med anledning av prop. 1994/95:160 Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
Vänsterpartiet anser det är bra att regeringen tagit ett
samlat grepp när det gäller stödet till Central- och Östeuropa.
I motioner presenterade under allmänna motionstiden har
Vänsterpartiet lagt fram förslag när det gäller samarbetet
med Central- och Östeuropa, bland annat i frågor rörande
förebyggande hälsovård och samarbetet i Barents
havsregionen. Vi upprepar inte dessa synpunkter. I stället
presenterar vi några nya i anknytning till den proposition
regeringen nu lagt fram.
Marknadsekonomin och Central- och Östeuropa
Vi vill dock inledningsvis understryka betydelsen av att
propositionen klart uttrycker nödvändigheten av att det
regeringen kallar marknadsekonomi i Central- och
Östeuropa får en socialt och ekologiskt hållbar inriktning.
Regeringen skriver i sin proposition 1994/95:160 Sveriges
samarbete med Central- och Östeuropa att ''Erfarenheterna
visar tydligt att det med hjälp av radikala ekonomiska
reformer är möjligt att införa marknadsekonomins
grundläggande element och vända fallet i ekonomin på
relativt kort tid''.
''Införandet av marknadsekonomi'' framställs sålunda
som lösningen på Central- och Östeuropas problem då man
skriver att ''Omvandlingsprocessen innebär en möjlighet för
länderna att komma bort från de stora fattigdoms- och
miljöproblem som den centralstyrda ekonomin orsakade''.
Samtidigt förklaras emellertid att fattigdom, social stress
och miljöproblem drabbat många ''under en
övergångsperiod''. Att det är den odemokratiskt
centralstyrda ekonomin som orsakat många av de problem
som Central- och Östeuropa i dag står för är helt klart.
Det vi brukar kallar ''marknadsekonomi'' är emellertid ett
världssystem, med några lysande fasader av ekonomiska
framgångar och en stor bakgård med snabbt växande
problem.
Marknadsekonomier kan se högst olika ut. Inte bara i det
att en del länder är rika och en del (de flesta) fattiga, utan
också i det att inslagen av statliga ingripanden i ekonomin
kan vara högst varierande. De under senare år så ekonomiskt
framgångsrika NIC-länderna i Östasien, vilka de allra flesta
brukar betrakta som marknadsekonomier, har för övrigt haft
starka inslag av statliga ingripanden -- särskilt när det gällt
utrikeshandeln.
Om den omvandlingsprocess som propositionen talar om
skall ha någon positiv effekt när det gäller att komma till rätta
med fattigdom och miljöproblem, räcker det sålunda inte
med att sätta sin tillit till det vaga begreppet
''marknadsekonomi''. Det kan som Rysslands erfarenheter
visar innebära att man övergår från i sig föga dugliga
styrmekanismer till inga styrmekanismer alls och till att kaos
hotar, ett kaos där kriminaliteten frodas.
Det finns dock stora konkreta skillnader inom Central- och
Östeuropa när det gäller såväl ekonomi som historisk
bakgrund. De länder i Central- och Östeuropa som tycks
klara uppgörelsen med den gamla kommandoekonomin bäst
är de som har en demokratisk tradition från tidigare
historiska skeden (exempelvis Tjeckien) att falla tillbaka på
eller de som före 1989/90 under flera år förberett en
övergång till mer demokratiska politiska förhållanden och
till ekonomiska förhållanden med marknadsinslag
(exempelvis Ungern).
Vi ser positivt på propositionens allmänna betoning när det
gäller att stödja utvecklingen och fördjupningen av en
demokratisk kultur i Central- och Östeuropa, samtidigt som
vi ställer oss tveksamma till att en allmän tro på att
''marknadsekonomin'' som sådan har något med saken att
göra.
Då det i Västeuropa tagit flera hundra år att skapa vad man
kallar ''en fungerande marknadsekonomi'' -- vars
funktionssätt fortfarande lämnar mycket övrigt att önska när
det gäller att lösa samhällsproblemen eller ens längre är att
betrakta som någon marknad i klassisk mening -- torde det
knappast var möjligt att skapa en sådan på några få år i länder
där erfarenheter av en sådan ekonomi i många fall praktiskt
taget saknas.
