari 1976. Samtidigt förklarades krig
mot ockupationsmakterna. År 1979 drog sig Mauretanien ur
konflikten.
FN:s generalsekreterare har tillsammans med OAU:s
ordförande bedrivit ett medlingsarbete i syfte att uppnå
vapenstillestånd i konflikten mellan Marocko och Polisario
och en överenskommelse om formerna för en
folkomröstning. Ansträngningar har gjorts för att försöka få
till stånd samtal mellan Polisario och Marocko om
Västsaharas framtid. En gemensam fredsplan framlades
sommaren 1988 och accepterades i princip av parterna. FN:s
generalförsamling tog för första gången 1989 i consensus
beslut om att parterna skulle förhandla om eldupphör och
regler för folkomröstning.
År 1991 godkände FN:s säkerhetsråd generalsekreterarens
plan för att lösa konflikten om territoriet, och i enlighet med
denna inrättades en observatörsstyrka, MINURSO. Styrkan
skulle ha ansvaret för att det eldupphör som trädde i kraft
den 6 september 1991 respekterades.
FN-styrkan har haft svårt att etablera sig i området. Av de
ca 3 000 FN-soldater som skulle stationeras i området finns
bara ca en tiondel på plats. FN kan därför inte sägas ha
kontroll över territoriet. Snarare råder i princip ett
marockanskt undantagstillstånd i de ockuperade delarna av
Västsahara, eftersom ca 120 000 marockanska soldater finns
kvar där. Inga journalister har tillträde till Västsahara. Att
Marocko har försvårat och förhindrat FN-observatorernas
arbete har bl a lett till att både de schweiziska, brittiska och
kanadensiska regeringarna har beslutat kalla hem sina
enheter.
Den folkomröstning som enligt fredsplanen skulle ha ägt
rum i januari 1992 för att avgöra Västsaharas självständighet
eller integrering med Marocko kunde ej genomföras. Detta
beror framför allt på att Marocko på olika sätt saboterar
fredsprocessen. Istället för att dra tillbaks deltagarna i den
första ''Gröna marschen'', som FN begärt, har Marocko
genomfört nya ''Gröna marscher''. Detta innebär att
ytterligare tiotusentals marockaner har förflyttats till
Marocko i syfte att förfuska folkomröstningen. Dessutom
har marockanerna använt vapenvilan till att förstärka den
beryktade muren genom Sahara. Den stenbesatta delen av
denna ''skyddsvall'' var 100 km lång 1991 och har nu mer
än fördubblats, vilket är ett klart brott mot stilleståndsavtalet.
FN har gjort olika påtryckningar på båda parter i
konflikten för att lösa de problem, som förhindrade
folkomröstningen 1992. Ett direkt sammanträffande skedde
i El Ayoun i juli 1993 framför allt för att några av
medlemsstaterna i FN:s säkerhetsråd utsatte Marocko för
påtryckningar. Innan mötet ägde rum fördes många
människor bort från staden. Många fängslades både före och
efter besöket, men det sågs ändå som positivt att parterna
talade direkt med varandra. Ett andra möte i oktober i New
York mellan parterna ställdes in. Polisario vägrade förhandla
med den delegation, som Marocko utsett, eftersom den
bestod av avhoppade västsaharier.
Efter detta lämnade FN:s generalsekreterare en ny rapport
till säkerhetsrådet, där han lovade att arbeta hårt för att
registreringen av de röstberättigade skulle börja den 7 januari
1994 och folkomröstning skulle hållas i februari 1995. Först
i augusti 1994 startade emellertid identifieringen och
registreringen. Processen avbröts igen samma månad för att
återupptas månaden därpå. I november förra året hade enbart
4 000 personer registrerats. I en rapport från
generalsekreterare Boutros-Ghali den 5 november 1994 till
säkerhetsrådet framhölls därför att folkomröstningen ej
heller kan hållas i februari 1995.
