Sverige har sedan lång tid en omfattande och högkvalificerad industri för tillverkning av försvarsmateriel. Den är resultatet av en kombination av hög industriell kompetens, duktiga och förutseende beställare från det svenska försvaret och möjligheter att exportera.
Exporten har gjort det möjligt för industrin att under perioder med små och få beställningar från svenska försvaret hålla beläggningen både i verkstäderna och utvecklingsavdelningarna. En industri anpassad endast efter svenska beställningar skulle, om det ens vore möjligt att behålla kompetensen, vara en dyr modell för svenska försvaret och därmed för svenska staten. Svensktillverkning ger billigare materiel, system anpassade efter svenska förhållanden och oberoende gentemot en framtida osäker omvärld. Vill vi ha svensk tillverkning av försvarsmateriel måste vi ge goda möjligheter till export.
Försvarsmateriel är politiska varor. I de flesta fall är det statliga industrier som säljer till statliga myndigheter. Det innebär att stora affärer kräver ett starkt politiskt stöd för att kunna fullföljas. Som exempel kan nämnas Olof Palmes agerande för haubitsexport till Indien och Roine Carlssons engagemang för ubåtsaffären med Australien. Export kräver också politiska godkännanden i varje enskilt fall. Sverige har för detta en särskild myndighet, Krigsmaterielinspektionen, KMI.
Under tidigare perioder har kraven på motköp vid svenska beställningar utomlands varit låga. De under senaste åren höjda kraven, t.ex. vid stridsvagnsköpen, bör ligga kvar för att ge svensk industri samma villkor som omvärlden.
Dagens svenska regelsystem skapar emellertid ett antal egendomliga inkonsekvenser. Kuwait är ett exempel. Landet invaderades och ockuperades av Irak. Därefter befriades landet av en FN-styrka där också Sverige deltog med ett krigssjukhus. Eftersom Kuwait har en aggressiv granne och ligger i ett ''oroligt område'' får inte försvarsmateriel exporteras dit.
Med Arabemiraten gäller samma förhållanden. De är små självständiga stater med behov av att kunna skydda sig mot aggressiva grannar. De har tidigare på tvivelaktiga vägar köpt RBS70 som skydd mot flygattacker. Möjligheter till följdleveranser bör öppnas. Vi bör inte förvägra andra stater rätten och möjligheten att försvara sig, bara därför att de ligger i ett oroligt område.
En annan inkonsekvens är att Sverige köper försvarsmateriel från stater som vi inte tillåter export till. Under 1994 tecknades t.ex. kontrakt med Israel om inköp av s.k. pilammunition. För att inte slå undan benen för egen industri bör möjligheten till handel gälla antingen i båda riktningar eller inte alls.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om export av försvarsmateriel.
Stockholm den 24 januari 1995 Ola Karlsson (m)