Demokratiutveckling och sociala förhållanden i Central-
och Östeuropa
När det gäller möjligheterna till en demokratisk politisk
utveckling i Central- och Östeuropa är en sådan beroende av
den ekonomiska utvecklingen och de effekter denna har på
den sociala utvecklingen -- hur det ekonomiska resultatet
fördelar sig inom befolkningen. En orättvis social fördelning
tenderar att öka den politiska apatin. En växande politisk
apati medför tveklöst minskat förtroende för demokratin.
Den typ av ''marknadsekonomi'' vi i dag ser växa fram i
framför allt Ryssland har en stark benägenhet att försvaga i
stället för att stärka demokratin. Den som alltför lättvindigt
välkomnar ''marknadsekonomiska'' förhållanden i Ryssland
och lika lättvindigt hyser förhoppningen att de sociala
problem som följer i omvandlingens spår skall begränsa sig
till en övergångsperiod hyser en klar övertro på marknadens
möjligheter att även ordna en rättvis fördelning.
Biståndsminister Pierre Schori påpekade i sitt anförande
inför Folk och försvar den 1 februari i år att i det tidigare
sovjetiska systemet stod företagen för en rad sociala tjänster.
Efter det sovjetiska systemets sammanbrott med den därpå
följande privatiseringen gör företagen inte detta längre. Med
andra ord -- en mer effektiv rasering av det sociala skyddsnät
som i Sverige ryms inom den offentliga sektorn har sällan
skådats. Och det med förfärande sociala effekter som
resultat. Sociala effekter som även får politiska följder som
hotar en demokratisk utveckling.
De sociala effekter som följt av den snabba privatiseringen
har i hög grad drabbat familjeförsörjare med små barn. Det
är viktigt att ha klart för sig att en del av dessa ''små barn''
under den tid som privatiseringen pågått har hunnit att bli
några år äldre och driver omkring i storstäderna.
Drogmissbruket och prostitutionen ökar. Kriminaliteten ökar
och har blivit en maktfaktor i det ryska samhället.
Vi delar regeringens allmänna uppfattning när det gäller
att ge stödet till Central- och Östeuropa en social inriktning.
Det gäller att motverka social misär och politisk apati för att
säkra demokratin. Och när det gäller barnkonventionen
gäller den även för Ryssland och Central- och Östeuropa.
Demokrati, social rättvisa och säkerhet
Den i allmänna ordalag proklamerade inriktningen när det
gäller svensk säkerhetspolitik som gjorts av regeringen, där
man framhåller att man inte kan se säkerhetsfrågorna som en
rent militär angelägenhet utan att de även har en social och
ekonomisk sida ser Vänsterpartiet på med gillande, även om
vi förhåller oss starkt kritiska till regeringens nedskärningar
i det internationella biståndet som procentuellt är större än
nedskärningarna av de svenska försvarskostnaderna.
En del av det svenska biståndet till Central- och Östeuropa
skall enligt propositionen gå främst till de baltiska staterna,
vilka till och med skall få ett visst stöd till sin militära
uppbyggnad. Detta trots att det är Ryssland som ter sig som
det mest labila landet i Sveriges närområde och rimligen
borde vara det land som enligt regeringens proklamerade
säkerhetspolitiska linje borde få det största stödet. Där är de
sociala förhållandena svårast, klassklyftorna snabbt
växande, den politiska utveckling mycket oviss och
konflikthärdarna många.
I propositionen föreslås att exportkreditgarantiramen vad
gäller de baltiska länderna och Ryssland utökas från en till
två miljarder. Detta medför ett behov av ytterligare
avsättning över statsbudgeten -- under budgetåret 1995/96
motsvarande 48 miljoner kronor. Vänsterpartiet har inget att
invända. Staten bör med olika medel försöka underlätta och
skapa större säkerhet i handelsutbytet med Östeuropa. Det är
såväl säkerhetspolitiskt som samhällsekonomiskt motiverat.
Vänsterpartiet har dock invändningar emot att
exportkreditgarantierna skall användas mer restriktivt vad
gäller utbytet med Ryssland. Det strider enligt vår
uppfattning mot de i propositionen uttalade intentionerna
med Östeuropapolitiken. De akuta svårigheterna i Ryssland
borde enligt vår uppfattning leda till att en större andel av
garantiramen används för förbindelser med Ryssland. Det är
helt omotiverat att låsa fast Rysslands andel till en fjärdedel
av den totala garantiramen.
