De tidigare kommunistdiktaturernas sammanbrott har
inneburit att det säkerhetspolitiska läget i såväl Europa som
resten av världen förändrats. Det kalla kriget är över och
maktblocken står inte längre mot varandra. Allt detta har
skett under en kort tidsrymd. Berlinmurens fall står som
symbol för de förändringar som skett i före detta
Sovjetunionen, Öst- och Centraleuropa.
I spåren av det kalla kriget har nya hotbilder uppstått. Det
är inte längre starka krigsmakter som utgör det allvarligaste
hotet. Ekonomiska, ekologiska och sociala problem liksom
etniska konflikter har fått en mer framträdande plats som hot
mot vår nationella säkerhet och den internationella freden.
Den aktuella situationen i Ryssland tydliggör hur en skör
demokrati snabbt kan övergå till övergrepp på den egna
befolkningen med diktatoriska och oberäkneliga militära
aktioner.
De nya element som påverkar det säkerhetspolitiska läget
gör att det inte längre är lika tydligt och förutsägbart.
Säkerhetspolitiken består dels av tidlösa faktorer som har sitt
ursprung i geopolitiska realiteter, och dels av tidsbundna,
som beror på den aktuella säkerhetspolitiska utvecklingen.
Sveriges traditionella säkerhetspolitik måste analyseras och
utvecklas i ljuset av den nya situationen.
Den svenska säkerhetspolitiken under det kalla krigets
årtionden
Den svenska säkerhetspolitiken har, förenklat, under
senare årtionden haft följande tre huvudelement:
1. Neutralitetspolitik -- alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig.
2. Värnande om de små staternas intressen.
3. Bekämpande av globala orättvisor som kan skapa
långsiktiga säkerhetspolitiska hot.
Den svenska neutralitetspolitiken är inte, som t.ex.
Österrikes, en produkt av det kalla kriget. Den har betydligt
djupare rötter -- tillbaka till tiden efter Napoleonkrigen. Den
är uttryck för en svensk önskan att stå utanför
stormaktskonflikter och att stå fria från stormaktsbindningar.
Huvudsyftet med den svenska neutralitetspolitiken har
alltid varit att hålla vårt land utanför krig. Det har ändå varit
möjligt för oss att ta ställning och agera i konflikter. Däremot
har vi undvikit bindningar i konflikter som militärt skulle
kunna beröra oss. Det är en politik som varit framgångsrik i
mer än ett och ett halvt sekel.
Värnande om små staters intressen har varit ett led i vårt
arbete att stärka en internationell rättsordning. Internationell
anarki gynnar de starka, de som själva kan ta sin rätt. Därför
ligger det särskilt i de små staternas intressen att främja en
stark folkrätt som sätter upp spelregler för mellanstatligt
umgänge och skapar starka internationella institutioner som
kan hävda folkrätten.
Sveriges aktiva och lojala FN-politik och engagemang för
att utveckla folkrätten på olika områden är ett uttryck för
dessa strävanden. Det samma gäller vår tradition att reagera,
också mot stormakterna, när vi anser att folkrättens regler
kränks.
Sveriges solidaritetspolitik gentemot tredje världen
framstår som det mest oegennyttiga inslaget i vår nationella
politik. Det egenintresse som ändå finns är just
säkerhetspolitiskt. Nöd, misär och förtryck skapar konflikter
som långsiktigt kan hota världsfreden. Det är svårt att tro på
en fredlig värld om den inte också är en rättvis värld. Därför
har vi och andra rika länder ett intresse av att undanröja de
globala orättvisorna.
Sverige har också verkat för demokrati och mot olika
former av förtryck. Vi har tydligt framfört vår kritik mot
olika diktaturer och förtryckarsystem. Vi har gått från ord till
handling t.ex. genom vår sanktionspolitik mot den
sydafrikanska apartheidregimen, och genom materiellt stöd
till befrielserörelser runt om i världen. Ett främjande av en
demokratisk utveckling är ett mål för den svenska
biståndspolitiken som kommit att betonas alltmer.
