med anledning av skr. 1994/95:183 Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1994
Inledning
Sverige har förbud mot att exportera krigsmateriel. Från
detta förbud måste den som vill exportera ansöka om
dispens. Dispenserna är många. Sverige har en omfattande
export.
Krigsmaterielindustrin har i många tekniskt utvecklade
länder en viktig roll som mottagare av kvalificerade
samhällsbeställningar. Så även i Sverige. Produktionen
kräver ständig tillgång på kapital, forskning och avancerad
teknikutveckling. Här är de s.k. marknadskrafterna
otillräckliga. Verksamheten är, på grund av sin natur, helt
finansierad med offentliga medel.
Mot bakgrund av de enkla sambanden mellan
krigsmaterielförsäljning, krig och flyktingströmmar har
Vänsterpartiet under många år föreslagit en successiv
avveckling av den svenska krigsmaterielexporten. Svensk
export ingår som en del i en ond cirkel. Vapen säljs och sprids
över världen -- legalt eller illegalt. Benägenheten att lösa
konflikter med dessa vapen ökar. Flyktingströmmar
orsakade av krig skapas. Nya konflikter orsakade av
flyktingströmmarna uppstår. Sveriges viktigaste bidrag till
att få stopp på denna onda cirkel vore att upphöra med
krigsmaterielexporten och inleda en omvandling av den
svenska krigsmaterielindustrin. En successiv avveckling av
exporten, inkluderande ett utarbetande av
omställningsprogram bör inledas snarast.
Regeringens skrivelse om det gångna årets
krigsmaterielexport är som vanligt en dyster läsning, skrev
Vänsterpartiet i sin motion 1993/94:237. Det finns anledning
att upprepa detta med än större emfas. 1992 uppgick den
totala vapenexporten till ett värde av 2,75 miljarder, 1993 till
2,86 miljarder och 1994 till 3,1 miljarder. 1993 minskade
exporten av krigsmateriel för strid något jämfört med 1992.
Nu har den åter ökat från 1,21 miljarder till 1,8 miljarder.
Trots hård kritik och löften om en mer restriktiv politik när
det gäller vapenexporten till konflikthärdar i världen har
alltså vapenexporten ökat.
Visserligen har exporten upphört till Turkiet, Kina och
några andra länder men fortsatt till länder, som trots viss
lindrigt påstruken demokratisk fernissa i praktiken måste
betraktas som rena diktatur- och terrorregimer såsom
Indonesien, eller till länder som lever i tillstånd av latent
konflikt som Pakistan och Indien. Detta är oacceptabelt.
Synnerligen märklig är den fortfarande mycket stora
exporten av krigsmateriel för strid (580 miljoner) och den
också stora exporten av övrigt krigsmateriel (155,2 miljoner)
till Singapore. Den sistnämnda siffran för övrig krigsmateriel
är nästan lika hög som exporten av övrigt krigsmateriel till
hela Indien, dit Sverige exporterar krigsmateriel för 158, 4
miljoner. Det torde vara ett understatement att påstå att
Singapores import av krigsmateriel knappast motsvarar
Singapores säkerhetspolitiska läge.
Den som vid betraktandet av Singapores
krigsmaterielimport från Sverige uppfattar situationen som
att allting är i sin ordning torde antingen vara omåttligt
godtrogen och lättlurad eller djupt cynisk.
Regeringspolitiken
Regeringen har presenterat ett nytt säkerhetsbegrepp, där
man fastslagit att man inte bara skall se till de militära
aspekterna på freds- och säkerhet, utan i hög grad till de
sociala, ekonomiska och politiska orsakerna till konflikter
och krig. Vänsterpartiet har efterlyst förslag till hur denna
nya säkerhetspolitik praktiskt skall tillämpas och påpekade
bland annat i sin biståndspolitiska motion, att UNDP i sin
årsrapport angivit en rad indikatorer som skulle kunna
användas för att förvarna om konflikter.
Någon praktisk tillämpning av regeringens nya freds- och
säkerhetspolitiska doktrin har emellertid knappast kommit
till synes. Istället för att utveckla och utöka biståndet, vilket
kan användas i konfliktbekämpande syfte, ser vi nu
vapenexporten öka ytterligare.
