Vänsterpartiet anser det är bra att regeringen tagit ett samlat grepp när det gäller stödet till Central- och Östeuropa. I motioner presenterade under allmänna motionstiden har Vänsterpartiet lagt fram förslag när det gäller samarbetet med Central- och Östeuropa, bland annat i frågor rörande förebyggande hälsovård och samarbetet i Barents havsregionen. Vi upprepar inte dessa synpunkter. I stället presenterar vi några nya i anknytning till den proposition regeringen nu lagt fram.
Marknadsekonomin och Central- och Östeuropa
Vi vill dock inledningsvis understryka betydelsen av att propositionen klart uttrycker nödvändigheten av att det regeringen kallar marknadsekonomi i Central- och Östeuropa får en socialt och ekologiskt hållbar inriktning.
Regeringen skriver i sin proposition 1994/95:160 Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa att ''Erfarenheterna visar tydligt att det med hjälp av radikala ekonomiska reformer är möjligt att införa marknadsekonomins grundläggande element och vända fallet i ekonomin på relativt kort tid''.
''Införandet av marknadsekonomi'' framställs sålunda som lösningen på Central- och Östeuropas problem då man skriver att ''Omvandlingsprocessen innebär en möjlighet för länderna att komma bort från de stora fattigdoms- och miljöproblem som den centralstyrda ekonomin orsakade''.
Samtidigt förklaras emellertid att fattigdom, social stress och miljöproblem drabbat många ''under en övergångsperiod''. Att det är den odemokratiskt centralstyrda ekonomin som orsakat många av de problem som Central- och Östeuropa i dag står för är helt klart.
Det vi brukar kallar ''marknadsekonomi'' är emellertid ett världssystem, med några lysande fasader av ekonomiska framgångar och en stor bakgård med snabbt växande problem.
Marknadsekonomier kan se högst olika ut. Inte bara i det att en del länder är rika och en del (de flesta) fattiga, utan också i det att inslagen av statliga ingripanden i ekonomin kan vara högst varierande. De under senare år så ekonomiskt framgångsrika NIC-länderna i Östasien, vilka de allra flesta brukar betrakta som marknadsekonomier, har för övrigt haft starka inslag av statliga ingripanden -- särskilt när det gällt utrikeshandeln.
Om den omvandlingsprocess som propositionen talar om skall ha någon positiv effekt när det gäller att komma till rätta med fattigdom och miljöproblem, räcker det sålunda inte med att sätta sin tillit till det vaga begreppet ''marknadsekonomi''. Det kan som Rysslands erfarenheter visar innebära att man övergår från i sig föga dugliga styrmekanismer till inga styrmekanismer alls och till att kaos hotar, ett kaos där kriminaliteten frodas.
Det finns dock stora konkreta skillnader inom Central- och Östeuropa när det gäller såväl ekonomi som historisk bakgrund. De länder i Central- och Östeuropa som tycks klara uppgörelsen med den gamla kommandoekonomin bäst är de som har en demokratisk tradition från tidigare historiska skeden (exempelvis Tjeckien) att falla tillbaka på eller de som före 1989/90 under flera år förberett en övergång till mer demokratiska politiska förhållanden och till ekonomiska förhållanden med marknadsinslag (exempelvis Ungern).
Vi ser positivt på propositionens allmänna betoning när det gäller att stödja utvecklingen och fördjupningen av en demokratisk kultur i Central- och Östeuropa, samtidigt som vi ställer oss tveksamma till att en allmän tro på att ''marknadsekonomin'' som sådan har något med saken att göra.
Då det i Västeuropa tagit flera hundra år att skapa vad man kallar ''en fungerande marknadsekonomi'' -- vars funktionssätt fortfarande lämnar mycket övrigt att önska när det gäller att lösa samhällsproblemen eller ens längre är att betrakta som någon marknad i klassisk mening -- torde det knappast var möjligt att skapa en sådan på några få år i länder där erfarenheter av en sådan ekonomi i många fall praktiskt taget saknas.