Det är också ett viktigt inslag i utrikes- och
säkerhetspolitiken. Genom en positiv ekonomisk utveckling
mildras konflikter inom länder och en utveckling i
demokratisk riktning kan stabiliseras. Därför är den
ekonomiska integrationen i Europa viktig också för
demokratiseringen av tidigare diktaturer och för att dämpa
interna spänningar. En alleuropeisk samverkan bör ses i
dessa perspektiv. Ju fler reella demokratier som samverkar i
Europa, desto färre konflikter med militära medel uppstår.
Det är inte demokratier som i första hand bekrigar varandra.
Alliansfrihet i fred -- neutralitet i krig
Neutralitetspolitik är inte detsamma som neutralitet. Den
doktrin som gällt under efterkrigstiden är istället
''alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig''.
Neutralitetspolitik är inte neutralitet i fredstid utan en politik
som syftar till att möjliggöra en neutral hållning vid en
konflikt.
Riksdagen har slagit fast att ''den svenska alliansfriheten
består''. Det gjordes senast vid beslutet om ett svenskt EU-
medlemskap. Alliansfriheten beskrivs som ''alliansfrihet i
fred för att vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig i
vårt närområde''. Detta uttalande antogs av riksdagen våren
1992.
Genom detta uttalande betonar riksdagen särskilt behovet
av handlingsfrihet mot bakgrund av de utrikespolitiska
förpliktelser som EU-medlemskapet innebär. Det är naturligt
i det sammanhanget, men får inte -- enligt centerns
uppfattning -- innebära en urholkning av vårt mål
''alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig''.
Inte heller betoningen av ''vårt närområde'' ska uppfattas
som en inskränkning av vår traditionella utrikes- och
säkerhetspolitik. Det är enbart ett uttryck för att närheten till
en konflikt, och därmed dess verkansgrad i förhållande till
Sverige, har stor betydelse.
Enligt Centerns uppfattning är därmed ''alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig'' den adekvata övergripande
formuleringen för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska
strävan också i framtiden. De omvärldsförändringar som
inträffat under senare år ändrar inte dessa förhållanden,
eftersom ''alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig''
inte förutsätter en statisk situation, där maktblock står mot
maktblock. Däremot påverkas våra möjligheter till
samarbete genom de omvärldsförändringar som inträffat
utan att förtroendet för den svenska utrikes- och
säkerhetspolitiken behöver eroderas. Den ökande
frihetsgraden medger enligt Centerns uppfattning det
numera etablerade eller intensifierade samarbetet inom
ramen för bl.a. EU-avtalet, inom Partnerskap för fred (PFF)
och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.
Mot denna bakgrund finns det anledning att hänvisa till
Sveriges aktiva utrikespolitik även i det förflutna. Sverige
har en tradition av aktiv utrikespolitik som inte väjt för
kontroversiella ställningstaganden och inte heller uteslutit
långvarigt samarbete med andra länder -- t.ex. de nordiska
länderna, de neutrala och alliansfria staterna i Europa, den
s.k. NN-gruppen (Neutral and Non-aligned countries) och
likeminded-gruppen (bestående av bl.a. Skandinavien,
Nederländerna och Kanada).
Under Vietnamkriget, lämnade vi bistånd, låt vara
''humanitärt'' till såväl Nordvietnam som befrielserörelsen
FNL. I konflikterna i södra Afrika har vi på samma sätt stött
såväl ANC och SWAPO som regeringarna i Angola och
Moçambique. I dessa konflikter tog vi ställning såväl
politiskt som materiellt.
Vi var inte heller ''neutrala'' under Gulfkriget. Sverige
ställde upp med ett fältsjukhus och hade varit förpliktigade
att ställa upp med trupp om FN så begärt. I Bosnien-
Hercegovina riskerar svensk militär bli indragna i
stridshandlingar, liksom liknande styrkor i hög grad blev det
under Kongokrisen på 1960-talet.
Detta belyser den begränsning i vår neutralitetspolitik som
redan FN-medlemskapet innebär. De problemen
diskuterades när vi gick med i FN. Som land respekterar vi
beslut som också innebär ett ställningstagande i en konflikt,
tagna av FN:s säkerhetsråd. Detta har ibland kommit i
bakgrunden eftersom det kalla kriget förlamade FN som en
organisation med möjlighet att använda militära maktmedel.