Det kan ses som en ödets ironi att frågor om bistånd,
mänskliga rättigheter och krigsmaterielexport alla ligger
under Utrikesdepartementets ansvarsområde. Regeringen
kommer, enligt statsrådet Mats Hellström, att vara mer
restriktiv med att ge dispenser än den tidigare regeringen.
Det är givetvis bra om det verkligen blir så. Regeringen kan
här genom att egentligen bara följa besluten på den
socialdemokratiska partikongressen 1993 ge ett verksamt
bidrag till det successiva avskaffandet av
krigsmaterielexporten.
Kongressen beslöt nämligen:
att Sverige skall arbeta för en skärpning av den svenska
vapenexportlagstiftningen och produktionen.
Att det generella förbudet mot krigsmaterielexport
kompletteras med en lagfäst begränsning av möjligheterna
till dispens, samt att därvid följande ovillkorliga hinder för
svensk vapenhandel (export, licensförsäljning eller
samarbetsavtal) skall gälla, så att militär materiel med
svenskt ursprung inte skall säljastill stat som befinner sig
i, eller kan befaras komma i, väpnad konflikt inom eller utom
landet,stat som undertrycker mänskliga rättigheter,stat
med egna militära styrkor, som är engagerade i
stridshandling utanför det egna territoriet eller som hålls kvar
där efter det att striderna har upphört, såvida inte
stationeringen är en följd av beslut i FN.
Generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali hävdar att FN
gör för lite för att begränsa spridningen av lättare vapen.
Trots allt är det sådana vapen som har krävt de flesta
dödsoffren i de etniska konflikterna i Asien, Afrika och
Europa.
Generalsekreteraren föreslår att det två år gamla FN-
registret över konventionella vapen utvidgas till att omfatta
handel med lätta konventionella vapen. Sverige bör givetvis
stödja detta förslag.
Regeringen måste även i EU-sammanhang verka för en
mer restriktiv hållning i frågor om krigsmaterielexporten
från hela EU-området. I samband med riksdagens
behandling av frågan om svenskt medlemskap uttryckte
statsrådet Hellström också sin vilja till att ta upp frågan om
krigsmaterielexporten inom EU.
Den rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor
bör avskaffas. Det är tveksamt om den kan undvika att hamna
i mellanställning och användas som gisslan. Skulle riksdagen
likafullt fatta beslut om att nämnden skall kvarstå måste den
rimligen bestå av representanter för riksdagens alla partier.
Sammanfattningsvis kan sägas att Sverige procentuellt
skär mer i sin biståndsbudget än i sin försvarsbudget och ökar
vapenexporten. Siffrorna avslöjar dubbelmoralen och den
dubbla politiska bokföringen.
Förenade Arabemiraten och Bahrein
Sveriges export av övrig krigsmateriel till Förenade
Arabemiraten var 1993 obetydlig och uppgick då till 0,2
miljoner. 1994 var den visserligen inte stor men har
mångdubblats. Den uppgick då till 15,5 miljoner. Något bör
rimligen ha motiverat denna ökning. En av anledningarna till
Förenade Arabemiratens ökade vapenimport är att landet
befinner sig i konflikt med Iran om tre öar i Persiska viken --
öarna Stora och Lilla Tonb och Abumosa. Det är tre öar av
militärstrategisk betydelse. Det lär även finnas
oljefyndigheter på dessa öar. Under avkoloniseringstiden
efter andra världskriget var Storbritannien invecklat i en
konflikt med Iran om rätten till dessa relativt glesbefolkade
öar. Öarna kom med tiden att tillfalla Iran, vilket dock aldrig
riktigt accepterades av andra intresserade stater kring
Persiska viken såsom Förenade Arabemiraten och
Saudiarabien. I dag har konflikterna åter blossat upp kring
dessa öar. Iran som alltså för närvarande behärskar öarna har
förlagt militärmanövrer till dem samtidigt som Förenade
Arabemiraten demonstrerat sitt missnöje med detta och
framfört vissa anspråk på dem. Ingen av de stater som är
inblandade i denna konflikt är att räkna som demokratier. Det
är regimer vana att lösa konflikter på andra vägar än
diplomatiska. Spänningarna har således ökat i området och
det vore därför rimligt att Sverige helt upphörde med sin
krigsmaterielexport till Förenade Arabemiraten.