Demokratiutveckling och sociala förhållanden i Central- och Östeuropa
När det gäller möjligheterna till en demokratisk politisk utveckling i Central- och Östeuropa är en sådan beroende av den ekonomiska utvecklingen och de effekter denna har på den sociala utvecklingen -- hur det ekonomiska resultatet fördelar sig inom befolkningen. En orättvis social fördelning tenderar att öka den politiska apatin. En växande politisk apati medför tveklöst minskat förtroende för demokratin.
Den typ av ''marknadsekonomi'' vi i dag ser växa fram i framför allt Ryssland har en stark benägenhet att försvaga i stället för att stärka demokratin. Den som alltför lättvindigt välkomnar ''marknadsekonomiska'' förhållanden i Ryssland och lika lättvindigt hyser förhoppningen att de sociala problem som följer i omvandlingens spår skall begränsa sig till en övergångsperiod hyser en klar övertro på marknadens möjligheter att även ordna en rättvis fördelning.
Biståndsminister Pierre Schori påpekade i sitt anförande inför Folk och försvar den 1 februari i år att i det tidigare sovjetiska systemet stod företagen för en rad sociala tjänster. Efter det sovjetiska systemets sammanbrott med den därpå följande privatiseringen gör företagen inte detta längre. Med andra ord -- en mer effektiv rasering av det sociala skyddsnät som i Sverige ryms inom den offentliga sektorn har sällan skådats. Och det med förfärande sociala effekter som resultat. Sociala effekter som även får politiska följder som hotar en demokratisk utveckling.
De sociala effekter som följt av den snabba privatiseringen har i hög grad drabbat familjeförsörjare med små barn. Det är viktigt att ha klart för sig att en del av dessa ''små barn'' under den tid som privatiseringen pågått har hunnit att bli några år äldre och driver omkring i storstäderna. Drogmissbruket och prostitutionen ökar. Kriminaliteten ökar och har blivit en maktfaktor i det ryska samhället.
Vi delar regeringens allmänna uppfattning när det gäller att ge stödet till Central- och Östeuropa en social inriktning. Det gäller att motverka social misär och politisk apati för att säkra demokratin. Och när det gäller barnkonventionen gäller den även för Ryssland och Central- och Östeuropa.
Demokrati, social rättvisa och säkerhet
Den i allmänna ordalag proklamerade inriktningen när det gäller svensk säkerhetspolitik som gjorts av regeringen, där man framhåller att man inte kan se säkerhetsfrågorna som en rent militär angelägenhet utan att de även har en social och ekonomisk sida ser Vänsterpartiet på med gillande, även om vi förhåller oss starkt kritiska till regeringens nedskärningar i det internationella biståndet som procentuellt är större än nedskärningarna av de svenska försvarskostnaderna.
En del av det svenska biståndet till Central- och Östeuropa skall enligt propositionen gå främst till de baltiska staterna, vilka till och med skall få ett visst stöd till sin militära uppbyggnad. Detta trots att det är Ryssland som ter sig som det mest labila landet i Sveriges närområde och rimligen borde vara det land som enligt regeringens proklamerade säkerhetspolitiska linje borde få det största stödet. Där är de sociala förhållandena svårast, klassklyftorna snabbt växande, den politiska utveckling mycket oviss och konflikthärdarna många.
I propositionen föreslås att exportkreditgarantiramen vad gäller de baltiska länderna och Ryssland utökas från en till två miljarder. Detta medför ett behov av ytterligare avsättning över statsbudgeten -- under budgetåret 1995/96 motsvarande 48 miljoner kronor. Vänsterpartiet har inget att invända. Staten bör med olika medel försöka underlätta och skapa större säkerhet i handelsutbytet med Östeuropa. Det är såväl säkerhetspolitiskt som samhällsekonomiskt motiverat.
Vänsterpartiet har dock invändningar emot att exportkreditgarantierna skall användas mer restriktivt vad gäller utbytet med Ryssland. Det strider enligt vår uppfattning mot de i propositionen uttalade intentionerna med Östeuropapolitiken. De akuta svårigheterna i Ryssland borde enligt vår uppfattning leda till att en större andel av garantiramen används för förbindelser med Ryssland. Det är helt omotiverat att låsa fast Rysslands andel till en fjärdedel av den totala garantiramen.
