Vi lever i en dramatisk tid präglad av motsatta krafter, såväl
stora hot mot mänsklighet och miljö som nya möjligheter att
skapa en ny världsordning i fred och säkerhet. Förgiftningen
av jord, luft och vatten kastar mörka skuggor över framtiden.
Den massiva upplagringen av nukleära och konventionella
vapen hotar vår överlevnad. Skuldkrisen gör världsekonomin
explosiv. Diktaturer härskar alltjämt i flera nationer i Afrika,
Asien och Latinamerika och antalet kränkningar av
mänskliga rättigheter ökar.
Det kalla krigets slut gav anledning att hoppas på en enad
värld inriktad på fred och samarbete. Vi har i stället måst åse
hur ett stort antal inbördeskrig brutit ut och hur konflikter till
följd av etniska, religiösa, politiska och sociala förhållanden
hotar säkerheten i Europa och världen. Av 90 beväpnade
konflikter under åren 1989--93 ägde 79 rum inom nationer
med regeringar, organisationer och grupper som aktörer. Av
allt att döma kommer krig och väpnade konflikter att
fortsätta att vara ett av världens huvudproblem i framtiden.
I vårt eget land gör oerhört tragiska händelser oss
medvetna om våldets brutalitet, om hur innehav och
användning av vapen blir allt vanligare, hur våldet sprider sig
bland barn och ungdom.
Mot denna bakgrund av hot, kriser, konflikter och våld har
diskussionen om säkerhetsbegreppet breddats och
fördjupats. Ett vidgat säkerhetsbegrepp bekräftades redan
vid FN-konferensen om sambandet mellan nedrustning och
utveckling 1987:
Säkerhet har inte bara militära utan också ekonomiska,
sociala, humanitära, ekologiska och mänskliga
rättighetsaspekter. Förbättrad säkerhet kan å ena sidan skapa
villkor som gynnar nedrustning och å andra sidan erbjuda
den miljö och den tillförsikt som behövs för ett
framgångsrikt utvecklingsarbete.
Samtidigt kan vi iaktta hur krisen i världen drabbar oss alla
oavsett nationsgränser. Även säkerhetsbegreppet har vidgats
till att bygga på principen om global säkerhet. Det
internationella samarbetet för mänskligheten och miljön --
för fred, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och en
ekologiskt hållbar utveckling -- är vägen till nationell
säkerhet, för verklig mänsklig säkerhet och trygghet.
FN:s generalsekreterare efterlyser i sitt Handlingsprogram
för fred (An Agenda for Peace, 1992) resurser för system för
tidig varning, konfliktförebyggande åtgärder, medling,
konfliktlösning och fredsbyggande verksamhet. Han noterar
också att satsningar på förebyggande diplomati är den mest
effektiva och lönsamma användningen av mänskliga och
materiella resurser -- liksom naturligtvis också den mest
humana.
Generalsekreteraren förväntar sig att uppbyggnaden av
detta säkerhetssystem skall ske med hjälp av insatser på olika
nivåer, av FN och dess organisationer, av regionala organ,
t.ex. Europeiska säkerhetsorganisationen, av nationer och
frivilligorganisationer (Non-governmental Organisations,
inklusive kyrkor och samfund), av akademiska institutioner,
parlamentariker, näringsliv, olika yrkesgrupper, medier och
den stora allmänheten -- alla måste involveras i detta arbete.
Vid sitt besök i Stockholm i januari efterlyste Boutros-Ghali
särskild svensk hjälp till utveckling av utbildningen för civila
fredsinsatser.
Internationella och nationella frivilligorganisationer har
genom historien kommit till undsättning och stöd i
krissituationer orsakade av krig eller naturkatastrofer. De har
deltagit i minröjning, övervakat val, repatrierat flyktingar,
bistått dem som hotats av kidnappning, tortyr eller mord, och
de har sörjt för mat, husrum och transporter för krigets offer.
Frivilligorganisationerna har också alltmer börjat medverka
i fredsbyggande insatser.
Ett aktuellt exempel är samarbetsprojektet
Fredsövervakning i Sydafrika, PEMSA, mellan sjutton
svenska folkrörelser, organisationer, kyrkor och samfund
och tre sydafrikanska organisationer. 66 fredsövervakare
arbetade i Sydafrika för att enligt huvudsyftet ''medverka till
att våldet och det ständiga hotet om våld minskar och på sikt
elimineras för att möjliggöra att valkampanjer och val kan
genomföras och att valresultaten accepteras utan risk för
upptrappning av våldet''.
Enligt de delmål som övertogs av de sydafrikanska
samarbetsorganisationerna skulle fredsövervakarna genom
ett ''aktivt mandat'' -- utöver själva närvaron --samla
information om våldet, analysera förlopp och orsaker,
dokumenterarapportera till de olika organisationerna,
sprida informationskapa opinion mot våldetstimulera till
aktioner som förhindrar och motverkar våld, medverka i
sådana aktionerstärka de organisationer som stöder den
nationella fredsöverenskommelsen (National Peace
Accord)främja samarbete mellan dessa organisationer.
Projektet Fredsövervakning i Sydafrika finansierades av
SIDA. En omfattande utvärdering har genomförts av
sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Trots
att projektet varit behäftat med vissa begränsningar, vilka
beskrivs i rapporten (t.ex. projektets pilotkaraktär, brist på
erfarenheter av liknande projekt, underbemanning av
administrationen på det svenska kontoret, olika spänningar i
projektet, mottagarorganisationernas brist på tillräcklig
kapacitet) skriver de oberoende utvärderarna att det är ''vår
bedömning att Fredsövervakning i Sydafrika varit en
värdefull insats i det sydafrikanska fredsarbetet inte bara
genom fredsövervakarnas närvaro utan också genom
agerande i enlighet med ett vidare mandat (i enlighet med de
angivna delmålen)''.
