med anledning av prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Grunden i den svenska narkotikapolitiken är att skapa
ett narkotikafritt samhälle. Narkotikapolitiken bygger på
ett nära samspel mellan förebyggande åtgärder,
kontrollpolitik och behandling samt rehabilitering av
narkotikamissbrukare. Åtgärderna mot narkotikan
förstärker och kompletterar varandra.
I föreliggande proposition 1994/95:19 konstateras att ett
resultat av den narkotikapolitik som Sverige fört har
resulterat i en relativt god narkotikasituation, jämfört med
många andra länder. Sverige kommer inte att behöva ändra
de narkotikapolitiska åtgärderna på grund av ett
medlemskap i EU. Unionen kommer att stärka sina insatser
och som medlem i EU kommer Sverige att få tillgång till
detta utökade samarbete.
Ett medlemskap i EU kräver dock att Sverige tydligare
och mer distinkt redogör för ställningstaganden i
narkotikapolitiken, framför allt när det gäller de
narkotikaliberala strömningarna som nu växer sig starka i
flertalet europeiska städer.
15 europeiska storstäder har ställt sig bakom den så
kallade Frankfurtresolutionen som undertecknades 1990. I
Frankfurtresolutionen konstateras att strävandena att
eliminera tillgången och efterfrågan av narkotika har
misslyckats, trots stora satsningar. Enligt resolutionen
kommer narkotikan alltid att finnas i samhället.
Det samhället kan göra är därför att ge upp kampen och
i stället stödja och hjälpa missbrukare. Fria sprutor, så
kallade ''shooting galleries'' under överinseende av
medicinskt kunnig personal, utbildning av missbrukarna för
att ge kunskap om rätta droger och rätt mängd samt en
legalisering av drogerna är de ståndpunkter som
intellektuella och ledande politiker från många länder för
fram som ett program för att få bukt med
narkotikaproblemet.
Enligt legaliseringsförespråkarna är drogberoendet ett
medicinskt fenomen. Det kan ej utplånas genom politiska
åtgärder eller aktivt motverkande. Dessa insatser kan
visserligen ha en viss effekt, men tvångsåtgärderna har
misslyckats.
Drogproblemet består, enligt Frankfurtresolutionen, i
att innehav, konsumtion och handel är illegalt.
Kriminaliseringen gör drogerna dyra och av dålig kvalitet.
Olagligheten gör även att missbrukaren hamnar i social
misär.
Förutom att respekterade politiker, vetenskapsmän,
läkare och intellektuella för fram synpunkterna på
exempelvis seminarier under rubriker som ''Narkotikan
avmystifierad'', skrivs det även böcker och debattartiklar i
ämnet. Man talar på socialhögskolor och driver en aktiv
lobbyverksamhet bland politiker.
Legaliseringsförespråkarna försöker även använda WHO
(Världshälsoorganisationen) för att få fotfäste för sina
synpunkter.
För fem, sex år sedan skulle liberaliseringstankarna ha
ansetts som oseriösa. Nu har dock alltfler börjat ifrågasätta
om det inte är rätt att avkriminalisera narkotikan. Det visar
kanske det faktum att Europaparlamentet endast med en
knapp majoritet förra året avvisade en legalisering.
Den metod man använder för att vinna fotfäste för sina
synpunkter är steg-för-steg-principen.
Legaliseringsförespråkarna säger officiellt att det knappast
är realistiskt att anta att en liberalisering av all narkotika
skulle vinna gehör i dagsläget. Därför riktar man in sig på
en kamp för att legalisera cannabis.
I Sverige är motståndet mot en legalisering stort. Det är
bland annat här initiativet togs till en motorganisation till
Frankfurtresolutionen i form av sammanslutningen Cities
Against Drugs. Den svenska riksdagen har uttalat att målet
för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett
narkotikafritt samhälle.
Den grupp som kommer att påverkas mest av
legaliseringsförespråkarnas åsikter är ungdomarna. Det är
inom denna grupp som resandet är som högst, som nya
musikstilar och trender med olika budskap snabbast vinner
gehör och som motståndet mot narkotika är som minst.
Sverige har svårt att ensamt föra ett motstånd mot
legalisering av narkotikan. Narkotikaproblemet är globalt
och ett samarbete är därför nödvändigt. Inget parlament
har aktivt tagit ställning för en legalisering av narkotikan.
Ett medlemskap i EU skulle ge Sverige en möjlighet att ta
initiativ och vara drivande i frågan om motaktioner mot
legaliseringstendenserna, inte minst med tanke på att det
var här som initiativet Cities Against Drugs väcktes.
En annan del i förhindrandet av att denna
liberaliseringstendens även sprider sig till Sverige är vikten
av gränsanknuten kontroll. Romfördraget anger att det
finns samhällsintressen som kan legitimera hinder för den
fria rörligheten över de inre gränserna, exempelvis hänsyn
till allmän ordning, allmän säkerhet och allmän hälsa.
Gränsanknuten kontroll av narkotika behöver därför inte
vara förbjuden.
Den nyligen presenterade Gränskontrollutredningen,
SOU 1994:131, föreslår en lång rad kompensatoriska
åtgärder för att förhindra att narkotika kommer in i Sverige.
På lång sikt är de kompensatoriska åtgärderna för
förhindrande av internationell brottslighet de enda
tänkbara. Tveksamheter råder dock om de
kompensatoriska åtgärderna når sin fulla effekt direkt efter
ikraftträdandet. Möjlighet till bibehållande av de
kontrollbefogenheter tullen använder i dag ses därför som
en realistisk lösning under en övergångsperiod. En gradvis
avveckling av tullens nuvarande kontrollbefogenheter till
förmån för de kompensatoriska åtgärderna skulle därmed
bli en effektiv lösning.
Ett klart ställningstagande om att Sverige inte kommer
att acceptera en direkt övergång till de kompensatoriska
åtgärderna är därför nödvändig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ett aktivt
ställningstagande i samarbetet med EU om att stävja
legaliseringstendenserna av droger i Europa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige, under en
övergångsperiod, bör bibehålla den gränsanknutna
kontrollen av narkotika.
Stockholm den 18 oktober 1994
Chatrine Pålsson (kds)
Holger Gustafsson (kds)
Fanny Rizell (kds)