Sverige har ratificerat ''The Treaty on the Non-
Proliferation of Nuclear Weapons'' tillsammans med c:a 130
självständiga stater. Detta avtal syftar till att förhindra att
kärnvapen sprids till allt fler länder. Det har dock ett antal
allvarliga brister:
1. Det innehåller inte någon avsiktsförklaring att de stater
som innehar kärnvapen skall avveckla dessa.
2. Det innehåller en regel att varje stat som ratificerat
avtalet kan frånträda avtalet tre månader efter uppsägning.
3. Signatärstaterna skall acceptera IAEA:s (International
Atomic Energy Agency's) kontroll i enlighet med IAEA:s
stadga. Men det är välbekant att denna kontroll är ineffektiv
och skadas av IAEA:s andra uppgift: Att sprida den s.k.
fredliga kärnenergin.
4. Avtalets artikel IV innehåller en föreskrift att alla
signatärstater skall samarbeta med varandra och med
internationella organisationer för att utveckla och tillämpa
den fredliga kärnenergin i icke-kärnvapenstaterna, särskilt
med hänsynstagande till utvecklingsländernas behov.
Vi kan konstatera att Sverige knappast i någon större
utsträckning har levt upp till avtalets krav att sprida
kärnenergin till u-länderna. Dock har svensk
kärnkraftindustri under årens lopp sökt sälja
reaktoranläggningar till ett antal utomeuropeiska stater som
Sydkorea, Kina, Mexico, Iran samt till Turkiet.
Sverige skall som bekant enligt riksdagsbeslut till följd av
1980 års folkomröstning avveckla kärnkraften. Bakgrunden
är att det finns en vidsträckt uppfattning hos vårt folk, att
kärnenergin är en farlig energikälla som skadar miljö och
människor, leder till gigantiska katastrofrisker, bidrar till
spridning av kärnvapen och lägger ett moraliskt oförsvarligt
ansvar på kommande generationer genom sitt extremt farliga
avfall. Kort sagt är en majoritet av folket av den uppfattning
som statsminister Ingvar Carlsson uttryckt så: ''Kärnkraften
hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.'' Det är då orimligt,
att Sverige genom ett internationellt avtal skall vara
förpliktigat att aktivt arbeta för att sprida denna teknik.
Faran med spridning av kärnenergi
Faran av spridningen av kärnenergitekniken har på ett
mycket tydligt sätt demonstrerats genom Iraks
ansträngningar att skaffa sig denna teknik liksom
Nordkoreas. Den s.k. fredliga kärnenergin har tjänat som
kamouflage för att få tillgång till kärnvapen. Snöda
affärsintressen i vissa europeiska länder har möjliggjort för
Irak att bedriva denna utveckling, och kriget mot Irak har
ibland motiverats med argumentet, att det är nödvändigt att
stoppa Iraks utveckling till kärnvapenmakt. Det är
uppenbart, att om vi vill få en värld fri från risken för
kärnvapenkrig, så är spridning av den s.k. fredliga
kärnenergin ett avgörande hinder.
Pågående omförhandlingar
Sverige bör därför i de pågående omförhandlingarna
föreslå en ändring av fördragets artikel IV, så att moment 2
om utveckling av den ''fredliga kärnenergin'' utgår och
ersättes med en förpliktelse för signatärstaterna att i stället
avveckla denna energiform. Detta skall då motiveras, dels av
denna energis medverkan till spridning av kärnvapen, dels
till dess egen miljöfarlighet och unika risker.
Vidare bör Sverige föreslå att utträdestiden enligt artikel X
förlängs väsentligt till åtminstone några år. En begäran om
utträde måste ju uppfattas som en avsiktsförklaring från
ifrågavarande stat att ägna sig åt kärnvapenframställning.
Det behövs då tid för världssamfundet att vidta motåtgärder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
icke-spridningsavtalets artiklar IV och X i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1995
Eva Goe s (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Annika Nordgren (mp)
Barbro Johansson (mp)