Ett starkt stöd till de baltiska staterna, vilka efter 50 års sovjetisk överhöghet hyser en viss misstänksamhet mot grannen i öster, i kombination med ett stöd till Ryssland som är förbundet med reservationer kan te sig som att Sverige givit upp hoppet om Ryssland eller ge intryck av att en ny demarkationslinje håller på att dras upp mellan öst och väst. Som en förstärkning av detta perspektiv kan även propositionens understrykande av att man gärna ser de baltiska staterna som fullvärdiga medlemmar i EU tolkas.
Enklaven Kaliningrad, som tidigare varit ett rent militärt område, står nu inför stora uppgifter när det gäller omställningen från militärt till civilt samhällsliv. Sverige kan spela en positiv roll i arbetet med omvandlingen till en civil samhällsstruktur, stödja och utveckla handelsförbindelser och skapa bättre ekologiska förhållanden.
De svenska politiska partierna och stärkandet av demokratin i Central- och Östeuropa
Att stärka demokratin i Central- och Östeuropa är en svår uppgift. Regeringens förslag att låta de svenska politiska partierna ta på sig denna uppgift är dock tveksamt utifrån flera utgångspunkter. Flera frågetecken uppstår när man börjar studera frågan mer konkret.
Ett principiellt problem är om det överhuvudtaget är möjligt eller ens riktigt att försöka ''exportera'' politiska fenomen och företeelser från ett land till ett annat, oavsett om det gäller politiskt organisatoriska förhållanden eller politisk-ideologiska föreställningar. Ett annat problem är att förslaget kan innebära att man försöker överföra svenska politiska förhållanden till en främmande politisk miljö. Likartade försök har gjorts historiskt och mestadels visat sig leda till negativa reaktioner.
Även om man bedyrar aldrig så mycket att stödet inte alls är menat på detta sätt torde det vara svårt att undvika att svenska politiska förhållanden kommer att påverka förhållandena i andra länder -- ty vad händer om ett svenskt politiskt parti hamnar under vår 4-procentsspärr och tvingas lämna riksdagen eller ett parti i Sverige vinner en jordskredseger?
Förslaget förefaller vara fullt av goda intentioner men inte särskilt genomtänkt och kan lätt beskyllas för att vara utformat av en ''storebror'' som tror sig veta bättre. Vi kan dock tänka oss att acceptera en försöksverksamhet.
Stödet till forskning och forskarutbildning
En del av det svenska stödet till Central- och Östeuropa föreslås att gå till forskning och forskarutbildning. När det gäller forskning och utbildning finns det ett problem som inte uppmärksammas i propositionen. Det gäller främst Ryssland, men även andra länder i Central- och Östeuropa.
Under 1993 lämnade mellan 70 000 och 90 000 forskare Ryssland. Europarådet har försökt att beräkna denna ''brain- drain'' och kommit fram till att den kostar Ryssland oerhörda summor. Det är självfallet de rikaste länderna som haft den största dragningskraften, till exempel Tyskland. Dit har 60 % av de utflyttade forskarna begivit sig. Men även andra länder finns med i bilden -- exempelvis Irak som lär erbjuda en kärnfysiker tre gånger så mycket som i väst. 90 % av forskarna i Ryssland är i dag tvungna att ha extraarbete vid sidan av sitt forskningsarbete för att klara sin ekonomi.
En rimlig strävan vore därför att svenskt stöd till forskning och forskarutbildning vore så utformat att det kommer de länder till del som vi eftersträvar att stödja och inte i slutändan hamnar i Tyskland, Australien -- eller Sverige. En sida av forskningsproblematiken i Central- och Östeuropa torde alltså sammanhänga med att forskarna borde uppnå en sådan levnadsnivå att de inte lämnade sina hemländer. En nivå där det vore rimligt att ta upp frågan om forskarflykten från Ryssland och Östeuropa i EU. På denna punkt vill vi be regeringen att återkomma i ärendet.