Ett starkt stöd till de baltiska staterna, vilka efter 50 års
sovjetisk överhöghet hyser en viss misstänksamhet mot
grannen i öster, i kombination med ett stöd till Ryssland som
är förbundet med reservationer kan te sig som att Sverige
givit upp hoppet om Ryssland eller ge intryck av att en ny
demarkationslinje håller på att dras upp mellan öst och väst.
Som en förstärkning av detta perspektiv kan även
propositionens understrykande av att man gärna ser de
baltiska staterna som fullvärdiga medlemmar i EU tolkas.
Enklaven Kaliningrad, som tidigare varit ett rent militärt
område, står nu inför stora uppgifter när det gäller
omställningen från militärt till civilt samhällsliv. Sverige kan
spela en positiv roll i arbetet med omvandlingen till en civil
samhällsstruktur, stödja och utveckla handelsförbindelser
och skapa bättre ekologiska förhållanden.
De svenska politiska partierna och stärkandet av
demokratin i Central- och Östeuropa
Att stärka demokratin i Central- och Östeuropa är en svår
uppgift. Regeringens förslag att låta de svenska politiska
partierna ta på sig denna uppgift är dock tveksamt utifrån
flera utgångspunkter. Flera frågetecken uppstår när man
börjar studera frågan mer konkret.
Ett principiellt problem är om det överhuvudtaget är
möjligt eller ens riktigt att försöka ''exportera'' politiska
fenomen och företeelser från ett land till ett annat, oavsett
om det gäller politiskt organisatoriska förhållanden eller
politisk-ideologiska föreställningar. Ett annat problem är att
förslaget kan innebära att man försöker överföra svenska
politiska förhållanden till en främmande politisk miljö.
Likartade försök har gjorts historiskt och mestadels visat sig
leda till negativa reaktioner.
Även om man bedyrar aldrig så mycket att stödet inte alls
är menat på detta sätt torde det vara svårt att undvika att
svenska politiska förhållanden kommer att påverka
förhållandena i andra länder -- ty vad händer om ett svenskt
politiskt parti hamnar under vår 4-procentsspärr och tvingas
lämna riksdagen eller ett parti i Sverige vinner en
jordskredseger?
Förslaget förefaller vara fullt av goda intentioner men inte
särskilt genomtänkt och kan lätt beskyllas för att vara
utformat av en ''storebror'' som tror sig veta bättre. Vi kan
dock tänka oss att acceptera en försöksverksamhet.
Stödet till forskning och forskarutbildning
En del av det svenska stödet till Central- och Östeuropa
föreslås att gå till forskning och forskarutbildning. När det
gäller forskning och utbildning finns det ett problem som
inte uppmärksammas i propositionen. Det gäller främst
Ryssland, men även andra länder i Central- och Östeuropa.
Under 1993 lämnade mellan 70 000 och 90 000 forskare
Ryssland. Europarådet har försökt att beräkna denna ''brain-
drain'' och kommit fram till att den kostar Ryssland oerhörda
summor. Det är självfallet de rikaste länderna som haft den
största dragningskraften, till exempel Tyskland. Dit har 60 %
av de utflyttade forskarna begivit sig. Men även andra länder
finns med i bilden -- exempelvis Irak som lär erbjuda en
kärnfysiker tre gånger så mycket som i väst. 90 % av
forskarna i Ryssland är i dag tvungna att ha extraarbete vid
sidan av sitt forskningsarbete för att klara sin ekonomi.
En rimlig strävan vore därför att svenskt stöd till forskning
och forskarutbildning vore så utformat att det kommer de
länder till del som vi eftersträvar att stödja och inte i
slutändan hamnar i Tyskland, Australien -- eller Sverige. En
sida av forskningsproblematiken i Central- och Östeuropa
torde alltså sammanhänga med att forskarna borde uppnå en
sådan levnadsnivå att de inte lämnade sina hemländer. En
nivå där det vore rimligt att ta upp frågan om forskarflykten
från Ryssland och Östeuropa i EU. På denna punkt vill vi be
regeringen att återkomma i ärendet.