Nu har frågan fått en ny aktualitet.
Således består svensk säkerhetspolitik. Vi har emellertid
även fortsättningsvis ett intresse av att stå utanför
stormaktsbindningar som skulle kunna leda till att vi dras in
i en konflikt.
Den alliansfria politiken tjänar ett dubbelt syfte. Dels ger
den oss möjlighet att stå utanför en konflikt, om en sådan
skulle uppstå i vårt närområde. Dels bidrar den till
avspänning i vår del av Europa och verkar därmed
konfliktförebyggande.
Efter det kalla krigets slut har riskerna för ett nytt storkrig
i Europa minskat. Istället har riskerna ökat för många,
begränsade konflikter. Den tragiska utvecklingen i det forna
Jugoslavien är ett tydligt exempel. Situationen i vårt
närområde kan inte heller den karakteriseras som stabil. Det
ekonomiska och ekologiska förfallet i forna Sovjetunionen
innebär säkerhetsrisker i vårt närområde. Den demokratiska
instabiliteten i Ryssland måste också betraktas som ett
säkerhetspolitiskt hot.
Den akuta konflikten i Tjetjenien, och det våldsutbrott
denna lett till, visar de nya konflikthärdar som utvecklas, när
diktaturens järngrepp löses upp. I formell och ytlig mening
är konflikten en rysk angelägenhet. Däremot kan aldrig
formerna för maktutövning vara det, när de så uppenbart står
i strid med mänskliga fri- och rättigheter samt internationella
avtalsförpliktelser och anda när de gäller även egna
medborgare och makt- och våldsutövning mot dessa. Detta
synsätt bör prägla Sveriges hållning till Tjetjenien-
konflikten liksom Sveriges agerande inom EU och
Europarådet. När en konflikt av detta slag blir akut är det
moraliskt och utrikespolitiskt legitimt och nödvändigt att
sätta största möjliga press mot den ryska statsledningen för
att indirekt värna människors liv och mänskliga fri- och
rättigheter samt internationell fred.
Förändringar i försvaret
Det kalla krigets slut innebär att den säkerhetspolitiska
situationen förändrats och osäkerhetsfaktorerna har en annan
karaktär än tidigare. Det innebär att vi även fortsättningsvis
måste ha ett starkt försvar. Avspänningen mellan stater gör
det emellertid möjligt för oss, liksom för andra länder, att
minska försvarsutgifterna.
Försvarets struktur måste anpassas för att möta de nya
hotbilderna. Upprätthållande och utvecklande av en effektiv
incidentberedskap liksom förmågan att värja oss mot
militära påtryckningar och kuppartade anfall får relativt sett
ökad betydelse.
Samtidigt måste vi behålla handlingsfriheten att kunna
bygga upp ett starkare invasionsförsvar om utvecklingen
skulle göra det motiverat. Detta förutsätter att vi
upprätthåller tekniskt kunnande och kompetens inom den
svenska försvarsindustrin.
Försvarets förmåga och beredskap att möta nya hot, t.ex.
stora flyktingströmmar eller en ekologisk katastrof i vårt
närområde, måste ständigt utvecklas. Här är de civila delarna
av totalförsvaret den viktigaste resursen, inklusive
räddnings- och polisinsatser.
De nödvändiga förändringarna av det svenska försvaret
ska utredas och riksdagen har nyligen tillsatt en
försvarsberedning. Vi anser att förändringar inom försvaret
ska bygga på principerna om att hela Sverige ska försvaras
samt att den allmänna värnplikten även fortsättningsvis ska
bibehållas. Det innebär krav på att försvaret har en
decentraliserad struktur.
Det ekonomiska och civila försvaret ingår som viktiga
delar i det svenska totalförsvaret. De nya hotbilderna
motiverar att dessa delar upprätthålls minst i nuvarande
omfattning.
Internationellt samarbete för fred
Ett stärkt FN till gagn för världssamfundet
FN har en särställning när det gäller globalt samarbete.
Sverige har en lång tradition av aktivt FN-engagemang. Det
är viktigt att vi fortsätter att verka för ett handlingskraftigt
FN och för att stärka de olika FN-organen. Det bör inte
innebära ett stöd för en statisk världsorganisation, utan vi bör
tvärtom fortsätta arbetet för att reformera och effektivisera
FN-systemet.