Valet
Marocko har ständigt försökt förhindra att FN-planen ska
kunna genomföras. De började med att vägra öppna kontor
för FN:s identifieringskommitté. Marocko ville ej heller
publicera röstlängderna. De har motarbetat att observatörer
och journalister ska kunna följa registreringen. Marockansk
polis har väntat utanför registreringskontoren för att ta hand
om västsahariernas registreringskort för att därefter lämna
över dem till marockaner.
Fortfarande råder också oklarheter vad gäller tolkning och
tillämpning av röstlängderna. Inga nya direkta kontakter
mellan Polisario och Marocko har heller skett. Bl a kräver
Marocko, att de tusentals marockaner som förts in i det
ockuperade Västsahara ska få deltaga i folkomröstningen.
Mot den bakgrunden anser vi, att Sverige bör göra
ytterligare ansträngningar i FN för att medverka till att
fredsplanen kan följas enligt ursprungsplanen, att parterna
har direkta kontakter och att det under 1995 kan hållas en fri
och rättvis folkomröstning.
Sverige bör bl a ta initiativ till att politiker och observatörer
från humanitära organisationer, kyrkor och fredsrörelser kan
övervaka folkomröstningen. Sverige bör också driva kravet
att marockanska styrkor lämnar det ockuperade Västsahara
före valet och ersätts av FN-styrkor.
Försvunna västsaharier
Flera västsaharier har dött under de många år kriget mellan
Polisario och Marocko har varat. Fångar har tagits. Polisario
har velat återlämna marockanska krigsfångar till Marocko,
som vägrat mottaga dem. Samtidigt har Marocko hållit
åtskilliga västsaharier fängslade, varav många avlidit av svält
och tortyr i fängelserna. Sommaren 1991 släppte kung
Hassan 265 civila västsaharier från hemliga fängelser i
Marocko. Kungen hade tidigare förnekat både fångarnas
existens och existensen av hemliga fängelser. De ''frigivna''
västsaharierna släpptes i det ockuperade Västsahara. De fick
inte ha kontakt med någon utlänning. De har inte fått något
jobb eller sjukvård. Flera har dött sedan ''frigivningen''.
Flera har fängslats igen.
Nya fängslanden har skett bl a mot ungdomar som krävt att
den FN-ledda folkomröstningen ska påskyndas. Fortfarande
saknas ca 800 västsaharier. Flera anses vara fängslade.
Sverige måste agera för att alla västsahariska fångar beviljas
amnesti och frisläpps före folkomröstningen.
Bistånd
Det svenska biståndet till de västsaharier som lever i
flyktingläger i södra Algeriet har varierat kraftigt från
budgetår till budgetår, vilket bidragit till att göra
förhållandena i lägret osäkert. Problemet är att bidraget
måste kanaliseras via svenska enskilda organisationer och att
dessa oftast måste bistå med egna medel, vilket ibland
upplevs som hinder för stödinsatsernas omfattning.
Biståndsinsatserna totalt till västsaharierna har också
minskat under senare år bl a på grund av de minskade
bidragen från Algeriet, som fått ökade interna problem.
Detta har lett till problem, bl a minskat näringstillskott, vilket
i sin tur lett till allvarliga bristsjukdomar bland invånarna i
flyktinglägren.
Problemen för de västsahariska flyktingarna har dessutom
ökat i omfattning efter det att regn och översvämningar under
hösten -94 har ödelagt ca 30 % av bostäder och
förnödenheter i flyktinglägren. Detta innebär att ca 50 000
västsaharier har blivit hemlösa. Dessutom har skolor och
sjukhus rasat. Västsaharierna är i stort behov av svenska
biståndsinsatser. Katastrofbistånd bör utgå till
västsaharierna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare svenska insatser för att
den av FN godtagna fredsplanen för Västsahara skall kunna
genomföras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om amnesti för västsahariska fångar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av bistånd till det
västsahariska folket.
Stockholm den 11 januari 1995
Ingbritt Irhammar (c)
Helena Nilsson (c)
Marianne Andersson (c)