Samarbetsländer
Två närliggande regioner med svåra problem men med stor
utvecklingspotential är S:t Petersburgsområdet och
Kaliningradområdet. Miljösektorn, rättsväsendet och den
sociala sektorn är sfärer där Sverige har kunskap och
kapacitet att bidra med. Propositionen har endast generella
skrivningar om dessa två regioner. Den myndighet som
bildas för att ta det övergripande ansvaret bör få i uppdrag
att utarbeta en svensk strategi för dessa regioner.
Vitryssland och Ukrania är två länder med svåra problem.
Inte minst som ett resultat av Tjernobylolyckan som
drabbade dessa länder svårt. Det finns i dag uppgifter som
tyder på att endast 23 % av barnen i vissa delar av dessa
länder är friska. Övriga har skador som härrör från
Tjernobylolyckan, andra miljökatastrofer eller uppkommit
av andra orsaker. Vi vet i dag att det är barnen som är
känsligast för strålskador. Bland annat är sköldkörtelcancer
vanligt hos barn som bodde/bor i de radioaktivt förorenade
områdena.
Sverige har på de medicinska och strålningstekniska
områdena en lång erfarenhet, avancerad teknik och
expertkunskap. Vitryssland och Ukrania saknar i stor
utsträckning baskunskaper och elementära medel -- t.ex.
medicinsk utrustning -- för att klara den enklaste behandling.
Man klarar inte ens av att ge barnen smärtstillande medel när
detta är befogat. I Sverige har vi bättre behandling av våra
husdjur.
Av de 600 000 männsikor som arbetade med ''saneringen''
av Tjernobyl tror man att flertalet har fått strålskador.
Sverige deltar i ett forskningsprojekt med dessa personer
men större insatser behövs. Även själva saneringsproblemet
kring reaktorerna och i de strålningsdrabbade områdena
behöver snarast åtgärdas. Till detta behövs både kunskap och
medel som ännu 9 år efter olyckan inte finns i de drabbade
länderna. Det behövs även energiteknisk assistans så att
dessa länder kan ta fram alternativ till kärnkraften.
Begränsningen i stödet synes då stor när man konstaterar
att det direkta svenska stödet till Vitryssland 1990--93 har
varit 10 miljoner kronor och till Ukrania 13 miljoner kronor.
SIDA har dessutom givit katastrofbistånd på 4,2 miljoner
kronor till Ukrainas Tjernobyldrabbade barn.
Propositionen säger att det finns en strävan att skapa ett
dynamiskt och demokratiskt norra Europa. Det må så vara
men en förutsättning för detta är att alla länder i denna del
av världen åtminstone får stöd för att komma upp till en
miniminivå. Vitryssland och Ukraina behöver mer stöd om
detta skall vara möjligt. Risk finns annars att utvecklingen
avstannar. Som propositionen helt korrekt konstaterar:
Minsk, huvudstad i Vitryssland, ligger lika långt bort från
Stockholm som Berlin.
Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag
om hur svenskt stöd till Vitryssland och Ukraina skall öka --
särskilt med avseende på effekterna av Tjernobylolyckan.
EU och Öst
Propositionen ger en informativ beskrivning av EU:s
samarbete med CEE (Central- och Östeuropa). Regeringen
skriver också att samarbetet utvecklas och fördjupas i positiv
riktning. Det långsiktiga målet är att allt fler länder skall nå
en utvecklingsnivå som gör det möjligt att på sikt
inkorporera dem i EU eller ha ett långtgående samarbete.
Sverige skall aktivt delta i denna process och vara speciellt
aktivt i sociala och miljöfrågor. Allt detta är bra men vi
saknar en ambition och vision när det gäller det viktigaste:
nämligen hur Västeuropa skall öppna sig för de produkter
som Central- och Östeuropa kan konkurrera med.
Försäljning av jordbruksprodukter, stålvaror, malm och
andra produkter skulle ge öst de exportintäkter de är i så stort
behov av. Propositionen behandlar de relativt små stöd som
EU och enskilda stater kan ge. Att öppna gränserna -- dvs.
avskaffa tullbarriärer, importkvoter och andra
handelshinder -- skulle vara oändligt viktigare än de insatser
som diskuteras i propositionen.
