Sveriges utrikesrepresentation och utrikesdepartementets i
Stockholm verksamhet förändras fortlöpande därför att
utrikesrelationerna är stadda i ständig förändring.
Under de senaste åren har det dock skett så pass avgörande
förändringar att en mer genomgripande genomlysning bör
ske av Sveriges representation i främmande länder och dess
konsekvenser för utrikesdepartementet i Stockholm.
Det är främst fyra stora händelser som gör en sådan
förändring både önskvärd och nödvändig:Kalla krigets slut
och östblockets sammanbrott.Framväxten av nya
dynamiska länder utanför den traditionella industrivärlden.
EU-medlemskapet.Offentliga sektorns finansiella kris.
De nya förhållandena i Central- och Östeuropa samt den
nya säkerhetspolitiska situationen med dess fokusering på
östersjöområdet ställer betydande nya krav på såväl
representation som analytisk kapacitet. Det är en uppgift som
i högsta grad ligger i Sveriges eget intresse och är vår
skyldighet gentemot EU och västvärlden att befinna sig på
internationell toppnivå. Krishanteringen i det forna
Jugoslavien visar att ytterligare kapacitet behövs utanför vårt
direkta närområde.
Framväxten av dynamiska ekonomier i främst Asien, men
även Latinamerika och förhoppningsvis snart Sydafrika
ställer större krav på kontaktytor och kompetens. Dessa
länders situationer skiljer sig helt från de traditionella
biståndsländerna. Samtidigt ställs det större krav på service
än vad det görs i de traditionella industriländerna, där
kontaktmönster har utformats under många decennier.
EU-medlemskapet och den framväxande gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att få en
genomgripande effekt på delar av utrikesdepartementet och
möjligen även på utrikesrepresentationen. Den kommer dels
att ställa högre krav, framför allt analytiskt och
kompetensmässigt samtidigt som den kan ge möjlighet till
vissa lättnader på andra områden.
Krisen i de offentliga finanserna ställer utomordentligt
stora krav på återhållsamhet med offentliga utgifter, vilket
i sin tur kräver nedskärningar i de flesta delar av offentlig
verksamhet. Detta måste med nödvändighet också påverka
utrikessektorn. I ett sådant läge är det extra viktigt att det
finns en strategi bakom förändringarna.
Regeringens förslag till besparingar inom
utrikesförvaltningen m.m. bygger på föreställningen att den
rådande strukturen i princip skall bibehållas fast på en lägre
utgiftsnivå och genom att ett antal utlandsmyndigheter
avskaffas. Detta kan inte vara ett rimligt tillvägagångssätt.
Därutöver föreslås att tjänstemännens egna förmåner skall
reduceras.
Frågan om den svenska utrikesförvaltningens
övergripande struktur är en fråga för riksdagen. Regeringen
bör därför tillsätta en utredning med parlamentarisk
representation som under tiden fram till sommaren 1995
lägger fram förslag om principerna för svensk
utrikesrepresentation.
En sådan tidsplan skulle göra det möjligt för regeringen att
efter remissbehandling framlägga förslag till höstriksdagen
för ikraftträdande den den 1 januari 1996.
Under beredningstiden skall i princip enbart fortgående
rationaliseringar genomföras medan de stora
strukturgreppen får avvakta utredningens resultat.
En utgångspunkt i utredningens arbete bör vara de
långsiktiga ekonomiska ramar som staten kan sätta av för sin
utrikesrepresentation och för utrikesdepartementet i Sverige.
En analys bör också göras över de kostnader som rätteligen
bör belasta andra delar av svensk förvaltning och svenskt
samhällsliv i övrigt.
Den exportpromoverande verksamhet som ambassader
bedriver medför i många fall intäkter för Sverige vilket mer
än väl motsvarar kostnaderna för de enskilda
utlandsmyndigheterna. Det kan ej uteslutas att flera av de
svenska beskickningarna i denna del i realiteten betalar sina
egna kostnader.
Angränsande kostnader under utrikesdepartementets
huvudtitel bör också i lämplig utsträckning beaktas.
Förutom den ovan berörda huvudfrågan om
utrikesrepresentationens omfattning bör också fördelningen
mellan verksamheten utomlands och i Sverige övervägas.
Den ständigt förbättrade kommunikationstekniken kan
möjliggöra administrativa och andra lösningar som för
framtiden kan ge nya möjligheter.
Samverkan mellan de nordiska utrikesförvaltningarna
samt samverkan inom EU:s ram bör belysas. Detsamma
gäller de krav som den framväxande gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken ställer.
Ett extra anslag om 50 miljoner kronor bör finnas i
beredskap för att i särskild proposition hösten 1995 kunna
tillföras utrikesdepartementet om utredningens resultat kan
ge en rimlig grund för detta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en skyndsam översyn
av principerna för svensk utrikesrepresentation,
2. att riksdagen under tredje huvudtiteln anslag A 1.
Utrikesförvaltningen anvisar ett extra anslag om högst 50
000
000 kr att användas efter översyn av den svenska
utrikesrepresentationen.
Stockhom den 24 januari 1995
Göran Lennmarker (m)
Inger Koch (m)
Bertil Persson (m)
Lars Hjertén (m)
Sten Tolgfors (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Gustaf von Essen (m)