Utvärderarna hänvisar också till den förändrade
världssituationen och det stora antalet inomstatliga
konflikter, där stater inte längre är de enda aktörerna utan där
en mängd icke-statliga aktörer spelar en växande roll både
som parter i konflikter och som konfliktlösare -- samtidigt
som existerande strukturer för internationell konfliktlösning
huvudsakligen baseras på mellanstatligt samarbete:
Flera debattörer, forskare och organisationer har framfört
synpunkten att med den mångfald av pågående och
potentiella konflikter inom stater som världssamfundet står
inför -- och med ett redan starkt överbelastat FN -- kan NGOs
spela en nyckelroll både för att förebygga, övervaka och
bygga fred. Med pågående konflikter i bl.a. Rwanda,
Somalia, Sudan, det forna Juboslavien, Sri Lanka,
Afghanistan och starka konfliktformationer i bl.a. stora delar
av det forna Sovjetunionen och Indien måste det
internationella samhället hitta nya vägar både för att
förebygga att konflikter bryter ut och bidra till att lösa
pågående konflikter.
PEMSA är ett försök från folkrörelserna att möta dessa
utmaningar. Projektet har visat hur folkrörelser/NGOs
genom att samverka över organisations- och nationsgränser
kan bidraga till att stärka fredsprocesser på lokal nivå genom
att stödja det civila samhället och därmed skapa
förutsättningar för ett långsiktigt fredsbyggande. PEMSA
har också visat att NGOs på kort tid kan utarbeta ett projekt,
förankra det både i Sverige och Sydafrika samt implementera
detta med begränsade resurser.
Det finns alltså nu en långtgående internationell samsyn
vad gäller insikten att konflikthantering och konfliktlösning
steg för steg måste ersätta militära rustningar som ett medel
att möta världens säkerhetspolitiska behov. Den kris som
råder i världen visar på behovet av en utvidgning av civila
fredstjänster till att också omfatta exempelvis medling,
förhandling, konflikthantering, stöd till skydd för mänskliga
rättigheter, demokratiträning och utbildning som medverkar
till icke-våldsliga lösningar på konflikter.
Den nya synen på säkerhet kommer mycket tydligt till
uttryck i det socialdemokratiska partiets politiska dokument
inför valet 1994, Gränslös demokrati -- säkerhet och
solidaritet inför 2000-talet:
I dag efter det kalla krigets slut och med den växande
insikten om ett regionalt och globalt samöde, befinner vi oss
i en liknande situation som i början av omorienteringen på
1960-talet med ett starkt omvärldsberoende och i behov av
nytänkande. Det behövs en helhetssyn, en integrerad svensk
politik för solidaritet och säkerhet, fred och utveckling i
världen.
Vi vill att en nationell kommission tillsätts i syfte att se
över och stärka Sveriges internationella ansvarstagande.
Det har blivit uppenbart att säkerhet efter det kalla krigets
slut mer och mer måste byggas med icke-militära medel.
Det är oerhört svårt att i praktiken bryta vanan att försöka
bygga säkerheten med militära maktmedel. Sverige har
under lång tid givit viktiga bidrag -- på olika nivåer -- till
framväxten av den internationella säkerhetspolitiken: det
fredsbevarande konceptet på 1950-talet, ''nedrustning och
utveckling'', ''gemensam säkerhet'' och globalt samarbete''.
Vi har en lång tradition av medling och brobyggande. Vi har
starka och medvetna folkrörelser som aktivt deltar i arbetet
för fred och demokrati, såväl inom landet som
internationellt.
Vi lever i ett avgörande skede i historien. Nu är tiden inne
för Sverige att gå i spetsen för en ny säkerhetsordning. För
att det skall ske krävs att den socialdemokratiska regeringen
verkligen tillsätter den föreslagna nationella kommissionen
och ger den klara och tydliga direktiv om hur den skall se
över och stärka Sveriges internationella ansvarstagande
genom icke-militära civila fredsinsatser.
En icke-militär säkerhetsstruktur kräver en omdisponering
av resurser från traditionella försvarsutgifter till
säkerhetsskapande samarbete: system för kontinuerlig
bevakning av konfliktområden som tidigt kan ge
varningssignaler, konfliktförebyggande verksamhet,
fredsstiftande verksamhet som t.ex. medling och
konfliktlösning, samt fredsbyggande verksamhet
(avväpnande av stridande parter, utbildning i mänskliga
rättigheter och demokratiska processer etc.) för att stärka
freden i ett område och förhindra att konflikt bryter ut på
nytt. Det krävs en genomgripande analys av funktioner och
arbetsuppgifter och förslag till arbetsfördelning. Dessutom
krävs liksom för militära strukturer medel för organisation,
administration, kommunikation, utbildning, transporter,
sambands- och underhållssystem etc.
Tiden är inne att steg för steg förverkliga den nya
ordningen på nationell och internationell nivå och därmed
visa på vägen ut ur kaos och krig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en nationell
kommission för att se över och stärka Sveriges
internationella ansvarstagande genom icke-militära civila
fredsinsatser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ekonomiska resurser
till frivilligorganisationerna för icke-militära fredsinsatser.
Stockholm den 25 januari 1995
Berit Löfstedt (s)
Georg Andersson (s)
Mariann Ytterberg (s)