FN har fått utstå mycket kritik för de fredsbevarande
operationerna i Somalia och Rwanda. En del av kritiken kan
vara befogad. Kraven på FN har dock ökat enormt utan att
organisationen har fått motsvarande resurser för att möta den
nya situationen. Antalet fredsbevarande operationer som
påbörjades åren 1945--87 var 13 stycken. Lika stort antal
startades mellan åren 1988 och 1992. Bara under 1992-93
har antalet personer som tjänstgör i FN:s fredsbevarande
insatser femdubblats! Dessutom har karaktären på
fredsbevarande operationer förändrats. Tidigare var det ofta
konflikter mellan länder som skulle lösas, numera är
åtgärderna främst inriktade på att lösa nationella konflikter.
Av de 82 konflikter som ägde rum mellan 1989 och 1992 var
79 stycken inbördeskrig.
Statsgränser stämmer dåligt överens med etniska och
kulturella gränser i stora delar av Europa, i Afrika och i delar
av Asien. Det gör också att skillnaden mellan interna
konflikter och mellanstatliga blir allt mindre självklar.
Principen om ''icke inblandning i inre angelägenheter'' blir
därför omöjlig att strikt upprätthålla för fredsbevarande
organ som FN.
FN måste förbli det centrala organet när det gäller att vaka
över fred och respekt för mänskliga rättigheter. FN:s
operativa kapacitet att leda sanktionsåtgärder och
fredsbevarande insatser måste förstärkas och
medlemsstaternas skyldigheter att ställa erforderliga resurser
till förfogande måste förtydligas.
FN måste få en utbyggd konfliktförebyggande
organisation med tillräckliga resurser för att kunna verka.
Framför allt måste FN få möjlighet att agera tidigt, verka
aktivt och vidta de åtgärder som behövs för att förebygga en
farlig konflikt. Den konfliktförebyggande verksamheten kan
bygga på följande huvudelement:Ett system för
övervakning av den politiska utvecklingen inom områden
och regioner där det finns risk för att en konflikt kan uppstå.
Syftet är att tidigt identifiera tendenser som på sikt kan leda
till våldskonflikter.Intensivstudier av förhållanden som
identifierats som potentiella krishärdar.Åtgärdsprogram
för att på tidigast möjliga stadium överbrygga motsättningar
och undanröja konfliktorsaker bl.a. genom preventiv
diplomati.Akuta medlingsinsatser i fall där konflikten
redan är ett faktum. I nödfall kan också militära
fredsbevarande eller rent av fredsskapande insatser bli
aktuella.
Det bör inrättas en FN-styrka som snabbt kan agera om
militära fredsbevarande eller fredsskapande insatser blir
nödvändiga. Detta är nödvändigt för att undvika flera
månaders fördröjning innan FN-styrkor är på plats.
Fördröjningen leder ofta till att konflikten ytterligare
fördjupas. Detta var t.ex. situationen i Rwanda.
FN-styrkan bör bestå av personer/militär personal från de
medlemsländer som vill ingå i aktionen. Dessa personer bör
vara särskilt kontrakterade för FN-tjänst. Däri kan ingå såväl
värnpliktiga (med fullgjord grundutbildning) och officerare;
räddningspersonal etc. Personalen ska verka i ordinarie
tjänst i sitt hemland men ha beredskap för att omgående
kallas in för FN-tjänst. Förbandet bör ha återkommande
gemensamma övningar. Särskilt viktigt är utbildning av
personalen i speciell kompetens som t.ex. diplomati,
medling, fredsbevarande arbete. En central stab bör etableras
permanent inom FN.
Sverige bör delta i uppbyggandet av en FN-styrka och
ställa såväl personella som materiella resurser till förfogande
för denna.
