med anledning av skr. 1994/95:183 Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1994

FNs försök att lösa konflikter med icke-våldsmetoder och
demilitarisering saboteras av möjligheterna för de
inblandade länderna att lätt skaffa sig vapen. Kriget i f.d.
Jugoslavien är ett tydligt exempel på detta. Jugoslavien var
under en tid Sveriges tredje ''bästa'' vapenkund. I stället för
att aktivt delta i internationell vapenhandel, borde Sverige gå
i täten internationellt för att minska volymen i affärer av det
slaget.

Regeringens riktlinjer, som går ut på att svenska vapen inte
skall hamna hos länder som befinner sig i väpnad konflikt,
eller i konflikt som kan utvidgas till väpnad, som har inre
väpnade konflikter eller grovt kränker mänskliga rättigheter,
gäller inte i andra eller tredje hand, när vapen säljs vidare.
Ovannämnda riktlinjer gäller för krigsmateriel för strid, vad
gäller s.k. övrig krigsmateriel finns inte inskränkningen
''invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till
väpnad konflikt''.

Ett annat problem gäller fullföljandet av leveranser,
följdleveranser och reservdelsleveranser. Vilka regler gäller
om de säkerhetspolitiska förhållandena eller den mänskliga
rättighetssituationen förändras snabbt och dramatiskt, som ju
ofta sker i konfliktsituationer länderna emellan. Skrivelsen
nämner inget om detta.

I regeringens skrivelse står också, att ''vid prövning av
frågor om ett utlandssamarbete kan medges skall Sveriges
försvarspolitiska behov av detta samarbete beaktas'' vilket
måste tolkas så, att arbetsmarknadsskäl inte får påverka
svensk vapenexports omfattning.

Det är tveksamt, om en aktiv fredspolitik och strävanden
att vara neutral kan kombineras med vapenexport.
Miljöpartiet anser, att Sverige successivt bör avveckla sin
vapenexport. Staten bör ta ansvar för omställningen av
svensk vapentillverkning till produktion för civila ändamål.

FNs resolution om register över konventionella vapen
gäller s.k. tyngre vapen. Öppenhet om detta kan givetvis ha
en dämpande effekt, när konflikter hotar att bryta ut. Men en
lokalbefolkning under ett krig drabbas lika svårt av alla slags
vapen. Därför borde också vapentransaktioner med s.k. lätta
vapen registreras.

I den rådgivande nämnden för krigsmaterielfrågor är inte
alla partier representerade. Att utestänga minoriteter, stora
nog att vara representerade i den svenska riksdagen, från
sådana rådgivande eller beslutsfattande församlingar är
förhoppningsvis bara en beklaglig parentes i svensk
demokratisk historia.

Många svenskar ser ett sammanhang mellan
vapenförsäljning, krigsutbrott och konflikters längd i tiden
och är därför angelägna om att inte utestängas från en
rådgivande nämnd för krigsmaterielfrågor.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige successivt bör avveckla sin vapenexport och att
regeringen bör upprätta en avvecklingsplan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att riksdagen bör tillsätta en parlamentarisk utredning för att
se över vapenexportpolitiken med intentionerna att
successivt minska den svenska vapenförsäljningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att vapentillverkning och krigsmaterielexport inte får ske av
närings- och arbetsmarknadspolitiska skäl,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att vapenexportpolitiken bör skärpas vad gäller övrig
krigsmateriel och lättare vapen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
vapenexportpolitiken bör skärpas vad gäller följdleveranser,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att vapenexporten bör skärpas vad gäller slutanvändarintyg,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i internationella sammanhang bör verka för en
nertrappning av den internationella vapenhandeln.

Stockholm den 24 april 1995

Bodil Francke Ohlsson (mp)

Marianne Samuelsson (mp)