När det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna är
den ringa. I såväl Förenade Arabemiraten som Bahrein, en
annan av Gulfstaterna dit Sverige också exporterar
krigsmateriel, förföljs människor för sina politiska och
religiösa aktiviteter eller för sin kamp för mänskliga
rättigheter. Båda länderna håller meningsmotståndare och
oppositionella fängslade under svåra förhållanden, där även
tortyr förekommer. Den 10 mars i år arresterades Sheik Abd
al Munim al-ali och Abd al-Jalil Ilwan i Abu Dhabi och
fördes till säkerhetspolisens högkvarter. Amnesty
International påpekar att deras enda öbrottö är att de givit
uttryck för sina åsikter.
Även om exporten av krigsmateriel till Bahrein och
Förenade Arabemiraten kan anses som en ringa del av hela
vår krigsmaterielexport bör riksdagen med hänsyn till bristen
på mänskliga rättigheter i dessa båda länder besluta om ett
stopp för krigsmaterielexporten till dem.
Pakistan och Indien
Under en treårsperiod har exporten av övrigt krigsmateriel
till Indien ökat kraftigt. Till Pakistan är det exporten av
krigsmateriel för strid som ökat. Under efterkrigstiden har vi
sett flera krig rasa mellan Indien och Pakistan. Konflikten
ligger latent mellan de båda länderna och antalet
konfliktorsaker är många. Ett av de allvarligaste är Kashmir,
som utgör ett öppet sår i relationen mellan de båda länderna.
Att exportera krigsmateriel, oavsett om det rör sig om
krigsmateriel för strid eller övrigt krigsmateriel, till länder
med sådana mellanstatliga och mellanfolkliga relationer,
torde vara ett direkt brott mot de strävanden den svenska
regeringen själv proklamerat, dvs mot regeringens egen vilja
att förebygga konflikter.
När det gäller de mänskliga rättigheterna rapporterade
Amnesty International så sent som i mars i år att 715
människor under en femårsperiod skjutits eller torterats till
döds i Jammu och Kashmir. Även i Pakistan är situationen
när det gäller mänskliga rättigheter på intet sätt nöjaktig.
Förutom att människor fängslas och torteras har man i minst
ett fall avrättat barn. I ett annat känt fall, Salamat Masih, har
man dömt en 13-åring till döden. Samtidigt förekommer
omfattande brott mot FN:s konvention om barnens
rättigheter som tar sig uttryck i barnarbete i slaveriets form.
Förtryckarregimer eller länder med så bristfälliga och brutala
rättssystem skall inte förses med medel som förstärker
brutalitet och rättsosäkerhet eller ökar ett systematiskt
förtryck.
Malaysia och Thailand
Malaysia fortsätter att vara stor köpare av krigsmateriel.
Landet är en av intressenterna i Spratlyöarna i Sydkinesiska
sjön, där även Kina och Vietnam och flera andra länder i
området har intressen. Om regeringen avser att göra
verklighet av sin vilja att förhindra och förebygga konflikter
vore det ett första steg att förverkliga dess restriktiva politik
när det gäller vapenexporten. Vapenexporten skall inte
upphöra i det ögonblick en politisk konflikt övergått till en
militär utan långt dessförinnan. Med tanke på de
motsättningar som finns mellan olika länder i området när
det gäller exempelvis Spratlyöarna är det rimligt att kräva att
vapenexporten till Malaysia stoppas.
Förhållandet mellan Thailand och Laos är för ögonblicket
ganska gott. Den konflikthärd som Thailand brottas med är
företrädesvis av intern natur och utgörs av de sociala
förhållanden som råder i den del av landet som gränsar till
just Laos. Befolkningen där är oerhört fattig och lever under
mycket svåra förhållanden och är till språk och kultur mer
laotisk än thailändsk. Genom den svåra sociala situationen
och sitt geografiska läge och sin kulturella och nationella
särart utgör området en konflikthärd som kan hota de för
tillfället goda relationerna. Här är det inte politiska utan
sociala förhållanden som utgör det sprängstoff ur vilket
sedan politiska förvecklingar och konflikter lätt kan uppstå.