Erfarenheten visar att diplomatiska medlingsinsatser kan
hejda en akut konflikt men mera sällan undanröjer de
bakomliggande orsakerna. Detsamma gäller för militära
fredsbevarande eller fredsskapande åtgärder. Om en konflikt
ändå bryter ut, men kan hejdas, krävs det långsiktiga
konfliktläkande insatser. Dessa måste också vara inriktade på
de verkliga underliggande konfliktorsakerna. Det innebär
verksamhet av i princip samma karaktär som den
konfliktförebyggande. Har en väpnad konflikt brutit ut så
kommer behovet av materiella, politiska och andra insatser
från omvärlden att vara betydligt större och kostsammare än
om framgångsrika åtgärder genomförts i ett förebyggande
skede.
Det bör ske en ökad samordning mellan FN och regionala
organ, t.ex. OSSE (Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa -- tidigare ESK), för att åstadkomma ett
bättre resursutnyttjande. FN:s samarbetet med regionala
organisationer i Afrika, Asien och Latinamerika måste också
utvecklas så att dessa kan ta ett större ansvar i det
konfliktförebyggande arbetet och för att tidigt kunna agera i
preventivt syfte i ett potentiellt konfliktområde.
Ett FN:s säkerhetsråd för hållbar utveckling
Många av dagens globala hot har sin grund i bristen på
hållbar utveckling i världen. Det gäller hoten mot miljö och
naturresurser, det gäller ökade ekonomiska klyftor liksom
befolkningsutveckling och akuta katastrofer. I en rapport
från arbetsgruppen för hållbart bistånd (Ds 1994:132) har
detta uttryckts på följande sätt:
En ny säkerhetsagenda avtecknar sig. Efter det kalla
krigets slut har spänningarna och hoten ändrat karaktär.
Hotbilden från luften domineras inte längre av
kärnvapenmissiler eller bombplansarmador. Istället träder
nya problem i förgrunden som farlig UV-strålning och ett
gradvis allt varmare klimat. Hotbilden från havet domineras
inte längre av atomubåtar eller hangarfartyg utan av risken
för en höjning av havsvattennivån och en utarmning av
tropikernas kustnära områden. De nya hoten mot vår
gemensamma säkerhet är främst kopplade till
fattigdomsproblematiken, den fortsatt snabba folkökningen,
knappheten på vissa naturresurser samt förstöringen av natur
och miljö. Gemensamt för denna typ av problem är att de
inte kan lösas med traditionella militära maktmedel.
För att klara dessa olika hotbilder -- vid sidan av de
militära -- och dessutom akuta katastrofer, t.ex.
livsmedelsbrist och miljöolyckor med gränsöverskridande
konsekvenser, krävs enligt Centerns uppfattning, att ett
ytterligare säkerhetsråd etableras inom FN-systemet,
parallellt med det nuvarande och med motsvarande
befogenheter. Även här bör en regional struktur eftersträvas.
Basen i denna struktur kan vara ECOSOC, CSD, UNEP,
ECE etc.
Rio-konferensen om miljö och utveckling 1992 etablerade
på miljö- och utvecklingsområdet en FN:s egen
''subsidiaritetsprincip'' genom lokala Agenda 21,
handlingsprogram för 21:a århundradet. Samtidigt
tydliggjordes FN-systemets låga prioritering av ''mjuka
värden'' för att nå en hållbar utveckling. Det är nödvändigt
att denna undervärdering bryts och byts till dess motsats.
Annars blir miljö- och utveckling mest ord och lokal
handling men utan sammanhållande kraft. Tiden är nu
mogen för utveckling av ett FN:s säkerhetsråd för uthållig
utveckling. Detta skulle också göra det möjligt att engagera
fler av FN-systemets länder i det övergripande och
förebyggande arbetet. Annars blir de miljö-, utvecklings-
och sociala världskonferenserna också i fortsättningen mer
deklarationer än handling. Deklarationernas och
resolutionernas kraft försvagas efter hand, när resurser och
konkreta åtgärder ska vidtas. Det moraliska och politiska
trycket som utövas genom uppföljnings- och rapportsystem
räcker inte. Detta bör därför bli Sveriges, och
förhoppningsvis Nordens -- EU:s, handlingslinje vid FN-
systemets reformering. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
OSSE -- en möjlighet
På det europeiska planet är flera säkerhetspolitiska
organisationer verksamma. Det är viktigt att det
säkerhetspolitiska samarbetet har en alleuropeisk karaktär.
