Till följd av regeringens sparkrav tvingas
utrikesförvaltningen till omfattande nedskärningar i sin
verksamhet. Nedläggning föreslås av femton
utlandsmyndigheter. Ansvaret för de diplomatiska
förbindelserna kommer att övertas av en annan ambassad
genom sidoackreditering eller av ambassadörer, som är
baserade i Stockholm. Många honorärkonsulat föreslås
också inrättade.
Det är självfallet beklagligt att Sveriges röst i andra delar
av världen på detta sätt försvagas. Men samtidigt är det också
ofrånkomligt att de erforderliga nedskärningarna också
drabbar våra utlandsmyndigheter. Vad som kan befaras är att
denna utveckling kommer att fortgå ytterligare. Frågan blir
därför om det är möjligt att finna nya alternativ för framtiden.
Det finns anledning att förmoda att övriga nordiska länder
befinner sig i samma situation. Omfattande
kostnadsbesparingar torde vara aktuella också i dessa länder.
Kanske vore det möjligt att genom ett nordiskt samarbete
undvika de värsta nackdelarna av en nedskärning av
utlandsrepresentationerna.
Redan tidigare omfattades samtliga nordiska länder av
EES-avtalet, som lett till en harmonisering av rättsreglerna
på olika områden, inte minst de som gällde handeln.
Fortfarande gäller avtalet för Norge och Island. Sverige och
Finland har nu förenat sig med Danmark i EU, vilket gör, att
dessa länder har fått och kommer att få ännu fler rättsregler
gemensamma.
De nordiska länderna är sedan snart ett halvsekel vana vid
ett nära samarbete, inte minst ett praktiskt sådant, bl.a. i
Nordiska Rådet. När nu rättsreglerna successivt alltmer har
kommit att harmoniseras torde förutsättningarna för ett
närmare samarbete bli ännu större.
De nordiska länderna är alla små. Vart och ett för sig har
de svårt att låta sig vara representerade över hela världen.
Tillsammans utgör de dock en betydande och väsentlig del
av världssamfundet. Det borde därför vara möjligt att inleda
ett nära samarbete på det diplomatiska området. Det synes
rimligt, att de nordiska länderna fördelade sina
utlandsrepresentationer sinsemellan och i nära samverkan,
inte minst med tanke på alla de nya självständiga stater, som
uppstått och som kan väntas bli ännu fler.
Ett lands ambassad borde kunna utföra flertalet av många
praktiska uppgifter också för de övriga nordiska länderna.
Det kan gälla t. ex. viseringar och informationsverksamhet.
Möjligen kunde också någon svensk UD-tjänsteman knytas
till exempelvis en finländsk eller dansk ambassad i ett fjärran
land och vice versa över hela linjen. Ehuru Norge och Island
beklagligtvis ännu står utanför Europaunionen borde det
ändå vara möjligt att inbegripa också dessa länder i ett sådant
samarbete. Skulle det visa sig omöjligt får detta inte vara
något hinder för Danmark, Finland och Sverige att etablera
den tänkta samverkan.
Ett samarbete av det slag som skissats skulle kunna leda
till betydligt ökade möjligheter för de nordiska länderna
både som enhet och var för sig att vara representerade över
hela världen. Det skulle också kunna medföra ökade
besparingar för de enskilda ländernas utrikesförvaltningar.
Och det skulle, inte minst betydelsefullt, utgöra en
markering av den nordiska samhörigheten.
Sverige bör ta erforderliga initiativ för att få till stånd det
avsedda samarbetet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nordiskt samarbete på det diplomatiska
området.