Samarbetsländer
Två närliggande regioner med svåra problem men med stor utvecklingspotential är S:t Petersburgsområdet och Kaliningradområdet. Miljösektorn, rättsväsendet och den sociala sektorn är sfärer där Sverige har kunskap och kapacitet att bidra med. Propositionen har endast generella skrivningar om dessa två regioner. Den myndighet som bildas för att ta det övergripande ansvaret bör få i uppdrag att utarbeta en svensk strategi för dessa regioner.
Vitryssland och Ukrania är två länder med svåra problem. Inte minst som ett resultat av Tjernobylolyckan som drabbade dessa länder svårt. Det finns i dag uppgifter som tyder på att endast 23 % av barnen i vissa delar av dessa länder är friska. Övriga har skador som härrör från Tjernobylolyckan, andra miljökatastrofer eller uppkommit av andra orsaker. Vi vet i dag att det är barnen som är känsligast för strålskador. Bland annat är sköldkörtelcancer vanligt hos barn som bodde/bor i de radioaktivt förorenade områdena.
Sverige har på de medicinska och strålningstekniska områdena en lång erfarenhet, avancerad teknik och expertkunskap. Vitryssland och Ukrania saknar i stor utsträckning baskunskaper och elementära medel -- t.ex. medicinsk utrustning -- för att klara den enklaste behandling. Man klarar inte ens av att ge barnen smärtstillande medel när detta är befogat. I Sverige har vi bättre behandling av våra husdjur.
Av de 600 000 männsikor som arbetade med ''saneringen'' av Tjernobyl tror man att flertalet har fått strålskador. Sverige deltar i ett forskningsprojekt med dessa personer men större insatser behövs. Även själva saneringsproblemet kring reaktorerna och i de strålningsdrabbade områdena behöver snarast åtgärdas. Till detta behövs både kunskap och medel som ännu 9 år efter olyckan inte finns i de drabbade länderna. Det behövs även energiteknisk assistans så att dessa länder kan ta fram alternativ till kärnkraften.
Begränsningen i stödet synes då stor när man konstaterar att det direkta svenska stödet till Vitryssland 1990--93 har varit 10 miljoner kronor och till Ukrania 13 miljoner kronor. SIDA har dessutom givit katastrofbistånd på 4,2 miljoner kronor till Ukrainas Tjernobyldrabbade barn.
Propositionen säger att det finns en strävan att skapa ett dynamiskt och demokratiskt norra Europa. Det må så vara men en förutsättning för detta är att alla länder i denna del av världen åtminstone får stöd för att komma upp till en miniminivå. Vitryssland och Ukraina behöver mer stöd om detta skall vara möjligt. Risk finns annars att utvecklingen avstannar. Som propositionen helt korrekt konstaterar: Minsk, huvudstad i Vitryssland, ligger lika långt bort från Stockholm som Berlin.
Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag om hur svenskt stöd till Vitryssland och Ukraina skall öka -- särskilt med avseende på effekterna av Tjernobylolyckan.
EU och Öst
Propositionen ger en informativ beskrivning av EU:s samarbete med CEE (Central- och Östeuropa). Regeringen skriver också att samarbetet utvecklas och fördjupas i positiv riktning. Det långsiktiga målet är att allt fler länder skall nå en utvecklingsnivå som gör det möjligt att på sikt inkorporera dem i EU eller ha ett långtgående samarbete.
Sverige skall aktivt delta i denna process och vara speciellt aktivt i sociala och miljöfrågor. Allt detta är bra men vi saknar en ambition och vision när det gäller det viktigaste: nämligen hur Västeuropa skall öppna sig för de produkter som Central- och Östeuropa kan konkurrera med.
Försäljning av jordbruksprodukter, stålvaror, malm och andra produkter skulle ge öst de exportintäkter de är i så stort behov av. Propositionen behandlar de relativt små stöd som EU och enskilda stater kan ge. Att öppna gränserna -- dvs. avskaffa tullbarriärer, importkvoter och andra handelshinder -- skulle vara oändligt viktigare än de insatser som diskuteras i propositionen.