En ny säkerhetspolitisk uppdelning av Europa måste
förhindras.
OSSE har en viktig roll i det säkerhetspolitiska samarbetet
med strävan att bygga upp en ny europeisk fredsordning.
OSSE är redan en alleuropeisk organisation och omfattar
såväl EU-länderna som stater i Öst- och Centraleuropa och
det f.d. Sovjetunionen. Även Nordamerika och Nordasien
finns med i samarbetet.
OSSE har ett instrument för konfliktförebyggande
verksamhet -- Conflict Prevention Center -- med säte i Wien.
CPC har dock varken mandat eller resurser för att spela en
tillräckligt aktiv roll och agera på ett tidigt stadium i latenta
konflikter. Den nyinrättade minoritetsombudsmannen är en
annan viktig -- men begränsad -- funktion.
I utvecklingen av den konfliktförebyggande och
krishanterande verksamheten inom OSSE bör Sverige verka
för en modell liknande den som vi ovan föreslagit för FN:s
konfliktförebyggande arbete. Inriktningen att ge OSSE ett
starkare mandat är positiv.
Det är viktigt att en utvecklad konfliktförebyggande
organisation inom OSSE har en förhållandevis oberoende
ställning. Den ska självständigt ansvara för sin
övervakningsverksamhet och ta initiativ till de fördjupade
studier som bedöms nödvändiga. Detta för att undvika
politiska låsningar. Först när man kommer i ett skede där det
är nödvändigt med politisk handling ska avgörandena
hänskjutas till politiska organ som ministerrådet eller
ämbetsmannakommittén inom OSSE.
OSSE måste få en egen utrednings- och analyskapacitet.
Det bör dock inte innebära att man bygger upp en omfattande
byråkrati. I stället bör man arbeta i samverkan med olika
institutioner, organisationer och fristående resurspersoner.
Kompetensen bör omfatta såväl politiska som sociologiska,
psykologiska, historiska, kulturella, ekonomiska och
ekologiska områden.
Partnerskap för fred
Partnerskap för fred, PFF, är en ny form för europeiskt
säkerhetspolitiskt samarbete som tillkommit under 1994 på
initiativ av NATO. Sveriges medverkan i Partnerskap för fred
bör ses som ett komplement till vårt FN- och OSSE-
engagemang. Samarbetet inom PFF medför inga
försvarsförpliktelser utan bygger helt på frivilliga åtaganden
från medlemsstaterna, om de ej beslutar annat. Den svenska
medverkan får inte ske på andra grunder än den militära
alliansfrihetens.
Till samarbetet inom PFF har inbjudits Nordatlantiska
samarbetsrådet, NACC, som består av länder från Öst- och
Centraleuropa och det f.d. Sovjetunionen samt andra OSSE-
stater ''som kan och vill bidra till PFF''.
Det svenska deltagandet ska i första hand syfta till
samverkan inom det fredsbevarande området och för att
stärka demokratiutvecklingen i Öst- och Centraleuropa.
Utbildning för civila ändamål som t.ex. miljökatastrofer
eller humanitära operationer anser vi vara viktiga inslag i
samarbetet inom PFF. Därför bör sådan gemensam
utbildning prioriteras.
Skulle med tiden Partnerskap för fred utvecklas till ett
tvingande samarbete mellan de deltagande länderna måste
självfallet ett svenskt deltagande omprövas. Den svenska
säkerhetspolitiken utgår ifrån att vi står utanför
militärallianser.
Vi kommer i en särskild motion att presentera förslag om
hur Nordiska rådet ska utvecklas.
Europeiska unionen
Den första januari i år blev Sverige fullvärdig medlem. Det
ger oss möjlighet att fullt ut påverka, verka för en fredlig
utveckling och rättvis fördelning även inom det europeiska
samarbetets ram. Ett EU-medlemskap kan bli ett av de
viktigaste medlen att förverkliga våra utrikespolitiska
strävanden, men europeiska samarbetets väg utesluter inte
möjligheten till det enskilda föredömets strategi. Genom
EU-medlemskapet ökar våra möjligheter att påverka den
framtida utvecklingen i Europa.