Via Thailand och Malaysia kan för övrigt vapen lätt
spridas i hela området till Burma, till Kambodja och till de
röda khmererna.
Indonesien
Sverige fortsätter att leverera vapen till Indonesien, trots
att den regim som idag har makten grep den genom en
osedvanligt blodig statskupp i mitten på 1960-talet och sedan
20 år bedriver en ren folkmordspolitik med 100 000-tals
döda på den av indonesiska armén ockuperade ön Östtimor.
Sverige fortsätter sin vapenexport trots att brotten mot de
mänskliga rättigheterna under hela president Suhartos tid
tillhört den dagliga rutinen.
För ungefär ett år sedan försökte sig denna blodbesudlade
regim på en ansiktslyftning. Den sade sig tillåta en viss
öppenhet. Detta tillstånd varade dock inte länge. Man har
slagit ner försöken att bilda en ny fackföreningsrörelse.
Amnesty international News rapporterade bland annat i april
1995 (Vol. 25 No. 4) att den 25-åriga kvinnliga
fackföreningsaktivisten Marsinah brutalt mördats och att den
indonesiska militären sedan genom tortyr framtvingat
bekännelser från oskyldiga för att få dessa att ta på sig
skulden för ett brott som begåtts av militären själv.
För en tid sedan (enligt Far Eastern Economic Review den
6 april) började regimen sätta åt kritiska journalister,
förbjuda och hindra tidningar att komma ut. Bland annat har
man stängt tre stora veckotidningar, Tempo -- en sorts
indonesisk motsvarighet till Newsweek -- De Tik och Editor.
Man har även förbjudit två nyhetsbrev att komma ut. Flera
journalister har släpats inför rätta anklagade för att ha
kritiserat regeringen.
Mexiko
Till detta land är visserligen krigsmaterielexporten
obetydlig, men borde över huvud taget inte förekomma. De
sociala oroligheterna i Chiapas-provinsen är ingalunda över
i och med att förhandlingar slutförts mellan gerillan och den
mexikanska regeringen. Amnesty International kunde
alldeles nyligen rapportera att biskop Samuel Ruiz och andra
katolska präster utsatts för hotelser och påtryckningar, även
dödshot, för att de försvarat de mänskliga rättigheterna och
stött befolkningen i Chiapas. De har angripits av
myndigheterna och de stora jordägarna i området. Till saken
hör att biskop Ruiz spelade en avgörande roll i
fredsförhandlingarna mellan den zapatistiska befrielsearmén
och den mexikanska regeringen. Spänningar i området har
således inte upphört att existera i och med förhandlingarna
avslutats på ett framgångsrikt sätt. De kvarstår. Följaktligen
skall den mexikanska regeringen inte få importera vapen från
Sverige, eftersom konflikten ännu knappast kan betraktas
som bilagd.
Sydkorea
Detta land har genomgått en snabb ekonomisk utveckling.
Samtidigt har de sociala spänningarna ökat. Den politiska
friheten har dock inte alls vuxit i samma grad som ekonomin.
Fortfarande sitter många människor fängslade för sina
åsikters skull. Kim Sam-Sok, som är pacifist och
kärnvapenmotståndare, sitter fängslad för att, som det påstås
efter kontakter med en pro-nordkoreansk grupp, ha läckt
statshemligheter. Andra som spärrats in är
matematikstuderanden Ahn Young-min och
matematikprofessorn Ahn Jea-ku, den senare på livstid sedan
han undgått dödsstraff för sina åsikters skull.
Av de fall vi nämnt här är några exempel på hur
myndigheterna i landet söker kringgärda och omintetgöra
politisk opposition genom att anklaga dem för ''brott mot
staten'' och för förment ''spionage'' och döma dem enligt en
lag om den nationella säkerheten, vars utformning är sådan
att den ger utrymme för stort godtycke både när det gäller
tolkningen av brottets innebörd och karaktär och när det
gäller straffsatsen.
Singapore
Det finns en mycket tydlig förändring när det gäller den
svenska vapenexportens inriktning mellan 1992 och 1994.