Det är en felsyn att tro att välfärden i väst kan befrämjas genom att gamla tillverkningsgrenar skyddas från import. Rikare och fungerande länder i öst skulle innebära nya marknader för mer högteknologiska produkter från väst. Kakan skulle bli större för alla inblandade länder.
Riksdagen bör uttala att Sverige inom EU skall verka för att skyddstullar och andra ekonomiska hinder för handeln mellan öst och väst undanröjs.
Regeringen bör få i uppdrag att redovisa för riksdagen vilka krav Sverige skall driva i EU för att stimulera handel mellan Sverige/EU och Öst- och Centraleuropa.
CEE och miljön
Att miljöförstörelsen beror på systemfel i planekonomin poängterar propositionen och konstaterar att miljövärden har gått förlorade för evigt. Det är sant, problemet är att minst lika stora miljövärden har gått till spillo i länder med andra varianter av ekonomiska system. Nu måste vi, oavsett system, koncentrera oss på att lösa miljöproblemen och bevara kvarvarande miljövärden så att dessa inte förstörs när en mer fri marknad råder. Redan nu hotas t.ex. ovärderliga skogsområden av exploatering.
Vänsterpartiet har i en motion i januari 1995 redogjort för åtgärder för miljön i Öst- och Centraleuropa. Detta är endast några tillägg eller markeringar.
Östersjön skall prioriteras. Att då vara nöjd med att Sverige hittills bidragit med 400 miljoner till Östersjöns sanering när behovet beräknas till ca 150 miljarder är svårsmält. Särskilt mot bakgrund av vår långa Östersjökust och långa historia av nedsmutsning av detta unika bräckvattenhav. Regeringen bör återkomma med förslag om hur Sveriges insats för Östersjön drastiskt skall stärkas.
Den usla och uråldriga kommunikationssektorn står för en stor del av miljöproblemen. För att Öst inte skall svämmas över av bilar och miljöproblemen bli okontrollerbara måste en strategi för en hållbar utveckling av kommunikationssektorn tas fram i EU och andra samarbetsorgan. Regeringen bör få i uppdrag att redovisa hur detta arbete skall bedrivas. Nu lyser detta problem endast med sin frånvaro i propositionen.
Energisektorn är av central betydelse. NUTEK m.fl. myndigheter försöker här bedriva ett ambitiöst arbete. Sverige måste dock satsa mer på att ta fram alternativa energislag som kan ingå i ett uthålligt energisystem. Man får inte bli beroende av naturgas och andra fossila bränslen. Energieffektivisering, biobränslen, solenergi, vindenergi, värmepumpar m.m. måste prioriteras -- inte minst för att kärnkraften i öst skall kunna avvecklas. Dessa investeringar skapar även arbeten både i Sverige och i mottagarländer. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Stora naturvärden med en hög biologisk mångfald finns kvar i relativt orörda områden. Det gäller både skogsmark och jordbruksmark. Ofta är det värden som försvunnit för länge sedan i Västeuropas högteknologiska och maskinbaserade areella näringar.
Sverige har även på detta områden unik kompetens. Vi har också ett speciellt intresse för att bevara många av dessa sällsynta biotoper eftersom vi själva i stort sett raderat ut dem från vårt eget land. Propositionen nämnder inte detta angelägna arbete.
Naturvårdsplanen för Lettland kan tjäna som föredöme för vad som bör göras. Dessa och liknande projekt kräver dock internationellt stöd och engagemang.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag om hur Sverige skall främja skyddet av unika naturvärden i Öst- och Centraleuropa.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för en fungerande marknadsekonomi i Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Rysslands andel av den total exportgarantiramen på 2 miljarder kronor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om partistödet till Central- och Östeuropa,
4. att riksdagen hos regeringen begär ytterligare förslag om hur Sverige skall kunna bidra till att begränsa forskarflykten från Central- och Östeuropa till Västeuropa och andra delar av världen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare åtgärder för att miljösanera Östersjön.
Stockholm den 14 mars 1995 Gudrun Schyman (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v)