Medlemskap utlöser dock frågor -- nämligen hur tilltron
till vår neutralitetspolitik påverkas av det utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbete som utvecklas inom EU.
Ställningstaganden av principiell vikt måste ske med
enhällighet. Vi kan inte acceptera majoritetsbeslut när det
gäller säkerhetspolitik, där vi binds till ställningstaganden
som vi inte själva stödjer. Det måste också finnas utrymme
för självständiga ställningstaganden.
Maastricht-avtalets modell för en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik uppfyller dessa krav. Alla viktiga
ställningstaganden om den gemensamma politiken kommer
att kräva enhällighet. EU är ingen militärallians, och
deltagande i det militära samarbetet inom Västeuropeiska
unionen, VEU är frivilligt. Såväl den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken som VEU:s framtida förhållanden till
EU kommer att diskuteras vid EU:s regeringskonferens
1996. Eventuella beslut som då förändrar utformning och
innehåll kommer att fattas med enhällighet.
Centern anser att ett medlemskap i VEU inte kan förenas
med Sveriges alliansfrihet. Däremot kan Sverige bli
observatör i VEU -- något som redan ett stort antal central-
och östeuropeiska länder är. Samtidigt bör emellertid
klargöras, att observatörsskapet i VEU inte är ett steg på
vägen mot framtida medlemskap. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
Sverige har en tradition av aktiv utrikespolitik. I såväl
Europarådet som OSSE är vi sedan länge en aktiv och
respekterad part. Nu när vi är medlemmar i EU måste
inriktningen också där vara att aktivt påverka vår
gemensamma framtid både europeiskt och globalt.
Deltagandet i det utrikes- och säkerhetspolitiska
samarbetet inom EU innebär ett åtagande att i första hand
söka påverka den gemensamma politiken. Sveriges globala
profil kan bli mindre tydlig än tidigare. Däremot får ett
framgångsrikt agerande inom EU större reell effekt på
världspolitiken än vad en egen svensk linje kan räkna med.
I sista hand har vi alltid kvar vår suveräna rätt att göra våra
egna ställningstaganden i FN och annorstädes.
Den utrikespolitiska agendan bör i och med Sveriges
medlemskap i EU innehålla bl.a. följande komponenter:
Strävan bör vara en alleuropeisk inriktning av det europeiska
samarbetet. EU måste stå öppet för alla demokratiska stater
och det måste vara möjligt för icke-medlemmar att gradvis
öka sitt samarbete med EU.EU måste ta ett ökat ansvar för
att stödja den ekonomiska och ekologiska återhämtningen i
Central- och Östeuropa. Det hör till de viktigaste åtgärderna
för att trygga fred och demokrati i vår världsdel.En
frihandelsinriktad EU-politik gentemot resten av världen.
Uppdelning av världen i antagonistiska handelsblock måste
förhindras.EU:s politik gentemot utvecklingsländerna
måste präglas av solidaritet och aktivt verka för rättvisare
handelsvillkor, goda förutsättningar för kapital- och
kunskapsöverföring. Antalet länder som omfattas av
gynnsamma handelsvillkor bör utvecklas att omfatta alla
länder som klassas som ''LDC'' (less developed countries --
de minst utvecklade länderna). Miljökrav enligt bindande
avtal måste integreras i handelspolitiken.
Ett medlemskap i EU får således inte innebära att våra
ambitioner när det gäller alleuropeisk samverkan och
avspänning, nedrustning och global solidaritet minskar. Vi
bör istället utnyttja EU som ett nytt instrument för att nå våra
långsiktiga utrikes- och säkerhetspolitiska mål.
Europarådet
Europarådet har en betydelsefull roll, när det gäller
förverkligandet av mänskliga fri- och rättigheter. De stater
som vill vara med i en allt vidare alleuropeisk gemenskap
måste acceptera och tillämpa den europeiska konventionen
om mänskliga fri- och rättigheter. Det räcker inte att vara en
demokrati i formell mening. Därför måste demokratisk
utveckling vara en viktig del av ER:s mellanstatliga
samarbete. Utbildning och demokratistöd är därför allt
viktigare i ER:s verksamhet. Observatörsskap kan användas
generöst för att stödja demokratiseringsprocessen i olika
länder under ett omvandlingsskede. Medlemskap bör
däremot användas restriktivt. Uteslutning av medlemmar kan
vara en viktig signal, när länder inte följer
demokratiseringsprogram eller inte lever upp till skyddet av
mänskliga fri- och rättigheter.