Samtidigt som vapenexporten upphört till vissa
konfliktområden och till länder som har ett
komprometterande syndaregister när det gäller brott mot
mänskliga rättigheter har den totala krigsmaterielexporten
ökat. En rimlig fråga torde då vara: Har exporten ökat till
länder som inte lever i något spänt förhållande med sina
grannar, till länder som lever under goda, fredliga,
konfliktfria och relativt politiskt stabila förhållanden?
Sannolikt inte, vad har de för anledning att importera stora
mängder vapen?
Det finns bara ett motiv för ett land i relativ fred och
politisk stabilitet att importera stora mängder vapen. Det
motivet är att man inte avser att behålla krigsmaterielen för
egen del utan avser att exportera dem vidare till tredje land --
till tredje krigförande land.
Och ett sådant land finns. Det är Singapore. Avslöjandena
om att Singapore vidareexporterar vapen till krigförande
länder och konfliktområden har varit otaliga. Singapore är
alltså den stat genom vilken svenska vapen förs vidare till
andra krigförande länder, dit svenska företag enligt vårt
lands lagstiftning inte får sälja vapen.
Med Singapores hjälp har den svenska lagstiftningen när
det gäller exporten av krigsmateriel i praktiken blivit helt
verkningslös.
1992 uppgick den svenska vapenexporten över Singapore
till 21,4 miljoner. 1993 ökade den mycket kraftigt till 142,8
miljoner, varav huvuddelen bestod av sådant som rubriceras
som övrigt krigsmateriel. 1994 ökade den ännu mer, till 735,
8 miljoner, varav huvuddelen inte längre bestod av övrig
krigsmateriel utan av krigsmateriel för strid (580 miljoner).
Det är alltså uppenbart att Sverige försökt sig på att snygga
upp sitt ansikte inför världen och inte exportera direkt till
konflikthärdarna, utan under de senaste åren, särskilt under
1994, föredragit att exportera krigsmateriel till
konflikthärdar med hög efterfrågan på vapen på omvägen via
Singapore. Återigen talar siffrorna dubbelmoralens
tvetungade språk. Det enda rimliga om Sveriges
internationella anseende inte skall vittra sönder fullständigt
är att förbjuda krigsmaterielexport till Singapore.
Vapenexport och konfliktbekämpning
Som man torde kunna utläsa av ovanstående är det alldeles
klart att det är militär och säkerhetspolis i stater med
förtryckarregimer och länder som har ett rättssystem som
inte är värt namnet som får del av krigsmateriel från Sverige.
Därmed ökar förtryckets styrka. I konfliktområdena bidrar
vapenimporten från Sverige till att öka de militära
spänningarna. I länder där de mänskliga rättigheterna kränks
drabbar förtrycket befolkningen och i första hand de
fattigaste och mest utsatta människorna ytterligare. Därmed
ökar de sociala spänningar som inte sällan är inledningen till
konflikter, som i slutändan kan resultera i konflikter där polis
och militärstyrkor kommer till användning. På detta sätt
motverkar den svenska krigsmaterielexporten de svenska
utrikespolitikens proklamerade syften -- att dämpa och häva
sociala konflikter innan de övergår till militära konflikter och
krig.
Mager information
Den svenska regeringen har presenterat en ny utrikes- och
säkerhetspolitik, där avsikten är att förhindra att
ekonomiska, sociala och politiska konflikter övergår i öppna
militära konflikter. Om denna politik skall bli verklighet
måste detta innebära att man för en avsevärt mer restriktiv
politik när det gäller krigsmaterielexporten. I denna motion
har vi pekat på några länder och områden där de ekonomiska
klyftorna är djupa och de sociala och politiska spänningarna
starka, men till vilka Sverige likafullt exporterar vapen. Vi
har även pekat på den specifika roll Singapore spelar för att
kringgå svensk vapenexportlagstiftning.
Vi vill vidare i denna motion poängtera att uppdelningen
av krigsmateriel för strid övrig krigsmateriel på intet sätt
markerar någon kvalitativ skillnad i den meningen att man
med beteckningen ''övrig krigsmateriel'' avser någon
mindre farlig eller beskedligare form av krigsmateriel, vilket
ibland antytts. När uppdelningen av krigsmaterielexporten i
dessa två kategorier infördes skedde det med motiveringen
att man främst önskade anpassa den svenska statistiken till
en internationell norm och därigenom underlätta statistiska
jämförelser. Uppdelningen har litet att göra med i vilken grad
olika vapen eller olika typer av krigsmateriel är mer
förstörelse- eller dödsbringande än andra.
