Bakgrund
Frågan om Västsaharas självständighet har varit på FN:s dagordning alltsedan 60-talet. År 1966 lovade Spanien västsaharierna självbestämmande efter påtryckning av FN. Spanien infriade dock aldrig sitt löfte utan lät Marocko och Mauretanien överta rollen som kolonialmakter.
Befrielseorganisationen Polisario Front proklamerade den Sahariska Arabiska Demokratiska Republikens (SADR) exilregering den 27 februari 1976. Samtidigt förklarades krig mot ockupationsmakterna. År 1979 drog sig Mauretanien ur konflikten.
FN:s generalsekreterare har tillsammans med OAU:s ordförande bedrivit ett medlingsarbete i syfte att uppnå vapenstillestånd i konflikten mellan Marocko och Polisario och en överenskommelse om formerna för en folkomröstning. Ansträngningar har gjorts för att försöka få till stånd samtal mellan Polisario och Marocko om Västsaharas framtid. En gemensam fredsplan framlades sommaren 1988 och accepterades i princip av parterna. FN:s generalförsamling tog för första gången 1989 i consensus beslut om att parterna skulle förhandla om eldupphör och regler för folkomröstning.
År 1991 godkände FN:s säkerhetsråd generalsekreterarens plan för att lösa konflikten om territoriet, och i enlighet med denna inrättades en observatörsstyrka, MINURSO. Styrkan skulle ha ansvaret för att det eldupphör som trädde i kraft den 6 september 1991 respekterades.
FN-styrkan har haft svårt att etablera sig i området. Av de ca 3 000 FN-soldater som skulle stationeras i området finns bara ca en tiondel på plats. FN kan därför inte sägas ha kontroll över territoriet. Snarare råder i princip ett marockanskt undantagstillstånd i de ockuperade delarna av Västsahara, eftersom ca 120 000 marockanska soldater finns kvar där. Inga journalister har tillträde till Västsahara. Att Marocko har försvårat och förhindrat FN-observatorernas arbete har bl a lett till att både de schweiziska, brittiska och kanadensiska regeringarna har beslutat kalla hem sina enheter.
Den folkomröstning som enligt fredsplanen skulle ha ägt rum i januari 1992 för att avgöra Västsaharas självständighet eller integrering med Marocko kunde ej genomföras. Detta beror framför allt på att Marocko på olika sätt saboterar fredsprocessen. Istället för att dra tillbaks deltagarna i den första ''Gröna marschen'', som FN begärt, har Marocko genomfört nya ''Gröna marscher''. Detta innebär att ytterligare tiotusentals marockaner har förflyttats till Marocko i syfte att förfuska folkomröstningen. Dessutom har marockanerna använt vapenvilan till att förstärka den beryktade muren genom Sahara. Den stenbesatta delen av denna ''skyddsvall'' var 100 km lång 1991 och har nu mer än fördubblats, vilket är ett klart brott mot stilleståndsavtalet.
FN har gjort olika påtryckningar på båda parter i konflikten för att lösa de problem, som förhindrade folkomröstningen 1992. Ett direkt sammanträffande skedde i El Ayoun i juli 1993 framför allt för att några av medlemsstaterna i FN:s säkerhetsråd utsatte Marocko för påtryckningar. Innan mötet ägde rum fördes många människor bort från staden. Många fängslades både före och efter besöket, men det sågs ändå som positivt att parterna talade direkt med varandra. Ett andra möte i oktober i New York mellan parterna ställdes in. Polisario vägrade förhandla med den delegation, som Marocko utsett, eftersom den bestod av avhoppade västsaharier.
Efter detta lämnade FN:s generalsekreterare en ny rapport till säkerhetsrådet, där han lovade att arbeta hårt för att registreringen av de röstberättigade skulle börja den 7 januari 1994 och folkomröstning skulle hållas i februari 1995. Först i augusti 1994 startade emellertid identifieringen och registreringen. Processen avbröts igen samma månad för att återupptas månaden därpå. I november förra året hade enbart 4 000 personer registrerats. I en rapport från generalsekreterare Boutros-Ghali den 5 november 1994 till säkerhetsrådet framhölls därför att folkomröstningen ej heller kan hållas i februari 1995.