Rättvis ekonomi och ekologisk balans främjar säkerheten
Miljöproblemen känner inga gränser. Ska vi kunna
bekämpa försurningen, rädda hav, öknar och regnskogar,
stoppa klimatförändringar och uttunningen av ozonlagret
krävs ett kraftfullt internationellt agerande.
Ekonomisk misär är ett hot och ett faktum för miljontals
människor. Problemen går inte att lösa utan stöd från
världens rika länder. Räcker inte solidariteten som motiv så
borde hotet om nya konflikter och nya migrationsvågor göra
det. Arbetslöshet, fattigdom och konflikter kommer att öka
flyktingströmmarna till de rika länderna. Lösningen på detta
problem är inte att stänga gränserna utan istället ett utökat
samarbete och fortsatt stöd till de fattiga ländernas
utveckling.
Europa har ett historiskt ansvar för att hjälpa tredje världen
och bidra till en mer rättvis, och därmed säkrare värld. Ska
detta lyckas så krävs det större grepp än något enskilt land
kan åstadkomma. Det handlar inte bara om bistånd, utan
också om de ekonomiska relationerna i sin helhet.
Detta talar för behovet av starka samarbetsformer och ett
effektivt internationellt beslutsfattande. Det behövs mer av
internationellt samarbete. Vi hänvisar här till tidigare förslag
om förstärkning av FN-systemet.
EU kommer att spela en huvudroll när det gäller att lösa
Europas problem och även bli en mycket viktig aktör på det
globala planet. FN har också en viktig roll i detta arbete.
FN:s biståndsorienterade specialorgan har betydelse för
resursomfördelningen mellan rika och fattiga länder. Målet
bör vara att genom FN-systemet skapa en global
fördelningspolitik som avskaffar de beroendeförhållanden
som det bilaterala biståndet ger. FN:s auktoritet när det gäller
att följa upp och beivra brott mot internationella
miljökonventioner måste förstärkas. FN bör mer än hittills
ges en samordnande och policyskapande roll i de globala
utvecklingsansträngningarna. Idag är det framför allt
Världsbanken som spelar den rollen.
Att undanröja fattigdom och ekologisk utarmning är
väsentligt ur säkerhetssynpunkt. För att vi ska få en fredlig
och säker värld kommer bistånd från världens rika länder att
spela en avgörande roll under lång tid framöver.
FN:s mål att ge 0,7 %
av ett lands BNI (avser faktiskt utbetalda medel) återstår
att förverkliga i många länder. Sverige måste aktivt verka för
att alla EU:s medlemsländer uppfyller detta mål. Centerns
förslag kring biståndspolitiken återfinns i en särskild motion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av Sveriges utrikes-
och säkerhetspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges alliansfrihet, dvs.
alliansfrihet i fred -- syftande till neutralitet i krig,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges försvar,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetet för ett handlingskraftigt
FN och förstärkning av FN-organen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utbyggd konfliktförebyggande
organisation inom FN,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att inrätta en FN-
styrka,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad samordning
mellan FN och regionala organ, t.ex. Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) för att åstadkomma
ett bättre resursutnyttjande,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av ett säkerhetsråd för
hållbar utveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om modellen av en
konfliktförebyggande organisation inom OSSE,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om OSSE:s utrednings- och
analyskapacitet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om villkoren för Sveriges deltagande
i Partnerskap för fred,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Europarådets roll i den
demokratiska utvecklingen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges inställning till VEU,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av svensk utrikes-
och säkerhetspolitik i och med Sveriges medlemskap i EU,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om FN:s auktoritet när det gäller att
följa upp och beivra brott mot internationella
miljökonventioner,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en rättvis ekonomi och ekologisk
balans för att främja säkerheten.
Stockholm den 23 januari 1995
Olof Johansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Helena Nilsson (c)
Agne Hansson (c)
Andreas Carlgren (c)
Marianne Andersson (c)
Elving Andersson (c)