En annan företeelse när det gäller den svenska
vapenexporten är de s.k. följdleveranserna. Dels har det visat
sig att mycket av det som rubricerats som följdleveranser
knappast kan betraktas som sådana, dels ser vi det som
felaktigt att göra en uppdelning av nya leveranser och
följdleveranser. Det som skall avgöra huruvida Sverige skall
exportera vapen eller ej är om det föreligger konflikt, fara för
konflikt eller pågår kränkningar av mänskliga rättigheter i ett
område. Frågan skall inte ställas så att Sverige har att välja
mellan två kategorier av leveranstyper, varav det skall vara
tillåtet att exportera av den ena men inte av den andra. Det
har alltför ofta förekommit att svenska regeringar framställt
förekomsten av följdleveranser som något oundvikligt,
varefter dessa leveranser kunnat pågå år efter år, trots att det
förelegat öppna militära konflikter, uppenbar fara för
militära konflikter eller omfattande brott mot mänskliga
rättigheter. Detta är givetvis orimligt.
Avslutningsvis vill vi även understryka att den skrivelse
regeringen avfattat och lagt fram som en redovisning av
krigsmaterielexporten för riksdagen är så mager att den
närmar sig det otillständiga. Vi riktade kritik mot den förra
regeringen på den här punkten och finner oss föranlåtna att
rikta lika skarp kritik även mot den nuvarande. Fortfarande
förblir flera stora och viktiga frågor obesvarade. Vad är det
för typ av krigsmateriel Sverige exporterar? Är det
handeldvapen, granatgevär, kanoner eller haubitsar? Vilka
företag har fått regeringens tillstånd att till olika länder i
världen leverera krigsmateriel?
Eftersom den konkreta innebörden av de siffror som
presenteras förblir fördold försvåras riksdagens bedömning
av hela saken. Därmed försvåras naturligtvis också
riksdagens möjlighet att ta ställning i olika frågor som rör
krigsmaterielexporten. Regeringens redovisning av
krigsmaterielexporten har alltså viktiga demokratiska
aspekter. Vänsterpartiet kräver att redovisningen av
krigsmaterielexporten i fortsättningen inte sker i någon sorts
statistiskt halvdunkel utan blir mer detaljerad och konkret så
att man kan göra en mer välgrundad politisk bedömning av
den än vad som är möjligt idag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en successiv avveckling av
exporten av krigsmateriel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en successiv avveckling av
vapenexporten inkluderande ett utarbetande av
omställningsprogram bör inledas snarast och skall vara
slutförd år 2000,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen i EU-sammanhang
måste verka för en mer restriktiv hållning i frågor om
krigsmaterielexporten från hela EU-området,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall stödja
generalsekreterare Boutros Boutros-Ghalis förslag att det två
år gamla FN-registret över konventionella vapen utvidgas till
att omfatta även handel med lätta konventionella vapen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att någon åtskillnad mellan nya
leveranser av krigsmateriel och följdleveranser inte görs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den rådgivande nämnden för
krigsmaterielexportfrågor bör avskaffas,
7. att riksdagen vid avslag på yrkande 6 som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den
rådgivande nämnden i krigsmaterielfrågor besätts med
representanter för alla riksdagens partier,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringens redogörelse för
den svenska krigsmaterielexporten bör innehålla en
redovisning av vilken typ av materiel som sålts till respektive
land,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringens redogörelse för
den svenska krigsmaterielexporten bör innehålla en
redovisning av vilka tillstånd som lämnats för svenska
företags avtal om utlandssamarbete,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexport till
Indonesien,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexporten till
Förenade Arabemiraten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexporten till
Bahrein,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexporten till
Singapore,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexporten till
Indien,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexporten till
Pakistan,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexporten till
Thailand,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexporten till
Malaysia,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexporten till
Mexiko,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stopp för vapenexporten till
Sydkorea.
Stockholm den 24 april 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Jan Jennehag (v)