Valet
Marocko har ständigt försökt förhindra att FN-planen ska kunna genomföras. De började med att vägra öppna kontor för FN:s identifieringskommitté. Marocko ville ej heller publicera röstlängderna. De har motarbetat att observatörer och journalister ska kunna följa registreringen. Marockansk polis har väntat utanför registreringskontoren för att ta hand om västsahariernas registreringskort för att därefter lämna över dem till marockaner.
Fortfarande råder också oklarheter vad gäller tolkning och tillämpning av röstlängderna. Inga nya direkta kontakter mellan Polisario och Marocko har heller skett. Bl a kräver Marocko, att de tusentals marockaner som förts in i det ockuperade Västsahara ska få deltaga i folkomröstningen.
Mot den bakgrunden anser vi, att Sverige bör göra ytterligare ansträngningar i FN för att medverka till att fredsplanen kan följas enligt ursprungsplanen, att parterna har direkta kontakter och att det under 1995 kan hållas en fri och rättvis folkomröstning.
Sverige bör bl a ta initiativ till att politiker och observatörer från humanitära organisationer, kyrkor och fredsrörelser kan övervaka folkomröstningen. Sverige bör också driva kravet att marockanska styrkor lämnar det ockuperade Västsahara före valet och ersätts av FN-styrkor.
Försvunna västsaharier
Flera västsaharier har dött under de många år kriget mellan Polisario och Marocko har varat. Fångar har tagits. Polisario har velat återlämna marockanska krigsfångar till Marocko, som vägrat mottaga dem. Samtidigt har Marocko hållit åtskilliga västsaharier fängslade, varav många avlidit av svält och tortyr i fängelserna. Sommaren 1991 släppte kung Hassan 265 civila västsaharier från hemliga fängelser i Marocko. Kungen hade tidigare förnekat både fångarnas existens och existensen av hemliga fängelser. De ''frigivna'' västsaharierna släpptes i det ockuperade Västsahara. De fick inte ha kontakt med någon utlänning. De har inte fått något jobb eller sjukvård. Flera har dött sedan ''frigivningen''. Flera har fängslats igen.
Nya fängslanden har skett bl a mot ungdomar som krävt att den FN-ledda folkomröstningen ska påskyndas. Fortfarande saknas ca 800 västsaharier. Flera anses vara fängslade. Sverige måste agera för att alla västsahariska fångar beviljas amnesti och frisläpps före folkomröstningen.
Bistånd
Det svenska biståndet till de västsaharier som lever i flyktingläger i södra Algeriet har varierat kraftigt från budgetår till budgetår, vilket bidragit till att göra förhållandena i lägret osäkert. Problemet är att bidraget måste kanaliseras via svenska enskilda organisationer och att dessa oftast måste bistå med egna medel, vilket ibland upplevs som hinder för stödinsatsernas omfattning.
Biståndsinsatserna totalt till västsaharierna har också minskat under senare år bl a på grund av de minskade bidragen från Algeriet, som fått ökade interna problem. Detta har lett till problem, bl a minskat näringstillskott, vilket i sin tur lett till allvarliga bristsjukdomar bland invånarna i flyktinglägren.
Problemen för de västsahariska flyktingarna har dessutom ökat i omfattning efter det att regn och översvämningar under hösten -94 har ödelagt ca 30 % av bostäder och förnödenheter i flyktinglägren. Detta innebär att ca 50 000 västsaharier har blivit hemlösa. Dessutom har skolor och sjukhus rasat. Västsaharierna är i stort behov av svenska biståndsinsatser. Katastrofbistånd bör utgå till västsaharierna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare svenska insatser för att den av FN godtagna fredsplanen för Västsahara skall kunna genomföras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om amnesti för västsahariska fångar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av bistånd till det västsahariska folket.
Stockholm den 11 januari 1995 Ingbritt Irhammar (c) Helena Nilsson (c) Marianne Andersson (c)