Sverige har ratificerat ''The Treaty on the Non- Proliferation of Nuclear Weapons'' tillsammans med c:a 130 självständiga stater. Detta avtal syftar till att förhindra att kärnvapen sprids till allt fler länder. Det har dock ett antal allvarliga brister:
1. Det innehåller inte någon avsiktsförklaring att de stater som innehar kärnvapen skall avveckla dessa.
2. Det innehåller en regel att varje stat som ratificerat avtalet kan frånträda avtalet tre månader efter uppsägning.
3. Signatärstaterna skall acceptera IAEA:s (International Atomic Energy Agency's) kontroll i enlighet med IAEA:s stadga. Men det är välbekant att denna kontroll är ineffektiv och skadas av IAEA:s andra uppgift: Att sprida den s.k. fredliga kärnenergin.
4. Avtalets artikel IV innehåller en föreskrift att alla signatärstater skall samarbeta med varandra och med internationella organisationer för att utveckla och tillämpa den fredliga kärnenergin i icke-kärnvapenstaterna, särskilt med hänsynstagande till utvecklingsländernas behov.
Vi kan konstatera att Sverige knappast i någon större utsträckning har levt upp till avtalets krav att sprida kärnenergin till u-länderna. Dock har svensk kärnkraftindustri under årens lopp sökt sälja reaktoranläggningar till ett antal utomeuropeiska stater som Sydkorea, Kina, Mexico, Iran samt till Turkiet.
Sverige skall som bekant enligt riksdagsbeslut till följd av 1980 års folkomröstning avveckla kärnkraften. Bakgrunden är att det finns en vidsträckt uppfattning hos vårt folk, att kärnenergin är en farlig energikälla som skadar miljö och människor, leder till gigantiska katastrofrisker, bidrar till spridning av kärnvapen och lägger ett moraliskt oförsvarligt ansvar på kommande generationer genom sitt extremt farliga avfall. Kort sagt är en majoritet av folket av den uppfattning som statsminister Ingvar Carlsson uttryckt så: ''Kärnkraften hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.'' Det är då orimligt, att Sverige genom ett internationellt avtal skall vara förpliktigat att aktivt arbeta för att sprida denna teknik.
Faran med spridning av kärnenergi
Faran av spridningen av kärnenergitekniken har på ett mycket tydligt sätt demonstrerats genom Iraks ansträngningar att skaffa sig denna teknik liksom Nordkoreas. Den s.k. fredliga kärnenergin har tjänat som kamouflage för att få tillgång till kärnvapen. Snöda affärsintressen i vissa europeiska länder har möjliggjort för Irak att bedriva denna utveckling, och kriget mot Irak har ibland motiverats med argumentet, att det är nödvändigt att stoppa Iraks utveckling till kärnvapenmakt. Det är uppenbart, att om vi vill få en värld fri från risken för kärnvapenkrig, så är spridning av den s.k. fredliga kärnenergin ett avgörande hinder.
Pågående omförhandlingar
Sverige bör därför i de pågående omförhandlingarna föreslå en ändring av fördragets artikel IV, så att moment 2 om utveckling av den ''fredliga kärnenergin'' utgår och ersättes med en förpliktelse för signatärstaterna att i stället avveckla denna energiform. Detta skall då motiveras, dels av denna energis medverkan till spridning av kärnvapen, dels till dess egen miljöfarlighet och unika risker.
Vidare bör Sverige föreslå att utträdestiden enligt artikel X förlängs väsentligt till åtminstone några år. En begäran om utträde måste ju uppfattas som en avsiktsförklaring från ifrågavarande stat att ägna sig åt kärnvapenframställning. Det behövs då tid för världssamfundet att vidta motåtgärder.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i icke-spridningsavtalets artiklar IV och X i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1995 Eva Goe s (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Annika Nordgren (mp) Barbro Johansson (mp)