Det är en felsyn att tro att välfärden i väst kan befrämjas
genom att gamla tillverkningsgrenar skyddas från import.
Rikare och fungerande länder i öst skulle innebära nya
marknader för mer högteknologiska produkter från väst.
Kakan skulle bli större för alla inblandade länder.
Riksdagen bör uttala att Sverige inom EU skall verka för
att skyddstullar och andra ekonomiska hinder för handeln
mellan öst och väst undanröjs.
Regeringen bör få i uppdrag att redovisa för riksdagen
vilka krav Sverige skall driva i EU för att stimulera handel
mellan Sverige/EU och Öst- och Centraleuropa.
CEE och miljön
Att miljöförstörelsen beror på systemfel i planekonomin
poängterar propositionen och konstaterar att miljövärden har
gått förlorade för evigt. Det är sant, problemet är att minst
lika stora miljövärden har gått till spillo i länder med andra
varianter av ekonomiska system. Nu måste vi, oavsett
system, koncentrera oss på att lösa miljöproblemen och
bevara kvarvarande miljövärden så att dessa inte förstörs när
en mer fri marknad råder. Redan nu hotas t.ex. ovärderliga
skogsområden av exploatering.
Vänsterpartiet har i en motion i januari 1995 redogjort för
åtgärder för miljön i Öst- och Centraleuropa. Detta är endast
några tillägg eller markeringar.
Östersjön skall prioriteras. Att då vara nöjd med att
Sverige hittills bidragit med 400 miljoner till Östersjöns
sanering när behovet beräknas till ca 150 miljarder är
svårsmält. Särskilt mot bakgrund av vår långa Östersjökust
och långa historia av nedsmutsning av detta unika
bräckvattenhav. Regeringen bör återkomma med förslag om
hur Sveriges insats för Östersjön drastiskt skall stärkas.
Den usla och uråldriga kommunikationssektorn står för en
stor del av miljöproblemen. För att Öst inte skall svämmas
över av bilar och miljöproblemen bli okontrollerbara måste
en strategi för en hållbar utveckling av
kommunikationssektorn tas fram i EU och andra
samarbetsorgan. Regeringen bör få i uppdrag att redovisa hur
detta arbete skall bedrivas. Nu lyser detta problem endast
med sin frånvaro i propositionen.
Energisektorn är av central betydelse. NUTEK m.fl.
myndigheter försöker här bedriva ett ambitiöst arbete.
Sverige måste dock satsa mer på att ta fram alternativa
energislag som kan ingå i ett uthålligt energisystem. Man får
inte bli beroende av naturgas och andra fossila bränslen.
Energieffektivisering, biobränslen, solenergi, vindenergi,
värmepumpar m.m. måste prioriteras -- inte minst för att
kärnkraften i öst skall kunna avvecklas. Dessa investeringar
skapar även arbeten både i Sverige och i mottagarländer.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Stora naturvärden med en hög biologisk mångfald finns
kvar i relativt orörda områden. Det gäller både skogsmark
och jordbruksmark. Ofta är det värden som försvunnit för
länge sedan i Västeuropas högteknologiska och
maskinbaserade areella näringar.
Sverige har även på detta områden unik kompetens. Vi har
också ett speciellt intresse för att bevara många av dessa
sällsynta biotoper eftersom vi själva i stort sett raderat ut dem
från vårt eget land. Propositionen nämnder inte detta
angelägna arbete.
Naturvårdsplanen för Lettland kan tjäna som föredöme för
vad som bör göras. Dessa och liknande projekt kräver dock
internationellt stöd och engagemang.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med
förslag om hur Sverige skall främja skyddet av unika
naturvärden i Öst- och Centraleuropa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningarna för en
fungerande marknadsekonomi i Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Rysslands andel av den total
exportgarantiramen på 2 miljarder kronor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om partistödet till Central- och
Östeuropa,
4. att riksdagen hos regeringen begär ytterligare förslag om
hur Sverige skall kunna bidra till att begränsa forskarflykten
från Central- och Östeuropa till Västeuropa och andra delar
av världen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare
åtgärder för att miljösanera Östersjön.
Stockholm den 14 mars 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)